Råttfångaren

Jag blir alltid så fascinerad över engelsmännens konst att göra realistisk film med fantastiska skådespelare (var hittar de alla begåvningar?) något som jag annars håller ryska filmskapare för. I Lynne Ramsays gripande film Råttfångaren kastas vi direkt in i skotsk underklass i början av 70-talet.

Filmens lilla stjärna är den unge James (spelad av William Eadie). I Glasgows utkanter lever familjer under tuffa villkor och särskilt nu - det är nämligen sopstrejk och soporna hopas på gatorna och där det finns sopor finns det råttor. Bland allt detta leker barnen som vanligt. I närheten finns också ett sunkigt vattendrag som också är en farlig lekplats. Där blir James vittne till hur en yngre kamrat drunknar - han vet att han skulle ha kunnat rädda honom och detta plågar honom. Som ytterligare börda får han av den förtvivlade modern ärva pojkens nya skor vilka skaver både fötterna och själen.

James familj kämpar tappert. Faderns (Tommy Flannagan) drickande påverkar alla men trots allt håller familjen ihop och det finns en kärleksfull ton mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn. Hoppet om ett bättre liv får vi glimtar av när James åker till ett område nära landet, där gula vidsträckta åkrar blir symboliska fält av frihet. Där byggs nu nya fina hus långt från gatan där de nu bor. Det är här James drömmar växer om ett nytt och bättre liv. Den här sopstrejkssommaren träffar han också den betydligt mer utvecklade och försigkomna flickan Margret Anne som också blir rätt utnyttjad av de andra killarna på gatan. De två blir sakta vänner och kanske mer ändå. Kanske är det James första spirande förälskelse innan barndomen tar slut.

Filmens skådespelare är suveräna och miljön så otroligt bra fångad och kontrasterna mellan skiten och råttorna som både jagas och fångas, som både är paria och husdjur, och den blå himlen över åkerfälten är vackert mitt i all bedrövelse. En film att bli glad över just för att den är så hoppfull! En fint skildrad utvecklingshistoria.