Jakten mot nollpunkten

Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".

Han kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60-70/talet skildras både ömsint och komiskt. Upptäckten att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter och när han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna, den snälla farmodern som visade sig vara nazist.

Revolten mot ursprunget och en vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och en allt igenom avståndstagande hållning.

Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 60/70-talen och hur man kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med alltmer konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" eller "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".

Boken är en sprudlande upplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.

Läs den!