Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.
Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.
Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.
Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.
I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.
Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat. Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen. När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar