m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.
När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.
Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!
Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar