Det här är en av mina absolut bästa böcker. Kerstin Thorvall skrev den 1965 och när jag under trötta stunder med många vab-dagar, stora högar med tvätt, syskonbråk och legobitar i hålfoten - tenderar att fundera på om det verkligen var en fiffig idé att skaffa tre barn. Då läser jag den här lilla boken igen. Och då känns det igen som om det faktiskt är det bästa jag gjort, att skaffa tre ungar.
Det är en underbar skildring med ett litet barn (från riktigt späd till ungefär koltålder, jag vet inte riktigt vilken ålder som är den exakta koltåldern faktiskt men eftersom jag aldrig fått använda ordet hittills tror jag att det passar bra nu), och där barnet finns i ett absolut centrum och världen roterar omkring barnet.
Och tänk. Glädjen i vårsolens obarmhärtiga sken som strilar rakt in i ett dammigt rum: den hade jag hunnit glömma sedan jag läste den sist. Lycka behöver inte vara inslagen i stora förpackningar, den kan finnas i en liten hand som hänger utanför spjälisen. I en fjunig bejbisnacke.
Eller i en liten vit bok med streckteckningar.
Jag sörjer Kerstin Thorvall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar