Utrensning av Sofi Oksanen

Ibland drabbar en roman ens innersta med full kraft. Man kan inte värja sig med mindre än att man stänger boken - och inte ens då. För det man hunnit läsa bränner sig fast och vill inte släppa taget. En sådan bok är Sofi Oksanens bok Utrensning.. Precis när jag hunnit till mitten fick jag höra på radion att hon fått Nordiska rådets pris. Bravo!

Berättelsen tar sitt avstamp 1992. Vi befinner oss i Estland. Muren har fallit och ett sargat land, ockuperat som det varit av både tyskar och ryssar, reser sig, rådbråkat, tappert och på vacklande ben in i ett nytt skede, en ny tid. Från kommunismens famntag rakt in i den nya eran - som stavas kapitalism.

Vi rör oss fram och tillbaka från 40-tal och framåt till det 1992 som är bokens öppning. En gammal kvinna, Aliide Truus, går runt i sitt hus med en flugsmälla och jagar en försmädlig och gäckande fluga då hon blir uppmärksam på ett bylte som ligger utanför. Byltet visar sig vara en ung kvinna, Zara. Zara har lyckats fly från sin hallick. Hon är ett offer för den nya tidens gissel, trafficking. Men i sin barndom bodde hon i Vladivostok med sin mamma och mormor. Varför har hon sökt sig till detta hus? Är det en slump? Icke alls. Zara bär på ett fotografi av två flickor och den ena är just Aliide.

Runt dessa två kvinnor växer så en mörk och smärtsam historia fram, böljande fram och åter mellan nutid och dåtid. I huset finns ett hemligt rum. I Aliide finns också ett hemligt rum där obesvarad kärlek, lidande, utsatthet och svek bor. Vi får glänta på den dörren. Där finns Aliides syster och systerdotter som deporterats till Sibirien, där finns systerns make Hans och där finns Martin. I det gamla huset finns ett mörkt förflutet inneslutet. Vi anar en gåta redan från början i en anteckning från en gammal dagbok som handlar om Estlands frihet.

Oksanens bok är spännande och gripande. Ett helt lands öde visas oss genom de två kvinnornas berättelser, för deras liv är obönhörligt länkade samman med historien. Det värsta besparas oss. Här finns inget frosseri i detaljer men där vissa meningar slutar vid sin punkt infinner sig en tyngd över bröstet och man lägger ned boken en stund och begrundar tomheten efter den punkten. Den säger allt!