Mark Billingham - The beginning .....

Jenny beskrev väldigt träffsäkert här på bloggen om tomheten när en serie tar slut. Jag har också skrivit en kärleksförklaring och ett farväl till Harry Hole när jag för ett tag sen läste ut den senaste men förhoppningsvis inte den sista deckaren av Jo Nesbö. Jag läser ju många bra böcker hela tiden men min deckarådra behöver nytt färskt blod - jag behöver de där mörka hemska böckerna att frossa i på nätterna - den andra litteraturen tillhör oftast dagen, kvällen, helgerna. Jag är lite som Jekyll och Hyde när det gäller litteratur. Hur som helst - var hitta en ny bra serie att sätta tänderna i - var hitta en ny Harry? Jodå - jag gillar kvinnliga snutar också - särskilt Ann Lindell i Kjell Erikssons böcker. För att inte tala om allas vår knäppa Lisbeth Salander. Men de där männen som är helt hopplösa att leva med och ändå är empatiska och mänskliga dras jag till på ett märkligt sätt. Kanske nån gen som även har påverkat mig i verkliga livet (hmm) - vem vet.

Nu har jag hittat en ny man att följa in i seriemördares och andra kriminellas tassemarker - den här gången i deckarlandet framför andra - England. Londonkriminalaren Tom Thorne har allt det som kännetecknar genrens typiske krimmare - en medelålders fulsnygg snut, något asocial. Thorne gillar country, bor ensam, har en gammal pappa som är ett ständigt dåligt samvete och en chef som försöker uthärda att ha en egensinnig underhuggare som går sina egna vägar. Billingham lyckas också utveckla honom hela tiden. Hans kolleger är alla väl utmejslade karaktärer och man lär snabbt känna dem - Hendricks, Holland, McEvoy m fl.

Mark Billingham beskriver miljöer, stämningar och människorna - såväl offren, deras familjer som förövarna på ett sätt som gör att brotten sätts in i sitt sammanhang. Jag gillar hans sätt att skriva. Tack och lov har han skrivit sju stycken hittills så nu har jag sällskap fram tills sommaren börjar.

De två första jag läst heter Sömntuta och Offerlek. I Sömntuta är det en synnerligen märklig mördare som härjar. När offren dör har han misslyckats - konsten är att få dem levande döda - att blockera dem fysiskt så de endast kan tänka men inte röra en fena. Allt är avstängt utom deras sinnen - syn, hörsel, känsel, lukt. Jätteläskigt. Tänkte på filmen Fjärilen i glaskupan när jag läste den. Historien är trovärdig och man vet inte hur det slutar - intrigen är listig men bitarna faller på plats i slutet. I Sömntuta och även i Offerlek får man även följa mördarnas tankar. Kapitlen varvas med olika berättarperspektiv och kronologi - precis som Nesbös böcker. Så det gäller att hänga med när det växlar!

Den andra boken heter offerlek och även här är det annorlunda och udda brott som begås. Man inser efter ett tag att för varje mord som sker så sker ett till parallellt. Är det två mördare som utför sina brott tillsammans? Thorne inser att om han skall kunna få ett slut på denna hemska mordvåg som drabbat London så måste han spela ett högt spel. Spännande så det förslår men även här är det så himla intressant att följa Thorne i hans tankegångar och i hans möten med alla människor - anhöriga, vittnen, kollegor. Han har ett väldigt realistiskt språk. Det utelämnar inget och visar på det djupt mänskliga i all sin skröplighet men också det goda livet som trots allt pågår vid sidan om samhällets mörkare sidor. Välskrivna deckare. Originella stories och på inget vis förutsägbara. Rekommenderas!

Mark Billinghams hemsida!

Till franska landsbygden med Irene Némirovsky

En läsupplevelse var det att läsa Irene Némirovskys bok Storm över Frankrike som utspelar sig på franska landsbygden under andra världskriget där tyska soldater blir inhysta hos franska bönder. När jag nu återvänder till samma författare, vars liv i sig är nog så dramatiskt, så är det i den lilla boken Blodets hetta. Irene Némirovsky som var rysk judinna (familjen hade flytt ryska revolutionen) fördes bort till koncentrationsläger 1942 och henne manuskript räddades av hennes döttrar som hann fly Frankrike. Blodets hetta har sammanställts av ett franskt förlag och det är ju svårt att veta hur Irene själv hade velat ha boken - om den ens var färdigbearbetad för utgivning.

Nåväl - det är en liten njutning att läsa denna lilla bok. Berättaren är en åldrad och vis man, kallad Silvio, och det är genom hans ögon vi får uppleva några dramatiska år i en liten fransk by med omnejd. Det är inte så mycket som händer i inledningen, bondelivet framlevs lugnt och man får följa naturens växlingar. Men under ytan sjuder det av såväl passion som dolda hemligheter. Silvio umgås mycket med sin kusin Hélèn och hennes livslånga kärlek Francois. Deras dotter Colette gifter sig tidigt i romanen men redan under deras första år som gifta så drunknar den unge brudgumen Jean under mystiska omständigheter. Boken får så småningom skepnad av en liten minideckare.

Det här utspelar sig under mellankrigstiden och det är ett väldigt typiskt franskt lantliv som Irene skildrar - med marknader, fester, skördar, väder men också inskränkthet och underliggande skvaller, var och en sköter sitt. Men sanningen väntar bakom till synes moraliska väggar. Jag gillar hennes språk. Skönast är hennes beskrivningar av naturens alla skiftningar.

Ett smakprov: "Nu skördas vetet här i bygden. Sommaren går mot sitt slut, och detta är det sista av säsongens tunga arbeten på fälten. Mödosam dag, festdag. Gigantiska ljusa mördegstårtor bakas i ugnen, och för att dekorera dem med frukt har barnen skakat ner plommon från träden hela veckan. Den lilla köksträdgården bakom mitt hus surrar av bin. Gräset är fullt av mogna plommon, och deras spruckna, gyllene skinn släpper ut pärlor av socker."

Jag drar mig till minnes min resa på franska landsbygden med tre vänner som jag gjorde sommaren 2007. Hur vi körde genom böljande landskap av solrosor och vildhästar i Camarge, levde nära havet hos vänner i Sête och åt middagar med ostron och vin under ett stort fikonträd på kvällarna men också verkligen bodde på landet hos Anna i Montgiscard - ett sagohus mitt ute på franska landsbygden nära Toulouse där vi handlade på den lokala marknaden - ost, bröd och vin. Blev tvungen att ta fram några kort därifrån för att minnas. Åh, vilken underbar resa det var! Boken väckte verkligen mina natur- och matminnen från min franska sommar.

Så kan det också bli med böcker - de väver sig samman med ens liv på det mest förunderliga sätt.

T v - utsikt från Annas gård.

Mitten - under fikonträdet hos Thierry och Kathy. T h - ett fönster i deras hus.

Att tro på Mr Pip

Shit, vilken bok. Det vände sig i magen på mig på slutet, inför scenen där Matilda ska våldtas av männen som just våldtagit hennes mamma och mamman ber att få ge sitt liv istället för att Matilda ska utsättas för detta. När soldaterna inte går med på detta ber hon istället att få hålla om Matilda under tiden. Ett mammahjärta, hur starkt känner inte det?

Länge händer inte mycket i berättelsen, barnens liv kretsar omkring skolan och den roll Charles Dickens bok Lysande utsikter spelar för dem, men den starka spänningen som byborna kommer att leva under byggs skickligt upp för att brisera på slutet, när soldaterna återvänder.

Jag tänker på Christina Wahldén som berättade om sitt senaste bokprojekt tillsammans med Röda Korsets Rädda mammorna, där hon i Kongo åkt runt och dokumenterat (efter-) krigstidens situation för kvinnorna. Hon berättade fasansfulla saker och det hon främst tryckte på var våldtäkten som krigsföring och vad det gör för människan, både den enskilda och gruppen. Ett barn som våldtas inför sina föräldrars ögon? En mamma som våldtas inför sina barn? En gammal kvinna som våldtas framför en hel by? Vad gör det med det mänskliga psyket, hur nedbruten blir man inte?

...och alla människor som blir till på det här sättet, vad händer med dem? De barn som verkligen inte bett om att få bli födda. I Kongo tar bara några få hand om sina barn, medan många lämnar bort dem till barnhem, eftersom barnen anses vara onda.

Det är helt sjukt. Jag blir så arg när jag tänker på det, att jag helt glömmer bort Att tro på Mr Pip. Det är inte bara barnen som ska leva sig in i berättelsen, även deras föräldrar, soldaterna och rebellerna. Och Mr Watts naturligtvis, i sin röda clownnäsa. Han är den som läser högt och sedan, när boken är bränd, berättar historien.

Om hur farlig fantasilöshet kan vara, om hur farliga illitterata soldater är...

Akta dig för bibliotekarien!

Man vet aldrig vad som kan dölja sig bakom den till synes generaliserande och ofta missvisande bilden av bibliotekarien! I uppsatsen Okyssta jungfrur i beigebruna kläder har Linda H Axelsson undersökt bilden av bibliotekarien i litteraturen och kommit fram till att den stereotyp som man ofta förknippar med yrkesrollen stämmer överens i både svensk och amerikansk litteratur. En osexig, beigeklädd läsnörd som ser jobbet som ett kall. Personligen skrattar jag åt den beskrivningen - men visst vet jag att det är så den gängse bilden ser ut. Bilden t v fotograferad av Anders Kylberg visar lite mer kaxiga tjejer från bl a stadsbiblioteket i Stockholm. Sen känner ni väl till den uppkäftige manlige bibliotekarien i läderbyxor - Christer Hermansson? Hans böcker Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor och Ich bin ein bibliothekar har ruskat om i den stillsamma biblioteksvärlden. Det behövs!

För övrigt är en av mina älsklingsböcker Hyssj av Jean Marie Gourio. När jag emellanåt går in i vårt lilla trånga bokförråd brukar jag stundvis tänka på de erotiska scener som utspelar sig i ett liknande rum i den romanen. Den handlar om en fallskärmsjägare som blir förälskad i en bibliotekarie. Problemet är bara att han inte läser böcker och hans insikt att om han skall nå in till hennes hjärta så måste han gå via litteraturen. En kärleksroman och en sensuell hyllning till litteraturen.

Jag drar mig också till minnes en film med Amanda Ooms i huvudrollen som bibliotekarien som förvandlas till varulv. Filmen heter Wilderness och är nog lite svår att få tag i idag. Men jag minns tydligt hur bibliotekarien Alice varje fullmåne föll ned på alla fyra och smög mellan hyllorna i sitt bibliotek på jakt efter en intet ont anande professor.

Nu har jag också fått nys om en annan bokserie av författaren Charlaine Harris (som jag kom i kontakt med via vampyrserien True blood och serien om Sookie Stackhouse - se tidigare inlägg). Serien handlar om bibliotekarien Aurora Teagarden som har en deckarklubb på bibblan. När det sedan händer ett fruktansvärt mord börjar hon se sammanhanget. Vem kan bättre genomskåda den mest listiga mördare om inte en bibliotekarie som är expert på deckarlitteratur? Den första boken i serien heter Real murders och är nu beställd. Den finns bara på engelska - desto bättre!

En annan liten goding att låna på biblioteket heter Sonetjka och är skriven av Ljudmila Evgenevna Ulitskaja. Det är en roman om vad som kan hända när en man en dag kommer in i biblioteket och vill låna en bok. Samtidigt en skildring av Ryssland under 1900-talet.

En underbar bok jag inte läst än lär vara Lily Priors bok La Cusina om det unga biblioteksbiträdet i Palermo som en dag möter en engelsman som söker litteratur till ett forskningsprojekt. Här handlar det om böcker, mat och passion med Sicilien som bakgrund. Den måste jag läsa! Ja, ni ser - alla ni singelbibliotekarier - man vet aldrig vad som stiger över tröskeln - och ni övriga - ta er i akt.

Två andra böcker om bibliotekarier som handlar om märkliga genetiska åkommor är Jättens hus av Elizabeth McCracken även den en historia om annorlunda kärlek. Den utspelar sig i USA under 50-talet och handlar om en bibliotekarie som verkligen lever för sina böcker och låntagare och som träffar en ung man som inte kan sluta växa.

I Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger är det istället en manlig bibliotekarie som är huvudfiguren. Han kan resa i tiden på grund av sitt märkliga genetiska fel. Här blir det också het kärlek när han träffar den unga konstnären Clare.

Ej att förglömma är Katarina Mazettis bok som även filmats - Grabben i graven bredvid. Här är det kärlek mellan bonden och akademikern. Två till synes oförenliga världar. En bok att må gott av och likaså en feelgood-film som leker lite med rollen av den beiga bibliotekarien.

Ja, det finns fler exempel men som sagt - så länge det finns både seriemördande och sexgalna varulvsbibliotekarier så finns det motbilder. För att inte tala om allas vår Sally i Marie Lundqvists skruvade rollgestaltning.

Utpekad av Nigel Hinton

Det här är en liten "lättläst" bok som man läser på en dryg timme men jag vill gärna berätta om den för den fick mig verkligen att tänka efter hur det kan vara för barn som har föräldrar som sitter i fängelse, blir omskrivna i tidningen och som blir kända bland alla - kompisar, grannar m fl. Vi har ju bara här i Umeå senaste åren haft just en sådan historia med en tvåbarnspappa som blev dömd till svåra brott. Hur mår de barnen? Hur känns det när den man älskar och litar mest på visar sig vara någon helt annan? När folk börjar prata bakom ryggen, ryktena växer och illvilja och t o m hat drabbar inte bara den som står inför skranket utan även de anhöriga - som ju är helt oskyldiga. Den har också ett viktigt budskap om att ingen är dömd förrän han eller hon prövats inför domstol och befunnits skyldig.

Berättelsen sätter fingret på just detta. Boken handlar om Nathan vars pappa blir anklagad för ett mord på en flicka. Inte nog med det - kan man koppla ytterligare olösta fall till just detta? Det allra värsta för Nathan är att han själv till slut börjar tro att polisens misstankar är riktiga - att indicierna och bevisen är för många - han börjar själv tvivla. Men så händer något som förändrar bilden - och Nathan sätts återigen på prov. Som sagt - en liten men tät historia som griper tag och väcker tankar. Ytterst en bok om mod!

Sen gillar jag Nigel Hinton. Han är väl inte litteraturens större mästare men han skriver medryckande och har hittat på bra historier som våra unga låntagare gillar. Hans förra bok som jag läst - Spökskeppet - och som egentligen bygger på en gammal sjömans-shanty som heter Old Glenn - är nästan en parallellhistoria till vad min pappa upplevde i början på 50-talet när han utanför Syd-Afrikas kust förlorade en arbetskamrat bokstavligen framför ögonen i en svår storm och där spöklika och övernaturliga händelser avlöste varandra när de sedan fortsatte sin färd till Australien. Hans bok Gangsterbröder är också populär bland killar på vårt bibliotek. Alla dessa tre böcker är spännande och korta men för den skull inte alltför lättlästa innehållsmässigt. Sådana böcker behövs - inte minst för killar från sexan och uppåt som är lite motvilliga till att läsa.

Högläsaren av Bernhard Schlink

Jag har läst Högläsaren av Bernhard Schlink, Jag skall fatta mig kort eftersom jag redan skrivit om handlingen i mitt bokval denna gång fast då efter jag sett filmen. Tänk - den är fortfarande lika underbar! Omläsning fungerar utmärkt med bra böcker - det tål att upprepas. När jag såg filmen för ett tag sen (se tidigare betraktelse här http://sexbockerochenfilm.blogspot.com/search/label/Film) och nu läser boken igen så märker jag hur väl filmen följer boken - både i handling, i vissa små detaljer och även i repliker ibland. En välgjord film med andra ord. För att återgå till boken så är den som sagt otroligt välskriven på ett språk som griper tag i läsaren direkt. Berättaren är den nu äldre mannen Michael som minns sin kärlekshistoria med den betydligt äldre Hanna under tidigt sextiotal i Tyskland. Det är en sinnlig historia om närhet, sexuellt uppvaknande, beröring och litteratur - men också en berättelse om dolda hemligheter och att en människas liv bara är hennes - med all glädje, smärta, livsval och minnen - och att kärlek kan överskrida alla gränser och faktiskt påverka hela en människas liv. Fast detta är väl ingen ny sanning. När jag googlar på denne rätt okände författare så ser jag att han skrivit en bok till som översatts till svenska - Kärleksflykter. Den skall jag låna! Ber att få återkomma.

Otippat tema på Bok och Film: Oprah X 2 (eller om man vill det: Danny X 2)

Den första vuxenklassade bok som jag läste:

Purpurfärgen av Alice Walker. Denna Celia, så skadad av livet att hennes känslor aldrig tillåts sippra som solljus fram bakom trädet - om ni minns så gör hon sig till ett sådant när övergrepp och misshandel pågår.

Jag såg även filmen strax efter att jag läst boken och eftersom (?) jag var ung tyckte jag att det var "precis som boken". Jag har inte sett om den i vuxen ålder, kanske skulle jag tycka annorlunda. Men jag är också rädd att förstöra filmupplevelsen från när jag var fjorton/femton, det känns som om jag vill ha kvar den.

I Purpurfärgen finns en stark kvinna, en som inte låter sig böjas i första taget: Sofia, Harpos fru. Hon kan inte böja sig som Celia, vilket sätter sina spår i hennes ansikte och hennes själ - misshandeln blir kraftigare då mannen slår en stark kvinna, Sofia kan inte ta emot och gå vidare utan måste sätta sig upp gentemot mannen som hon älskat och som är totalt oförmögen att tänka själv. Behöver jag säga att en insikt för första gången damp ner i mig när jag upprördes över detta. Ilskan över att en kvinna inte får vara stark, nej, hon måste anpassa sig till männens värld (Celias strategi) för att överhuvudtaget överleva.

Sofia spelas i filmen av en rund och go Oprah Winfrey. Filmen nominerades fö till 11 Oscars. Danny Glover spelar Mr A (Albert). 1985. Whoopie Goldberg fick sitt genombrott som Celia.

En gåva av en av mina mostrar, en pocket på engelska av Toni Morrison: Älskade (Beloved), som jag läste med andakt. Jag insåg att det inte alls var lätt för tidigare slavar att anpassa sig till friheten efter inbördeskriget. För dessa amerikaner var det nytt att vara fria, att ha ansvar över sin överlevnad, möjligheter (och inga alls kunde det ju visa sig)... Den enda "mall"

man hade var ju ett frihetsberövat liv.

Sethe heter en slav, en kvinna som lever på farmen Sweet Home. Hon rymmer från de fasansfulla förhållandena på gården, tillsammans med sina barn. Den yngsta dottern är så liten att hon inte fått ett namn ännu, hon kallas av Sethe bara för Beloved. Gårdens män hinner i fatt henne och i sin desperation försöker Sethe att mörda sig själv och sina barn. Hon lyckas bara med ett, den yngsta, Beloved.

När friheten når dem flyttar Sethe till ett hus, och när vi kommer in i boken bor hon där med sin äldre dotter Denver, en hund och - något mer. En ande, ett spöke, något som inte tycker om främlingar men som älskar Sethe. Spöket är oresonligt och ilsket ena stunden, nöjt och belåtet den andra. Sethe och Denver har lärt sig att leva med det och tycka om det. (Hunden går överhuvudtaget aldrig in i huset.)

En dag dyker Paul D upp. Han bodde också på Sweet Home och Sethe blir glad över att han kommer. Spöket blir det inte. Paul D lyckas, efter en mycket plågsam och högljudd exorcism, att driva ut spöket. Hunden promenerar över tröskeln så lätt som ingenting. Sethe tycker att det är tomt men hon vänjer sig, och nu har hon ju Paul D också.

Så kommer en ung flicka på vägen - hon är barfota och nästan utan kläder. Hon kan knappt prata och hela hennes kropp är liksom lealös, men hon är på väg till Sethe. Hon får flytta in och Sethe slösar omtanke och kärlek på henne, denna halvvuxna flicka som bara är glad om Sethe är i närheten. Hon beter sig som ett litet barn och Sethe tar emot henne som ett sådant. Flickans namn är Beloved och hunden går återigen aldrig in i huset.

Boken är en mycket stark upplevelse och förutom mycket annat, en skildring av kärleken mellan en mor och hennes barn och en förståelse av den desperation Sethe måste ha känt inför utsikten att låta sina barn växa upp som slavar - en desperation som tvingar fram en sådan handling går inte med ord beskrivas.

Filmen var inte ett liknande mästerverk, och jag tror att man ska läsa boken först- då fylls filmens luckor.

Sethe spelas av Oprah Winfrey. Paul D av Danny Glover. Filmen från 1998.

Det blir inte längre än så, min femåriga dotter står i vardagsrummet och skriker Scheisse och eftersom ingen av oss i vanliga fall talar tyska och jag inte tror att jag spelat mina Ebba Grön-skivor de senaste åren känns det som om en utredning är på sin plats.

Trevlig helg!