Veronikas dubbelliv av Krzysztof Kieslowski

Jag har sett om Kieslowskis otroligt vackra och outstanding film Veronikas dubbelliv. Det här är en film man kan se om med jämna mellanrum i livet och omtolka varje gång.

Den handling man i vart fall klart kan se en röd tråd i är att den handlar om två kvinnor, Veronika och Veronique, lika till utseende, med samma intressen (musik), samma medicinska åkomma (hjärtfel) som lever med sina fäder - men den ena i Polen den andra i Frankrike. Tiden är tidigt 90-tal. Filmens avdelare är när de båda kvinnorna möts - den ena stiger på en buss och fotograferar den andra genom bussglaset. Ett fotografiskt ögonblick fruset i tid. Bakgrunden är ett Krakow med demonstrationer - det är tiden strax efter att kommunismen brakat samman.

Glasets reflektioner, brytningar och dubbleringar återkommer i filmen. Världen skådas genom fönster, i solkatter som bryts genom glasrutor, den upp-och-nedvända världen sedd genom en plastboll. På något sätt lever de två kvinnorna genom varandra, i varandra, utan att veta om den andras existens. Det är magiskt och obegripligt. Inte förrän den franska Veronique möter dockspelaren som med sina dubbla dockor han gjort efter hennes utseende berättar början på den historia han skall skriva får vi veta att två flickor föds i samma ögonblick i två olika sammanhang på två olika platser. Så börjar historien och så slutar den.

Slutscenen är otroligt öppen för egna tolkningar. Vad är det fadern vet? Vilken visshet uppfyller honom plötsligt? Deras avslutande möte får vi aldrig se.

Det här en av de vackraste filmer jag sett - även om jag också älskar Den blå filmen - främst för musiken som även i denna film har stort utrymme. Det är smärtsamt vackert. Inte bara musiken är viktig i filmen - alla små ljud spelar stor roll och det är också ljuden på kassetten som Veronique får som leder henne till dockspelaren Alexandre. Aldrig har väl det välbekanta ljudet av att ta ut en kassett ur ett fodral och stoppa in det i spelaren - som man gjort hundratals gånger - blivit så igenkännande ljudmässigt! Fotot enastående. Varje detalj är viktig. Solljuset, skuggor, speglar - allt finns på Kieslowskis palett som har grundfärgerna guld, gult, ockra, orange - höstens alla färger. Kärleksscenerna är otroligt sensuella och allt har fått ta den tid det behöver så man kan lugnt sjunka in i varje minut av filmen. Det gör inget att man inte förstår allt - filmen griper snabbt tag och man vill bara se allt, allt.

Bägge "veronikorna" spelas av Irène Jacob. Filmen hade premiär 1991 och har naturligtvis kammat hem massor med priser.