Vill ha djur!

På min gata i stan - där jag växte upp - bodde det tanter och farbröder med hundar. På deras dörrar ringde man på och frågade: Får jag gå ut med hunden? Det var ganska vanligt bland gårdens ungar. Själv hade vi egen hund större delen av min uppväxt så med taxen Berry och schäfern Clay (joodå - döpt efter boxaren Cassius Clay) så hade jag mest fullt upp med egen hund.

Hundar har jag också haft senare i livet och den här våren har jag blivit mattemormor till en underbar liten brun buse, en flatcoated retriever, som heter Giro. Annars är jag numera sambo med flurkmarkskatten Sabina (döpt efter Stefan Sundströms musa) sen åtta år tillbaka. En kelen och emanciperad rätt lat katt i sina bästa år. Men när barnen växte upp så klättrade takråttor på våra axlar, vandrande pinnar och ödlor tittade på vår lägenhetsvärld genom terrariets fönster, guldfiskar blubbade i glasskålar, små ökenråttor födde barn stup i kvarten, kaniner bet sönder sladdarna och fåglar flög fritt och pickade på våra ögonfransar - så jag är en luttrad mamma som alltid sagt ja när barnen frågat; Vill ha djur!


Lisen Adbåges nya bok Kurt och Kio vill ha djur handlar om just detta. Nästan alla har djur utom Kurt och Kio. Men en spindel som bits är inte särskilt kul och en häst som man inte ens får ta in i hissen funkar heller inte så bra. Men när man kan byta hästen mot en flickas gulliga gosedjur som heter Montana så verkar det lösa sig.

Men det finns andra som också gillar gosedjur. En orm på annons sväljer Montana lätt som en plätt och Kio gråter otröstligt. Jakten på ett djur fortsätter sedan sida efter sida med dessa underbara små figurer med sina "korvhattar". Allt slutar med en riktig vinstlott och slutet gott allting gott - sen får andra avundsjuka barn gasta "Jag vill också ha ett djur!" bäst de vill. En lyckträff till om Kurt och Kio av en av våra yngsta och bästa illustratörer.




Eva Lindström berättar om två barn som brukar ringa på hos Ingalill och fråga om de får gå ut med Mops, en "sorts" vinthund, stor, med mycket hår. I boken Mops får vi med Emma Virkes ljusa och uttrycksfulla bilder följa den vådliga promenaden. Mops bajsar ordentligt och självklart måste man plocka upp de små stinkbomberna men sedan tar promenaden fart ned mot den halkiga bryggan nere vid den höstkalla sjön. En stor hund är vådlig att ha på en hal brygga och lilla Arja och Mops faller bägge i. Som tur är så är bokens berättare Maja en rådlig flicka - hon räddar upp hela situationen - men en långhårig blöt hund törs man ju inte visa Ingalill. Den ser ju helt annorlunda ut. Bäst att gå hem i värmen först och försöka få hunden torr - kanske en hårtork skulle funka? Vardagligt och inkännande och med mycket humor får vi följa flickorna och hunden Mops tillbaka till Ingalill som oroligt väntar hemma.