Shit, vilken bok. Det vände sig i magen på mig på slutet, inför scenen där Matilda ska våldtas av männen som just våldtagit hennes mamma och mamman ber att få ge sitt liv istället för att Matilda ska utsättas för detta. När soldaterna inte går med på detta ber hon istället att få hålla om Matilda under tiden. Ett mammahjärta, hur starkt känner inte det?
Länge händer inte mycket i berättelsen, barnens liv kretsar omkring skolan och den roll Charles Dickens bok Lysande utsikter spelar för dem, men den starka spänningen som byborna kommer att leva under byggs skickligt upp för att brisera på slutet, när soldaterna återvänder.
Jag tänker på Christina Wahldén som berättade om sitt senaste bokprojekt tillsammans med Röda Korsets Rädda mammorna, där hon i Kongo åkt runt och dokumenterat (efter-) krigstidens situation för kvinnorna. Hon berättade fasansfulla saker och det hon främst tryckte på var våldtäkten som krigsföring och vad det gör för människan, både den enskilda och gruppen. Ett barn som våldtas inför sina föräldrars ögon? En mamma som våldtas inför sina barn? En gammal kvinna som våldtas framför en hel by? Vad gör det med det mänskliga psyket, hur nedbruten blir man inte?
...och alla människor som blir till på det här sättet, vad händer med dem? De barn som verkligen inte bett om att få bli födda. I Kongo tar bara några få hand om sina barn, medan många lämnar bort dem till barnhem, eftersom barnen anses vara onda.
Det är helt sjukt. Jag blir så arg när jag tänker på det, att jag helt glömmer bort Att tro på Mr Pip. Det är inte bara barnen som ska leva sig in i berättelsen, även deras föräldrar, soldaterna och rebellerna. Och Mr Watts naturligtvis, i sin röda clownnäsa. Han är den som läser högt och sedan, när boken är bränd, berättar historien.
Om hur farlig fantasilöshet kan vara, om hur farliga illitterata soldater är...
3 kommentarer:
Hej! Roligt att få en kommentar! Jaha ja, jag som just varit och hämtat La cucina på Ålidhems bibliotek. Men jag läser väl ändå. Ville bara säga att boken Att tro på Mr Pip var en läsning som jag blev oerhört berörd av. Å ena sidan ett bevis på litteraturens kraft å andra initierat om ett våldtaget folk. Gick in och läste om konflikten på Salomonöarna och vad som hände på riktigt när jag läst den minns jag. Jag blir alltid lite skeptisk när en vit man som inte har sina rötter i det samhälle han skildrar skall berätta om händelser utifrån dels ett annat folks perspektiv dels ett annat köns och därtill ett barns sätt att se på saken. Tidningen Kulturen tyckte att det var ett postkolonialt problem när den vite läraren "undervisade" barnen. Salomonöarna har ju varit både koloniserat och ockuperat under kriget men den konflikt som skildras i boken handlar väl vad jag förstår om en konflikt mellan en separatiströrelse och militär från Papua Nya Guinea. Det som händer i Kongo är fruktansvärt och fullständigt obegripligt att ta in och förstå. Läste en artikel i DN om kvinnors och barns situation och jag kände sådan otrolig sorg och misströstan. Hur kan detta få ske inför världsmedborgarnas ögon. Att skända och mörda och våldta kvinnor är ett effektivt vapen i krig och räknas idag som krigsförbrytelse men vad görs? Det är en tuff värld vi lever i.
Håller helt med dig Vicky!Boken är så bra och det är så hemskt på samma gång. Det jag funderade efter att läst "Att tro på mister Pip" är varför han hade den röda clownnäsan...eller fick man veta det? Jag fick en så underbar bild framför mig där han skjuter sin fru framför sig i skottkärran och han själv i den röda näsan :)
På slutet avslöjas den röda clownnäsan...
Skicka en kommentar