Min bror som bor i Danmark hälsade på i juli. Flera gånger över en kopp kaffe eller ett glas rödvin nämde han en författare som han ansåg att jag måste läsa, nämligen danska Helle Helle.När han åkt gick jag lydigt till biblioteket och inventerade det som fanns översatt till svenska och valde den senaste, den som blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009: Ner till hundarna.
Bente sitter på en busshållplats i en liten kustby. Hon har lämnat sitt hem och sin sambo och letar nu efter ett bra ställe att gråta på. Det går inga fler bussar den dagen, och hon tänker ändå inte åka hem.
Men det blir inte just något av med gråtandet, istället blir Bente efter en stunds sittande resolut hämtad av ett par bybor, Putte och John. Utan många frågor låter de henne bo hos dem i deras hus. Sakta blir Bente mer och mer en del i vardagslivet i huset och byn och börjar hjälpa till med ett och annat, till exempel att sköta morbroderns hundar.
Ingen ber henne åka därifrån, och ingen kräver att få veta vem hon är och vad hon tänker.
Men det blir inte just något av med gråtandet, istället blir Bente efter en stunds sittande resolut hämtad av ett par bybor, Putte och John. Utan många frågor låter de henne bo hos dem i deras hus. Sakta blir Bente mer och mer en del i vardagslivet i huset och byn och börjar hjälpa till med ett och annat, till exempel att sköta morbroderns hundar.
Ingen ber henne åka därifrån, och ingen kräver att få veta vem hon är och vad hon tänker.
Man mest bara är.
Det finns en förunderlig stämning av absolut närvaro i den här boken, en sådan som man längtar tillbaka till när man lagt den ifrån sig ett slag. Meningarna är korta och kärnfulla, detaljer som kanske inte vanligtvis nämns beskrivs ingående medan annat som man förväntar sig få veta förblir oförklarat. Och miljön och människorna skulle lika gärna kunna vara hämtade från Västerbottens inland som från en dansk håla vid kusten …
Ur Ner till hundarna:
- Det har hänt att jag har slängt en disk, säger jag.
De fortsätter äta båda två, det knastrar lite i Johns tänder. Det rostade brödet ger annars inte mycket tuggmotstånd, och han doppar det dessutom i sitt kaffe. Det flyter omkring några smulor på ytan i kaffekoppen.
- Det var ju förnuftigt, säger han och skrattar.
- Varför det? frågar Putte.
- Ja, så att hon slapp diska.
Det finns en förunderlig stämning av absolut närvaro i den här boken, en sådan som man längtar tillbaka till när man lagt den ifrån sig ett slag. Meningarna är korta och kärnfulla, detaljer som kanske inte vanligtvis nämns beskrivs ingående medan annat som man förväntar sig få veta förblir oförklarat. Och miljön och människorna skulle lika gärna kunna vara hämtade från Västerbottens inland som från en dansk håla vid kusten …
Ur Ner till hundarna:
- Det har hänt att jag har slängt en disk, säger jag.
De fortsätter äta båda två, det knastrar lite i Johns tänder. Det rostade brödet ger annars inte mycket tuggmotstånd, och han doppar det dessutom i sitt kaffe. Det flyter omkring några smulor på ytan i kaffekoppen.
- Det var ju förnuftigt, säger han och skrattar.
- Varför det? frågar Putte.
- Ja, så att hon slapp diska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar