Djurvänner av Anton Marklund

Som en kramp om hjärtat håller den här boken mig i sitt grepp. Det stillastående, oförlösta, de stängda dörrarna, svårigheterna att komma vidare, vissheten att ingen ser och hör en som är utsatt. Oskuldfullheten och ondskan. Och vad är egentligen ondska? Är det att slå ihjäl ett lidande djur? Är det inte barmhärtighet - när man är djurvän?

Johannes växer upp med sina föräldrar Mona och Lennart i en by, Strömfors, i norra Västerbotten. Han är ett stort barn i en komplicerad värld. Han har autism och är inte som andra, kan inte avgöra nyanser och läsa mellan raderna. Han är lättmanipulerad och därmed också ett lätt offer för sina uppfinningsrika klasskamrater. Han möter Nils, en annan utsatt pojke och deras möte får katastrofala följder.

I samhället har tiden liksom stannat av, nedläggelse är ett välbekant ord för många inlandsbor. Nedläggelse av butiker, skolor, industrier. Stannat av har också på något sätt livet för Lennart och Mona. Den inneboende vreden hos Lennart krockar med Monas gudstro men man håller ihop, för i grunden finns kärleken som de också delar när det gäller det enda barnet, Johannes.

Det är dessa tre röster som får tala i egna kapitel i romanen, som är Anton Marklunds debut. Det är en återhållen prosa, inte överlastad utan snarare sparsmakad. I små kapitel, episoder, får vi följa Johannes skoltid under några år där vissa händelser blir de spikar som fogar ihop korset. Romanen reser också frågor. Vad kan man förvänta sig av skolan och lärarna? Hur skall man upptäcka det sublima spel som pågår på skolgårdar och i skolkorridorer? Hur definieras skuld? Vem för ens talan när man inte själv har verktygen?

Jag tyckte mycket om boken för den berörde både med ämne och stil. Att Anton Marklund själv arbetat med personer med autism och andra begåvningshandikapp märks. Det var också ett nöje att lyssna till Anton vid hans besök på Bokcafé Pilgatan. Han utstrålade ödmjukhet och stillsam humor. Han kan vara stolt över sitt förstlingsverk!

Ett extra plus för en mycket vacker bok där omslagets pojke uttrycker precis min bild av Johannes. En vemodig oförstående blick. Oskulden!

Foto: Vicky Uhlander