Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander