Kalla fakta om is av Lena Sjöberg

"Tänk att jag kan gå på havet" uttryckte min då 5-årige son för många år sen när vi promenerade på Bottenvikens istak. En stormig vinternatt gick ett fartyg på grund i det isiga vattnet utanför vår sommarstuga, alla ombord omkom i det kalla vattnet. Is kan vara mäktigt och skrämmande men också vackert och magiskt. Till vardags skrapar vi våra bilrutor och mitt i sommaren lägger vi isbitar i saften. Is finns runt om oss utan att vi tänker på det!

Någon som tänkt mycket på is är Lena Sjöberg. I hennes spännande bok Kalla fakta om is får vi lära oss mycket om detta naturfenomen. Fruset vatten döljer många hemligheter och kan bilda de mest fantastiska formationer, låta och lysa i olika färger och utmana vår fantasi. I boken får vi lära oss hur istappar bildas, hur våra glaciärer rör sig, vilka djur och människor som lever på och nära isar och vilka upptäckare som gett sig iväg över Arktis och Antarktis isar för att nå jordens nordligaste och sydligaste punkt.

Visste ni att det finns isnålar, pannkaksis och t o m marängis? Att man kan köpa cd-skivor med is-musik, att isbjörnens hår är ihåliga och att världens största isglass skapade trafikkaos i New York. Det är många frågor som besvaras i boken. Vi får också lära oss om hur mycket vi kan lära av isen eftersom den bevarar allt som hänt tusentals år tillbaka i tiden inte bara på jorden utan även ute i rymden. Sen finns ju mycket roligt att göra med is, spela hockey och curling eller kanske göra ett lasersvärd med en ficklampa och en istapp eller laga ischoklad.
Nyttigt är också att veta hur tjock isen måste vara för att bära en människa och om olyckan är framme - hur man tar sig upp ur en isvak. Slutligen får vi veta lite om hur vi kan ta vara på vår miljö så inte isar och glaciärer smälter för fort. Isarna är helt enkelt jätteviktiga på vår jord.

Lena Sjöberg, vars underbara bok Tänk om augustnominerades i år, har gjort fina bilder som vilar i blåa, gröna och vita nyanser. På bokens framsida ser vi ett jätteisberg och ett litet fartyg. Kanske är det Titanic, som krockade med ett isberg 1912? Vad passar bättre att läsa en smällkall vinter som denna om inte den här boken och nästa gång du ser en "skräckis" på TV så vet du att när blodet fryser till is så är det ingen fara! Det är bara som man säger!

Passionen av Jeanette Winterson

Alltid denna Jeanette Winterson. Varje bok jag öppnar av henne fängslar mig från första stund, det magiska luckorna man får titta in i, hennes målande språk som måste läsas högt så orden når öronen likaväl som ögonen, hennes karaktärer, som man alltid får ett sådant särskilt förhållande till. En författare värd sitt nobelpris. Hennes Fyrväktaren klassar jag som en av de bästa böcker jag läst!

I Passionen befinner vi oss i den Bonapartiska eran - avstamp i början av 1800-talet - i del ett och två närmare bestämt det för Sverige magiska året 1805. Den unge bondesonen Henri har anslutit sig till den franska armen under sin stora hjälte, som han hyser passionerad kärlek till - Napoleon Bonaparte. De befinner sig inledningsvis i Bologne men snart börjar den långa plågsamma marschen mot Ryssland, den ryska förlamande vintern, i sig ett effektivt vapen tillsammans med "den brända jordens taktik". Henri slipper de värsta slagfälten då hans uppdrag är att vara Napoleons egen kycklingslaktare. Icke desto mindre får han på nära håll uppleva en annan slakt, den av unga franska bondsöner. Döden i alla skepnader blir plågsamt närvarande i Henris dagliga liv. I Napoleons närhet finns också vännerna Patrick (skarpseende f d präst) och hästpojken Domino.

Samtidigt, i Venedig finns en ung och mycket märkvärdig ung kvinna, vacker dotter till en gondoljär. Att gondoljärer har särskilda hemligheter som ger dem magiska förmågor får vi veta, men att denna egenskap, nämligen att födas med simhud mellan tårna, bara ges till män genom en ritual av mödrarna innan födseln kommer på skam när Villanelle föds. Det är därför hon aldrig tar av sina kängor. Villanelle börjar vid spelborden när hon växer upp och lär sig hasardspelens alla knep och konster. Där lyfter en gift kvinna en dag kortet spader dam och Villanelle förlorar sitt hjärta.

Dessa två, Henri och Villanelle spinner sen Winterson en fantastisk historia kring. Villanelle kommer att hamna i Napoleons armé som vivandiére och tillsammans med Henri flyr de till fots genom ett fruset öst-Europa mot Venedig. Men där väntar nya överraskningar. Passionen är ett tveeggat svärd - den förleder och driver oss till oväntade handlingar.

Det magiska förhöjer hela tiden berättelsen och det understryks genom romanen genom berrättarens röst "Jag berättar sagor. Tro mig! " Jag måste verkligen nämna översättaren, Lena Fries-Gedin som lyckats så bra med den svenska översättningen. För er som vill lyssna på boken så är inläsaren Reine Brynolfson en mästerlig berättare.

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring

Det här är en bok som gör mig lycklig - fast den egentligen bär inom sig en stor sorg hos en liten kille. Jag blir också glad av att tänka på min lilla drakflicka Dragilla som så många barn hos oss har ett förhållande till - just för att hon kan prata. Att ha en pratande drake delar jag också med Nisse, huvudpersonen i Anna Ehrings fina bok Syltmackor och oturslivet.


I oturslivet kan en mamma dö fast hon har två barn, Nisse 11 och lillebror Nodi, 2. Det är ändå tur att pappa finns, om än arbetslös och lite vilsen i sin egen sorg så är det ändå en pappa som hela tiden är varm och kärleksfull och som verkligen försöker hålla ihop sin lilla familj, med viss hjälp av en robust farmor som rycker in nu och då. Men i oturslivet kan också pappor ställa till det för sig. Som om det inte räckte med mamma.

Nisse har en ödla som mamma gett honom en gång, en sån där geckoödla som kan spänna ut halskragen och skrämma vettet ur folk. Men Harry, som ödlan heter, är egentligen en drake och kan dessutom prata, och det gör den på ett mycket klokt, förnumstigt och väldigt roligt och slagfärdigt sätt.

Skolan är inte världens roligaste plats för Nisse, men där finns läraren Benke, kompisen Tage och några till som gör allt lättare. Bandet Drakhjärta bildas och genom boken skriver Nisse på en egen låt, en låt som förändras då oturslivet sakta vänder. Allt utspelar sig från höst till tiden efter jul och en snowboard och några trumpinnar är också ledtrådar till handlingen.

Syltmackorna då? Ja, vem gillar inte det? Harry och Nisse älskar dem och så fort något känns extra tungt så hjälper alltid varm choklad och syltmackor.

Anna Ehring är en ny och lovande bekantskap och den här boken utgör första delen i serien "Drakhjärta". Nästa del heter Kickflippar och farligheter och jag tror att vi där får veta mer hur det går för Nisse när snowboarden lagts på hyllan och pappas gamla rullbräda plockats fram när vår övergår till sommar.

Den ensamma av Håkan Nesser

Den ensamma av Håkan Nesser är en långsamt berättad tegelsten som växer ju längre man läser och ju djupare in i karaktärernas historia man når. Två till synes självklara olycksfall, eller självmord, visar sig ha flera gemensamma nämnare. Samma plats, ett stup i skogen, men med 35 års mellanrum. Kan allt detta vara ett sammanträffande eller hör det ena ihop med det andra? Klart är i alla fall att offren en gång var ett par.

Vi får följa sex ungdomar som träffas under tidigt 70-tal. Teologstudenten Richard hans vän Tomas och dennes syster Maria, hennes vän Germund och så Gunilla och Anna. Richard gör först lumpen och träffar så Tomas men sen träffas alla vartefter i Uppsala och börjar bilda par. De startar också ett bussprojekt som tar dem ut i Öst-Europa där det vid 70-talet fortfarande råder ett hårt politiskt klimat och där de unga fråntas sin naitivitet och ställs inför mörka krafter.

Allt detta som händer de sex under de kommande åren får vi bitvis insikt i och när så det nya fallet från Gåsaklippan sker i september 2010 så kopplas kommissarie Gunnar Barbarotti in på fallet tillsammans med kollegan Eva Backman. Den polis som utredde det första "fallet" är nu död men hans utredning plockas nu fram och Barbarotti ställs inför två mystiska sammanträffanden. Men är det mord? Har brott begåtts? Själv drabbas även Gunnar Barbarotti av egna privata existensiella frågeställningar.

Det här är som sagt en historia som växer. Jag lyssnade till Nessers egen uppläsning och han läser bra men ibland kan dialogen kännas lite tröttsam och upprepande särskilt när frågor ofta replikeras med själva frågan. Detta kanske man tänker mindre på när man läser i stället för lyssnar. Men berättelsen vinner i längden och det blir riktigt spännande och man vill läsa nästa kapitel direkt - men det är en tjock bok och man får ha lite tålamod i början. Insprängd i texten finns också Marias (Sparvens) inlägg, i övrigt växlar berättelsen mellan personerna och mellan då och nu. Den är lika mycket en studie i människans natur som en deckare. Det vinner den på. Detta är Nessers fjärde bok om Barbarotti och min första deckare jag läst av honom. Kanske jag måste backa till den första. Jag blir onekligen nyfiken!

Den tredje grottans hemlighet av P O Enquist

Det finns något av gammal hederlig äventyrshistoria över P O Enquists fortsättning på hans förra (och första) barnbok De tre grottornas berg, när nu fortsättningen, Den tredje grottans hemlighet, släppts under året.
Jag läser och känner mig som en läshungrig tolvåring blandad med en vuxen läsare som älskar P O:s språk och sätt att skriva. Detta är "enquistliskt" litterärt på ett alldeles för honom typiskt vis.

Morfar, som är författare och heter P O, och som i Katarina Strömgårds bilder, är otroligt lik författaren P O, har tillsammans med sin Gunilla åter fått besök av alla barnbarnen. En ny expedition skall företas denna sommar för att söka spåren efter björnen och vargungen (som nu måste vara vuxen) från den tidigare berättelsen (som ju morfar redan skrivit om i sin förra bok). Men först måste allt följa den kronologiska händelseutvecklingen som börjar med morfars hund Mischas död. Varsamt förs Mischa över till andra sidan av veterinären och Marcus, en av de äldre barnbarnen. Så småningom kommer en ny valp till huset, Pelle, vilkens förmåga att stråla budskap uppfattas av ovanstående Marcus på ett mycket subtilt sätt. Marcus som har många gåvor, t ex att utföra enhandsapplåder.

Nåväl, alla barnbarn, kusiner som de ju egentligen är, är nu samlade i en by i den Värmländska trakten nära Norge och efter ett litet fiskeäventyr med båten på sjön Vällen upptäcker gruppen med morfar i spetsen ett övergivet tält som ger dem onda aningar, så pass att den värmländska polismakten måste inkallas för en närmare undersökning. Att detta fynd kommer att få konsekvenser för deras senare strapatsrika färd mot de tre grottornas berg anas inte i förstone. Men morfars förkärlek för kartor har en viss betydelse.

Det här är en spännande men också stundtals rolig berättelse med härlig gammal äventyrsbok-känsla. Vi dras in i en riktigt actionfylld historia med ryska maffian, droger och en natur som i sin värmländska vildhet vet att ta ställning för rätt sida av lagen i form av en björn, en varg och en svart snok. Och så hunden Pelle förstås.

Befriande fri från små moralkakor. Här finns en över hövan röksugen morfar som får säga helvete, trots att hans mamma i Hjoggböle i mycket unga år varnat honom för svordomarnas ödesdigra konsekvenser.

Paradisets döttrar av Anna Westberg

Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

Såld på skräck

Jag som alltid varit mörkrädd och inte klarar av att se något otäckare än När lammen tystnar har totalt fastnat för John Ajvide Lindqvists böcker. Bäst är det att lyssna på hans egna inläsningar.

Den första trillade jag liksom över av en slump. Det var Hanteringen av odöda och var en liten spelare som jag lånade på biblioteket bara för att prova. Det var bara att sätta i hörlurar och lyssna. Den fick följa mig överallt, särskilt i bilen och på promenader och helt plötsligt blev jag väldigt osocial. Han har en fantstisk röst för den här typen av böcker så trots att det är äckligt, otäckt och rysligt så vill jag bara lyssna mer. Handlingen rör sig runt tre personer, Gustav, Elvy och David. Gustav är en pensionerad journalist vars barnbarn begravdes alldeles nyligen. Elvy är nybliven änka som vårdat sin senile make tills han gick bort och begravningen skall ske om två dagar. David är en medelålders man med fru och barn men hustrun omkommer i en bilolycka. Det är förutsättningarna när ett elektriskt fält lägger sig över staden. Det får till följd att inga lampor kan släckas och inga elektriska apparater kan stängas av. Invånarna får till slut extrem huvudvärk innan det blixtrar till och är över. Efter elutbrottet blir det kaos på bårhuset där de döda har vaknat. Davids hustru vaknar i sängen där hon nyss slutat andas. Elvys man kommer och knackar på dörren för att komma hem igen och Gustavs barnbarn tar sig upp ur sin grav. De döda återvänder och vill tillbaka till sina hem men det utbryter kaos. Det är många äckliga detaljer och rysliga scener men det är otroligt spännande och fängslande. Existentiella frågor stöts och blöts och det är fruktansvärt bra.

En sortsfortsättning av avslut på den finns med i novellsamlingen Pappersväggar

som var nästa Ajvide-bok jag lyssnade på. Det är tio stycken berättelser och här finns faktiskt någon som inte är lika bra som de andra men på det hela taget håller de hög klass allihopa. Han har ett härligt språk och persongalleriet är det jag tycker allra bäst om. Människor i Ajvides böcker förskönas inte på något sätt utan är väldigt vanliga och jag flyttas raskt tillbaka till 80-talet då jag växte upp. Han fångar stämningar väldigt bra och det tycker jag mycket om. På bokmässan berättade han att när han ska börja skriva en bok väljer han först en låt som karaktäriserar stämningen han vill ha i boken och sedan spelar han den låten på repeat tills boken är färdig. Uppenbarligen är det framgångsrikt för stämningen är väldigt tydlig och driver på handlingen. Den absolut bästa novellen i boken handlar om en kvinna som en dag hittar ett lik i en sommarstuga. Hon blir alldeles besatt av denna manskropp och återkommer till den och sommarstugan hela tiden. Det är suggestivt och mycket spännande. De här berättelserna innehåller inte lika mycket äckel vilket är lite av en lättnad.

Sedan var jag naturligtvis tvungen att läsa Låt den rätte komma in eftersom den nyligt kommit på bio när jag läst klart Pappersväggar. Den handlar dels om en pojke vid namn Oskar och dels om en äldre man som tvingas mörda människor för sin älskades skull. Oskar är en väldigt mobbad pojke. Han försöker passa in och slippa ifrån mobbingen men det går inte så bra. En dag träffar han en nyinflyttad flicka, Eli, på gården utanför hyreshuset. Oskar tycker att hon är otroligt vacker och mystiskt, annorlunda. De blir så smått vänner och Oskar blir förälskad i Eli, men det visar sig vara farligt. Den äldre mannen fortsätter mörda men har fruktansvärd ångest över vad han gör och till slut blir situationen ohållbar. I den här är det en hel del äckliga detaljer igen men det vävs in väldigt bra i berättelsen och det blir en del av stämningen, men man kanske inte ska äta när man läser/lyssnar. Samtidigt är det på flera sätt en härlig kärleksberättelse också och om att hitta sig själv och sin självkänsla. Väldigt bra. Som parentes kan tilläggas att filmen inte var tillnärmelsevis var lika bra som boken.

Den bok som jag gillade allra mest är dock Människohamn. Handlingen

kretsar runt människorna på den lilla ön Domarö i Roslags skärgård. Anders och hans fru Cecilia är i stugan på Domarö tillsammans med sin sexåriga dotter Maja. En vacker vinterdag ger de sig ut på utflykt och det som inte får hända händer, Maja försvinner spårlöst. I sorgen efter Maja klarar inte Anders och Cecilia av att leva tillsammans längre och Anders flyttar ut till stugan på domarö. Där har han även sin farmor Anna-Greta och låtsasfarfar Simon. Två år efter Majas försvinnande får Anders ett meddelande från Maja, det är han säker på och jakten efter vad som hänt börjar. Berättelsen lindar sig runt Anders barndom och Domarös förslutna och det är mörkt, kusligt och mystiskt men inte lika otäckt och vidrigt som i de andra. Ajvides berättarkonst blir här fulländat och det är ofantligt bra. Det blir så levande och nära att jag sörjer när boken är slut.

Den senaste som kommit, Lilla stjärna har jag bara hunnit läsa halva och den har Vicky redan skrivit om så det behöver inte jag.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.