Paganinikontraktet av Lars Kepler

Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).

Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.

Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.

I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.