I en kåkstad uppe på en hög kulle utanför Lima i Peru bor Fausta med sin mamma. Deras språk utgörs ofta med sång. Modern har sjungit sina smärtsamma minnen från terrorns tid då hon på det grövsta tänkbara sätt utsatts för våldtäkt och övergrepp då Fausta fortfarande låg i moderlivet. Fausta har sjungit tillbaka tröst och förståelse. Genom bröstmjölken anses flickan fått alla onda minnen överförda till sitt eget liv. Hon blöder ofta näsblod när hon utsätts för starka känslor så när modern dör blir det för mycket. Hon förs till sjukhus där man upptäcker att den unga dottern i ren skräck och på ett bisarrt sätt försökt skydda sig för våldsamma män.I sin fattigdom har hon inte råd att begrava sin mor på ett värdigt sätt och när släktingarna i byn, en morbror och en moster, samtidigt skall gifta bort sin enda dotter så vill man inte samtidigt ha den döda liggande. Men Fausta har bestämt sig för att göra allt för att få ihop till en begravning och till slut får hon jobb i "stora huset" där en rik och känslomässigt kall och kreativt tom kvinna bor. En dag hör hon flickans sånger och när ett dyrbart pärlhalsband går sönder vill hon byta varje pärla mot en sång.
Detta stillsamma drama utspelar sig mot bakgrund av det stundande bröllopet. Fest och död samspelar. Det hårt tillslutna huset markerar klasskillnaden mot det öppna bylivet. Det i dukar inrullade liket i det skumma sovrummet kontrasterar mot det färgsprakande bröllopsförberedelserna. Bildspråket är fantastiskt med den brända jorden, prunkande trädgårdar, och rosa plastskedar till den överbelastade tårtan. Filmen berättas sakta så man hinner känna in varje scen. Den peruanska flickans stumma skönhet berör verkligen, inte bara åskådaren utan även husets omtänksamma trädgårdsmästare. En poetisk och gripande film om en flickas återerövring av sin framtid.
Filmen är regisserad av Claudia Llosa och vann Guldbjörnen i Berlin 2009. Fausta spelas av Magaly Solier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar