Jenny beskrev väldigt träffsäkert här på bloggen om tomheten när en serie tar slut. Jag har också skrivit en kärleksförklaring och ett farväl till Harry Hole när jag för ett tag sen läste ut den senaste men förhoppningsvis inte den sista deckaren av Jo Nesbö. Jag läser ju många bra böcker hela tiden men min deckarådra behöver nytt färskt blod - jag behöver de där mörka hemska böckerna att frossa i på nätterna - den andra litteraturen tillhör oftast dagen, kvällen, helgerna. Jag är lite som Jekyll och Hyde när det gäller litteratur. Hur som helst - var hitta en ny bra serie att sätta tänderna i - var hitta en ny Harry? Jodå - jag gillar kvinnliga snutar också - särskilt Ann Lindell i Kjell Erikssons böcker. För att inte tala om allas vår knäppa Lisbeth Salander. Men de där männen som är helt hopplösa att leva med och ändå är empatiska och mänskliga dras jag till på ett märkligt sätt. Kanske nån gen som även har påverkat mig i verkliga livet (hmm) - vem vet. Nu har jag hittat en ny man att följa in i seriemördares och andra kriminellas tassemarker - den här gången i deckarlandet framför andra - England. Londonkriminalaren Tom Thorne har allt det som kännetecknar genrens typiske krimmare - en medelålders fulsnygg snut, något asocial. Thorne gillar country, bor ensam, har en gammal pappa som är ett ständigt dåligt samvete och en chef som försöker uthärda att ha en egensinnig underhuggare som går sina egna vägar. Billingham lyckas också utveckla honom hela tiden. Hans kolleger är alla väl utmejslade karaktärer och man lär snabbt känna dem - Hendricks, Holland, McEvoy m fl.
Mark Billingham beskriver miljöer, stämningar och människorna - såväl offren, deras familjer som förövarna på ett sätt som gör att brotten sätts in i sitt sammanhang. Jag gillar hans sätt att skriva. Tack och lov har han skrivit sju stycken hittills så nu har jag sällskap fram tills sommaren börjar.
De två första jag läst heter Sömntuta och Offerlek. I Sömntuta är det en synnerligen märklig mördare som härjar. När offren dör har han misslyckats - konsten är att få dem levande döda - att blockera dem fysiskt så de endast kan tänka men inte röra en fena. Allt är avstängt utom deras sinnen - syn, hörsel, känsel, lukt. Jätteläskigt. Tänkte på filmen Fjärilen i glaskupan när jag läste den. Historien är trovärdig och man vet inte hur det slutar - intrigen är listig men bitarna faller på plats i slutet. I Sömntuta och även i Offerlek får man även följa mördarnas tankar. Kapitlen varvas med olika berättarperspektiv och kronologi - precis som Nesbös böcker. Så det gäller att hänga med när det växlar!
Den andra boken heter offerlek och även här är det annorlunda och udda brott som begås. Man inser efter ett tag att för varje mord som sker så sker ett till parallellt. Är det två mördare som utför sina brott tillsammans? Thorne inser att om han skall kunna få ett slut på denna hemska mordvåg som drabbat London så måste han spela ett högt spel. Spännande så det förslår men även här är det så himla intressant att följa Thorne i hans tankegångar och i hans möten med alla människor - anhöriga, vittnen, kollegor. Han har ett väldigt realistiskt språk. Det utelämnar inget och visar på det djupt mänskliga i all sin skröplighet men också det goda livet som trots allt pågår vid sidan om samhällets mörkare sidor. Välskrivna deckare. Originella stories och på inget vis förutsägbara. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar