Råttfångaren

Jag blir alltid så fascinerad över engelsmännens konst att göra realistisk film med fantastiska skådespelare (var hittar de alla begåvningar?) något som jag annars håller ryska filmskapare för. I Lynne Ramsays gripande film Råttfångaren kastas vi direkt in i skotsk underklass i början av 70-talet.

Filmens lilla stjärna är den unge James (spelad av William Eadie). I Glasgows utkanter lever familjer under tuffa villkor och särskilt nu - det är nämligen sopstrejk och soporna hopas på gatorna och där det finns sopor finns det råttor. Bland allt detta leker barnen som vanligt. I närheten finns också ett sunkigt vattendrag som också är en farlig lekplats. Där blir James vittne till hur en yngre kamrat drunknar - han vet att han skulle ha kunnat rädda honom och detta plågar honom. Som ytterligare börda får han av den förtvivlade modern ärva pojkens nya skor vilka skaver både fötterna och själen.

James familj kämpar tappert. Faderns (Tommy Flannagan) drickande påverkar alla men trots allt håller familjen ihop och det finns en kärleksfull ton mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn. Hoppet om ett bättre liv får vi glimtar av när James åker till ett område nära landet, där gula vidsträckta åkrar blir symboliska fält av frihet. Där byggs nu nya fina hus långt från gatan där de nu bor. Det är här James drömmar växer om ett nytt och bättre liv. Den här sopstrejkssommaren träffar han också den betydligt mer utvecklade och försigkomna flickan Margret Anne som också blir rätt utnyttjad av de andra killarna på gatan. De två blir sakta vänner och kanske mer ändå. Kanske är det James första spirande förälskelse innan barndomen tar slut.

Filmens skådespelare är suveräna och miljön så otroligt bra fångad och kontrasterna mellan skiten och råttorna som både jagas och fångas, som både är paria och husdjur, och den blå himlen över åkerfälten är vackert mitt i all bedrövelse. En film att bli glad över just för att den är så hoppfull! En fint skildrad utvecklingshistoria.

Upplevelser från norra norrland - från 1906 till idag

Min f d svärfar var flottarbas och flottningen av timmer var en vardagssyn när jag växte upp. Så småningom kom jag att ett kort tag arbeta som lönekontorist vid Umeå Flottningsförening. Sen har årtiondena passerat och en hel yrkeskår har gått i graven. Detsamma gäller rallarna - de som byggde inlandsbanan och de som byggde "jernbanan" som Sara Lidman skrev sina fantastiska böcker kring. Den här DVD-samlingen är en kulturell liten pärla om företeelser i Norrlands historia.

I små korta filmer görs nedslag i historier, berättelser och händelser från Västerbotten och Norrbotten. Den stora översvämningen i Spöland 1932 som så många berättat om - särskilt aktuell idag då Smålands åar svämmar över sina bräddar - eller filmen om de Sista säljägarna. Varje gång jag besöker Båtmuseet i Umeå så tänker jag på dem som tog sig ut på isarna för att för en ringa penning skjuta sälar. Det här var ju inga vanliga jakter utan man tog sig ofta ut på svaga isar med båtarna och levde sen ute på isarna veckor i sträck. Själv har jag nog mina sympatier hos själva sälarna - så jag är glad att filmen skildrar den sista säljakten 1964.

Här finns också filmer från något min pappa ofta berättat om (han låg inkallade under kriget) - hur man kunde se husen brinna på finska sidan under andra världskriget. Min mormor var en av alla dem som tog emot finska barn under kriget - om detta vittnar bl a en hög med brev som hittats på en vind i ett hus i Finland som min mormor skrivit till de barn som åkte tillbaka och som nu kommit i släktens ägo. Men många var de barn som aldrig återsåg sina föräldrar. Det är ett litet rörande klipp under rubriken Krigsvindar från öst som också finns i samlingen.

Här finns också små filmer om mer moderna inslag som invigningen av Shoppingcentret i Luleå 1955 - där jag för övrigt gick vilse en gång då jag fick följa min handelsresande pappa under ett lov till Luleå. För den tiden en unik tilldragelse - faktiskt världens första inbyggda köpcentrum. Även den stora hyresstrejken i Umeå 1971 då studenter gick ut i vild strejk och barrikaderade sig i trappuppgångarna i några hus på Gluntens väg i Umeå - där nu mina barn och barnbarn bor. I sanning en historisk gata ur perspektiv av vänstervågens röda Umeå.

Tillsammans med ytterligare några små filmer från svunnen tid är det ett litet men roligt dokument att ta del av. Bonusmaterialet har en mer nationell karaktär - t ex om Nudiströrelsens genombrott 1933 eller om svenskarnas första charterresor.

Filmerna kommer från svenska folkets egna samlingar och från SVT:s arkiv. Motsvarande filmer ur Svenska folkets historia finns om andra delar av Sverige.  Citaten läses upp av skådespelare och det kan ju kännas lite tråkigt att man inte får höra originalröster men av många olika skäl har det säkert gjorts omöjligt. Trots detta en nöjsam samling dokumentärfilmer från ett svunnet Norrland. Filmen finns bl a att låna på bibliotek.

Känslan av ett slut av Julian Barnes

Den här boken hittade mig i stället för tvärtom. Vissa böcker hamnar under ens händer och man vänder och vrider på dem - öppnar och läser första raderna och är fast. Så var det med Julian Barnes bok. Den skulle sen komma att förbrylla mig mer än någon annan bok jag läst på länge. Den börjar med ett minne.

Jag landar i min egen ungdomstid - 60-talet - men i England och tillsammans med fyra unga män. Det är Tony som berättar. Som minns sin ungdomstid och studieåren med vännerna Colin, Alex och så den fjärde, Adrian, som kom med i gänget sist och som boken delvis kretsar kring.

I bokens första del är det uteslutande ungdomstiden som skildras, de unga vännernas väntan på att livet skulle börja - utan att inse att det redan börjat. Deras samtal, eskapader och upplevelser av internatskolan, kamrater och tjejer. Deras förväntningar och planer. Men som vi alla vet - livet låter sig inte planeras.

"Hur skulle vi kunna veta att livet faktiskt hade börjat, att vissa fördelar redan hade vunnits, att vissa skador redan tillfogats oss? Eller att vår befrielse bara innebar att vi skulle komma in i en ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja."

Adrian är begåvad, intellektuell och särskild på många sätt även om alla fyra är rätt pretentiösa och vill framåt i livet och skaffa sig positioner. Så träffar Tony Veronica och han får sin första flickvän och träffar hennes familj. Det är här - till familjen Ford - som minnet kommer att återvända i bokens andra del. Då är det nutid och Tony är en pensionerad, frånskild man och far till en vuxen dotter. Han har ett gott förhållande till sin exfru som han till och från träffar över en lunch. En dag får han ett brev på posten som helt kommer att kasta om livet. Minnena, som han sett dem, visar sig vara bedrägliga och smärtsamt får han åter möta sin ungdomstid. I den här andra delen blir det så otroligt spännande att man fullkomligt slukar sidorna.

Julian Barnes skriver en underbar, lättflytande och direkt prosa (och väl översatt) men handlingens växlingar gjorde att jag var tvungen att backa och läsa om. Vad var det EGENTLIGEN som hände där och då på sextiotalet? Läsaren får lägga pussel och Barnes tar endast på sig att ge oss pusselbitarna. Jag kommer även att tänka på Torgny Lindgrens bok Minnen. Vad är ett minne? Hur omtolkar vi våra upplevelser, friserar dem, väljer bort och lägger till? Vårt eget minne delas kanske inte alls av vår familjs, våra vänners, arbetskamraters syn på saken. Inte undra på att barn uppvuxna i samma familj har så olika upplevelser.

Julian Barnes bok bär på en gåta och det gör att boken knappt går att lägga ifrån sig efter läsningen. Kanske man skulle läsa den en gång till tänker jag och sneglar på mitt exemplar från biblioteket som ligger på mitt hallbord - inte riktigt redo att lämnas tillbaka än.

Boken fick Bookerpriset 2011.

Jordens medelpunkt av Anneli Furmark

Den här grabben i Furmarks serieroman Jordens medelpunkt - han känner jag igen. Att som barn tvingas in i sociala kontakter, nära kontakter, som man inte riktigt  accepterar. Det svåra med att få ihop en ny familj, alla val, omval och bortval. I Jordens medelpunkt skall alla bitar fogas ihop på sagornas ö - Island.

Axel är precis så lite tonåring så han inte får stanna hemma och så mycket tonåring att han redan luktar på vuxenlivet - med förväntan och bävan.  Han har inget val - han får hänga på morsan och hennes nya kille Rickard (Toralf som han vill kalla sig - Islandsnörd som han är). Toralf vill visa allt om Island. Åka på de ställen som man som Islandsturist måste uppleva och uppfylld och entusiastisk som han är så vill han övertyga både Axel och hans mamma om Islands fascinerande historia och landskap.

Mamman slits mellan sin nya kärlek och sin son. Hennes oro och omtanke ses med distans av hennes nya kille som tycker att hon överbeskyddar Axel. Väl på Island avlöser deras turer ut i det fantastiska isländska landskapet deras liv på och kring hotellet i stan - troligen Reykjavik. Axels tankar är så på pricken en sextonårings. Han ser på det magnifika landskapet med sina ögon - typ "sagan om ringen - men kallt". Toralf gör sina försök att nå Axel och när de tillsammans skall tillbringa en kväll utan mamman så ställs de mot varandra. Axel prövar vingarna och hans flygtur rubbar allas positioner - om än bara för ett tag. Så fortsätter resan mot en oväntad vändning ......

Anneli tecknar det isländska landskapet precis som jag - som en ickebesökare av Island förväntar mig - det stora magiska landskapet, ödsligheten, den mytiska historiens närvaro i bergen, slätterna och de tomma vägarna. En perfekt bakgrund till tre människor som alla reser av olika skäl. Allt målat i dova toner som även återkopplas till interiörbilderna. Vackert och vemodigt. Kanske är det just därför vi människor konfronteras med oss själva i det ödsliga, vare sig det är isvidder, fjäll, öknar eller hav. Där naturen härskar och tar kommando måste vi vända oss in mot oss själva.

En tid för mirakel av Karen Thompson Walker

Jag hade en gång en riktig mardröm. Jag vaknade på natten och steg ut i vardagsrummet och fram till fönstret. Allt var som vanligt, min lägenhet såg ut som den alltid hade gjort, men när jag tittade ut genom fönstret fanns inget där. Tomt. Bara ett stort mörker.

Den här drömmen kom för mig när jag läste Karen Thompsons Walkers roman. Jag känner alltid ett hugg i magen när jag läser dystopier. Böcker som Vägen av Cormac McCarthy som är en pro-apokalyptisk berättelse om tiden efter undergången var så bra, så välskriven men jag vred mig som en mask under läsningen. Parallellt med litteraturen läser man ju hela tiden nyhetsmagasinens och tidningarnas små subtila varningar och lyssnar på de onyanserade radiorösterna som läser telegrammen - klimatet, överbefolkningen, krigen, maten, de döende arterna ...

Det här är snarare en pre-apokalyptisk roman. Vi får vara med om den stora förändringen - insaktningen av jordens rotation - men inte tjuvtitta på slutet. En morgon vaknar Julia till en till synes helt vanlig dag. Men allt förändras när mamma kommer hem med frukostbrödet och har hört nyheten på bilradion, rusar in och ropar till alla att sätta på tv:n och glömmer nycklarna i låset - där de sen kommer att sitta hela dagen. Den där nyckelknippan är precis en sådan vardaglig markör som författaren låter dingla mitt i allt det fruktansvärda - jorden har börjat sakta in.

Genom barnet Julia får vi följa det som sedan händer, hur allt ställs på ända, hur tiden och klockorna upphör att fungera, hur mörker och ljus inte längre följer gängse lagar, hur djuren, växterna - allt förändras när dagarna blir längre och längre. Till slut inser världen att vi måste hålla fast vid tiden, att oavsett gryningar och skymningar, dagar och nätter måste klockorna ticka vidare, sekund för sekund.

Det här är ingen hemsk undergångsroman. Samtidigt går livet vidare i Kalifornien där Julia bor. Folk vänjer sig vid allt det nya samtidigt som det hela tiden förekommer förskjutningar av det normala. Julia är mest upptagen med sina relationer, sitt växande och sina tankar om framtiden - som vilken elvaåring som helst. Det är just detta som gör berättelsen så stark. Det normalas avvägning mot det katastrofalt onormala.

Välskrivet, spännande och gripande och mycket mycket tänkvärt och inte alls science fiction. Bara en berättelse i vår tid.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Till den babyloniske guden Molok offrades barn på det mest grymma sätt. I Åsa Larssons femte roman om Rebecka Martinsson går blodsoffren tillbaka i en familj från tidigt 1900-tal och får sin upplösning i nutidens Kiruna.

Rebecka väcks en söndagmorgon av grannen Sivving som oroar sig för en annan av byborna - Sol-Britt - som inte kommit till jobbet som vanligt. När hon hittas brutalt mördad och hennes barnbarn är försvunnet så är det bara början på en långt mer komplicerad historia. För historien gör sig också påmind - varvat i boken läser vi om den unga lärarinnan Elina som kommer till Kiruna 1919 för att börja undervisa gruvarbetarnas ungar. Där träffar hon gruvbolagets disponent och även hans unga hushållerska, kallad Flisan, som hon också får dela bostad med. Med Elina får vi del av en kvinnohistoria, strax innan kvinnor drivit igenom rätten att rösta, där kvinnor ofta var dubbelt utsatta, om de dessutom tillhörde underklassen. Vi får också en inblick i det framväxande Kiruna där det mesta kretsade kring gruvan.

Rebeckas kolleger från tidigare romaner dyker även upp här, Anna-Maria Mella, Stålnacke, chefen Björnfot och den hämndlystne von Post. Men här finns också den sen barndomen brännskadade och vanställde hundföraren Krister som hyser ett särskilt gott öga till Rebecka, trots att han vet att hon har sin pojkvän Måns kvar vid den fashionabla advokatbyrån nere i Stockholm. Men Kristers hundar är inte de enda som tassar på fyra ben genom hela romanen. Rebeckas och Kristers hundar har verkligen huvudroller i detta norrbottniska morddrama på mer än ett sätt. Hela romanen börjar också tragiskt i prologen med en hund som rivs till döds av en Björn.

Jag har lyssnat på boken och det är Åsa Larsson själv som läser och det är mycket bra. Hennes dialekt ger romanen en prägel som höjer läsupplevelsen. Här finns mycket fin vardagsdialog och just blandningen av att få dimpa ner kring köksbordet hemma hos Anna-Maria eller i bastun hos Rebecka eller i det lilla huset hos Elina och Flisan blandat med den allvetande berättarens iakttagande öga gör det hela så spännande. Underbart är också att Åsa Larsson så fantastiskt lyfter fram hundarnas "språk". För alla som har eller haft hund är det så på pricken beskrivet.

Efter två på varann lästa böcker (se Alsterdals bok nedan) om Norrbotten som bägge rymmer både en historisk bakgrund och ett nutida brott så är jag inte mätt. Jag vill bara läsa mer om den del av världen som jag känner bäst. Ja, t o m lite mellanlandning i Umeå finns med i bägge böckerna.
De böcker som har sin utgångspunkt i det norrländska har en särskild ton som jag tycker mycket om när det är bra berättat. Naturen, människorna, de långa avstånden, kontrasterna mellan ljus och mörker, kanske vemodet, ger berättelser från våra breddgrader en för mig särskild känsla. Kanske av att känna sig jordad. Hemma.

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

En mörk släkthistoria, ond död och rysk maffia sammanflätas i en av vårens mest läsvärda romaner hittills. Med en ung journalists resa in i sin släkts hemligheter har Alsterdal skapat en hybrid mellan spänningsroman och deckare. Skådeplats: Tornedalen.

Katrine, radiojournalist som precis förlorat jobbet och bor med psykoterapeuten Alastair i London, får meddelande hemifrån Sverige och brodern att modern drabbats av Alzheimer och förts till sjukhus. I moderns lägenhet i Stockholm ligger flera dagars post och bl a ett flertal brev från en mäklare. Att modern flyttade som barn från Tornedalen visste hon, men inte mycket mer för om den tiden pratade sällan hennes mamma, men att hon ägde ett hus däruppe i Kivikangas, det visste ingen av barnen. Budet på huset är högt och Katrine bestämmer sig för att åka upp till Norrbotten och titta på huset innan de bestämmer sig för att sälja. Hon hamnar vid nystanets trådände och när hon börjar dra i tråden rullar en lång, komplicerad och dold historia fram i ljuset.

Samtidigt begås ett grymt mord på en av invånarna i samhället Kivikangas, den ensamme och udda f d skidåkaren Lars-Erkki Svanberg, kallad Lapp-Erik, som bosatt sig i sin aitta på fädernegården Rauhala. I byn bor också den pensionerade polisen Thore Palo, som har svårt att hålla sina gamla kunskaper inne när ett mord sker i hans hemtrakt. Men detta är inte nog - invävd i romanen finns också en annan historia - den om Aleksej Sjaporin. En iskall ryss vars öde kommer att sammanflätas med Katrines på de mest märkliga sätt.

Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, har lyckats skriva en otroligt läsvärd roman med fantastiskt beskrivna karaktärer mot bakgrund av ett vintrigt kallt Norrbotten. Att det ligger ordentlig research bakom är helt uppenbart. När berättelsen tar vägen in i  Karelen kommer vi i kontakt med en nästan bortglömd historia om alla de som tog sig in i dåvarande Sovjet på 30-talet i hopp om att hjälpa Stalin att bygga det nya paradiset. Många var de som aldrig kom tillbaka.

Tove Alsterdal är själv journalist och dramatiker vilket märks på språket som ibland är reportagets när hon kommer in på det mer historiska berättandet. Här blandas fakta och fiktion på ett ypperligt sätt med svavelosande trovärdig dialog och meänkieli. Det här är Alsterdals andra bok. Debuten, Kvinnorna på stranden, som jag inte läst än, men som utspelar sig i metropoler som New York och Paris och handlar om människohandel, har alltså en helt annan ingång. Även den i deckargenren. Ett författarskap som bådar gott med andra ord. 
Inslag från Nordnytt - intervju med Tove Alsterdal 

Nader och Simin - en separation av Ashgar Farhadi

I Teheran lever Nader och Simin med sin elvaåriga dotter Termeh och Naders alzheimersjuka pappa. Men Simin vill flytta utomlands och när inte Nader vill lämna fadern begär hon skilsmässa - detta är utgångspunkten för denna fantastiskt välspelade iranska film om en familjs sönderfall.

Det ena ger det andra och likt ett halsband som slits av så är filmen fylld av pärlor som faller en efter en framför ens ögon. Mellan föräldrarna står dottern, hon som skall välja vem hon vill bo hos. Ett universellt tema som säkert många känner igen som själva gått igenom en separation. Hon väljer fadern, mest med förhoppningen att Simin då skall komma tillbaka och familjen bli hel igen.

För att lösa problemet med den åldrade och demente fadern så måste nu Nader anställa en hushållerska, Razieh, som skall sköta honom dagtid. Hon har även en liten dotter som får följa med - men det hela kompliceras av att hennes man inget får veta - att hon jobbar hos en ensamstående man och till råga på allt med att sköta om en man med allt vad det innebär. Det blir en mer och mer komplex historia när hennes man får reda på allt och Razieh anklagar Nader att ha knuffat henne vilket i sin tur lett till missfall.

Här finns många moraliska, existensiella och religiösa hinder att ta sig över liksom de som även handlar om kön och klass. Det gamla och det nya Iran krockar, liksom det rika och fattiga och när man försöker lösa sina konflikter genom att enligt iransk lag gå till en domare som skall lyssna, ge råd och döma så är filmens skådespelare helt otroligt bra när de öppet bemöter varandra i den allt mer förtätade och till synes svårlösta konflikten som de dragits in i.

Att filmen fått flera priser, bl a vinnare av Golden globe, Golden Bear och Guldbaggen för årets bästa utländska film är inte förvånande. Nader spelas av Peyman Moaadi och Simin av Leila Hatami. Mycket sevärd! Att de sedan inte är lätt att göra en sån här pass kontroversiell film om en iransk familj gör den särdeles viktig.

Flod av Carolina Fredriksson

Flod är en bok som jag lägger ifrån mig berörd och samtidigt lättad. Jag har under läsningen levt med två utsatta barn, Alka och Kappen, vid en flod någonstans i något land i en tid som inte är vår men ändå känns nära inpå. Kan det vara Sverige? Är det en dystopi? Är det en dröm? 

Eller är floden en metafor för den gräns vi ständigt drar upp mellan vi och De andra? Den vi kliver över lika lätt som vi vänder blad i tidningen eller byter kanal på TV:n när vi gläntar till den utsatthet andra kan leva i.

Alka, en flicka, ännu inte tonåring men med ansvar för lille Kappen, en pojke med nyfiken blick och fullt förtroende för Alka, lever i en husbil vid en flod under en bro. Bron känns gigantisk, uppburen av pelare, där livet till synes susar fram som vanligt med bilar som är på väg till andra sidan där staden finns. Ibland, inte ofta, dyker Ina upp med lite mat och omtänksamhet men snart är hon borta igen. Vem är hon? Vart tar hon vägen när hon lämnar barnen? När hon en dag inte kommer tillbaka känns sveket på samma sätt som när en myndighet byråkratiskt följer sina regler och överger, överlämnar och blundar för människor i nöd.

Trots att vi hela tiden rör oss i den leriga, ödsliga flodbanken så är historien så förtätad att man andlöst läser vidare. Barnen gör sina kryss i en gammal kalender och låter så tiden gå och i husbilens förarhytt sitter de med sin kartbok och reser över världen. Kappen njuter, Alka styr säkert färden. Fantasin förlöser. Som när Kappen drar runt på sin "hund" - en båtfender. Det händer inte så mycket, dagarna länkas till varandra, men några dramatiska punkter höjer temperaturen och man anar hela tiden ett hot. Själva staden och bron i sig är oöverstigliga hinder för liv. Men det finns fler än Ina som dyker upp. Det rycker i husbilens handtag, även det en hotfull handling. Det är som om barnen är klämda mellan två världar utan möjlighet att välja riktning. Förfallet börjar och ur katastrofen föds kraft. När jag vänder sista sidan är det med både hopp och vemod.

Carolina Fredriksson är debutant och har fått enormt lysande recensioner och hennes bok har jämförts med Mare Kandré, Becket, Lotass och Kafka. Inte illa för en ung studentska i Göteborg. Imponerande!

Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson

Vad hjälper det att flytta, att försöka undkomma sitt förflutna, att lämna något bakom sig? Oavsett vilka grunderna är för  resan bort, ut, så finns alltid platsen du lämnat kvar inom dig. Detta gäller även i Ola Nilsson tredje bok i sin triptyk kring en by någonstans i norra Sverige.

Stefan, Mirjam och Arvid har redan lämnat byn för staden. "En obönhörlig rörelse av trafik, konsumtion och kollaps". Arvid tycker det påminner om honom själv när han ser sig i spegeln. De tre vännerna har återsamlats för att bevista en begravning. Det är Eskils, konstnärsvännens kropp, som skall sänkas i jorden.

I byn finns också en annan kista, den innehåller ingen kropp men några få ägodelar från en släkting till Stefan som anslöt sig till SS under kriget för att komma närmare sin älskade som då befann sig i Finland. Han bränner kistan, på sin farmors uppmaning, tillsammans med det träd han lovat fälla.

De tre vännerna förenas kort. Minns något. Fragment. Det som håller ihop dem förutom byn är spriten, som här liksom i de två första romanerna är det som förlöser men också stänger till. Det känns som om spriten är det enda som dövar i en mörk och hopplös tillvaro. Det är svart, svart och tungt men vackert utskuret i Ola Nilssons prosa.

Från begravning till ett vernissage förs vi genom den korta romanen. Vi får inte veta mycket. Mirjams skrivande har gått i stå och litegrann känns det också som om Ola Nilssons roman stannat upp. Det finns inget som håller ihop vare sig i den här boken eller något som förbinder till de andra böckerna mer än utsattheten, brännvinet, hopplösheten. Men det är som sagt ett språk som tar grepp om mig och kanske behövs det inte mer än dessa titthål in i byn, platsen utanför och långt borta. Jag blir märkbart gripen och då behövs kanske inte någon röd tråd att hålla fast vid. Men av de tre romanerna kommer den inte upp i den första, Hundarna, som jag blev otroligt berörd av. Hur som helst - Ola Nilsson är en författare som jag tänker läsa i fortsättningen också.