60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.
I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.
Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.
Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.
Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.
Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.
Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!
"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).
Pattis hemsida!
Robert Mapplethorps hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar