Spårsnö och andra noveller

Snön vräker ner fortfarande och vad är mer passande än att då läsa en liten novellsamling med namnet Spårsnö av Elvin Enqvist, en ny bekantskap bland gamla halvt bortglömda norrlandsförfattare som svärsonen tipsat om.

Bokens tre berättelser utspelar sig alla mellan åren 1897 till 1917 och miljön är Lappland och vi får möta svenskar, norrmän och samer under en tid då fortfarande motsättningarna mellan svenskar och samer, eller lappar som man sa då, var stark.

Titelnovellen handlar om hur spår i snön kan misstolkas och vilka vådliga konsekvenser det kan få. Är det inte så att hustrun Berta, som tjatar om kortspel och drickande i stället föredrar den präktige och duglige norrmannen Hauge som är hjälparbetare i byn?

Berättelse nummer två är den längsta och har lappen Stor-Abraham som huvudfigur. Hans fru ligger på sjukstugan och en dag beger sig Stor-Abraham ned till samhället för att bunkra förråden och samtidigt hälsa på sin sjukliga hustru. Enda sällskap på resan är trotjänaren Waikki, hunden. Hemma i vistet finns barnen kvar och den unga dottern Aino har hemligheter och fadern misstänker att allt inte står rätt till. Farhågorna besannas när han kommer åter till vistet - Aino är borta. Misstankarna går direkt till några svenska malmletare som håller till i närheten. Den förtvivlade och uppgivne fadern ger sig åter i väg och dramatiken stegras.

I den sista korta historien med namnet Poker i Kangas får vi vara med om ett kortspel - ett Lappland noir, mörkt, tungt och grymt. Den unge Björn kommer åkandes med släden som Isak kör. De är på väg ned till byn.

"Vit och jämn bredde den sig, lutade först långsamt, sedan allt hastigare för att med ens huggas tvärt av. Nedanför stupet tog skogen vid igen, svall efter svall, spräckliga i barrgrönt och vitt. Solen hade nyss gått ner men skenet vävde upp ett lysande glödbräm över åsarna. I brämkanten satt aftonstjärnan, blank som en silverspik, ovanför svalnade himlen ljust isblå".

Motvilligt kommer Björn att åter hamna hos Kangas-Erik där speldjävulen huserar. Kvinnorna i huset är borta för att döpa minstingen, kvar är bara gamla mormor som ligger på sitt yttersta och lillpojken, 6 år. När döden står vid sängen går Kangas-Erik emellan och tar över rollen.

Jag blir så positivt förvånad att läsa Enqvist. Jag kan mina författare Lidman, Lindgren, Enquist och kan konstatera att han står sig väl i jämförelse. Språket är dramatiskt, penslarna han använder målar upp det lappländska landskapet och dialekt och uttryck ger autencitet. Boken kom ut 1974 efter en lång tystnad från författaren som gett ut framför allt diktsamlingar under 30-40-talet.

Jag var ju också tvungen att låna och läsa den under hösten så omtalade kanadensiska författaren Alice Munros till svenska nyligen översatta Nära hem. En författare med nobelstatus läser jag mig till och har stora förväntningar. Det jag möter är ett stillsamt berättande om ordinära människor som du och jag. Inga stora dramatiska skeenden men titeln Nära hem anger tonen. Närhet är den bästa beskrivningen jag kan ge. Hon öppnar små luckor i det kanadensiska småstadslivet och vi får följa olika personer, mest kvinnor, under resor, som kalkonarbetare (Munroe växte upp på en kalkonfarm), under en Labor day-middag m m.

Hon beskriver utförligt miljöer, kläder, mat - med ett detaljerat språk lyfts vi varsamt in i historierna och man förstår snart på vilket otroligt sätt hon sätter fingret på människors vardagliga liv och lyfter upp det, vidrör därmed vårt innersta och vi känner igen oss i de små subtila känslorna hon förmedlar. Man anar hela tiden en större dramatik, vågen väger, det återhållna kan lika gärna brisera. Boken innehåller tolv noveller som spänner över tre decennier.

Alice Munro är mästerlig novellist. Ytterligare en bok kommer ut under våren men jag tror man har stor behållning att läsa dem även på originalspråket.

Mer om Elvin Enqvist:

DN om Alice Munroe: