Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!