Känslan av ett slut av Julian Barnes

Den här boken hittade mig i stället för tvärtom. Vissa böcker hamnar under ens händer och man vänder och vrider på dem - öppnar och läser första raderna och är fast. Så var det med Julian Barnes bok. Den skulle sen komma att förbrylla mig mer än någon annan bok jag läst på länge. Den börjar med ett minne.

Jag landar i min egen ungdomstid - 60-talet - men i England och tillsammans med fyra unga män. Det är Tony som berättar. Som minns sin ungdomstid och studieåren med vännerna Colin, Alex och så den fjärde, Adrian, som kom med i gänget sist och som boken delvis kretsar kring.

I bokens första del är det uteslutande ungdomstiden som skildras, de unga vännernas väntan på att livet skulle börja - utan att inse att det redan börjat. Deras samtal, eskapader och upplevelser av internatskolan, kamrater och tjejer. Deras förväntningar och planer. Men som vi alla vet - livet låter sig inte planeras.

"Hur skulle vi kunna veta att livet faktiskt hade börjat, att vissa fördelar redan hade vunnits, att vissa skador redan tillfogats oss? Eller att vår befrielse bara innebar att vi skulle komma in i en ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja."

Adrian är begåvad, intellektuell och särskild på många sätt även om alla fyra är rätt pretentiösa och vill framåt i livet och skaffa sig positioner. Så träffar Tony Veronica och han får sin första flickvän och träffar hennes familj. Det är här - till familjen Ford - som minnet kommer att återvända i bokens andra del. Då är det nutid och Tony är en pensionerad, frånskild man och far till en vuxen dotter. Han har ett gott förhållande till sin exfru som han till och från träffar över en lunch. En dag får han ett brev på posten som helt kommer att kasta om livet. Minnena, som han sett dem, visar sig vara bedrägliga och smärtsamt får han åter möta sin ungdomstid. I den här andra delen blir det så otroligt spännande att man fullkomligt slukar sidorna.

Julian Barnes skriver en underbar, lättflytande och direkt prosa (och väl översatt) men handlingens växlingar gjorde att jag var tvungen att backa och läsa om. Vad var det EGENTLIGEN som hände där och då på sextiotalet? Läsaren får lägga pussel och Barnes tar endast på sig att ge oss pusselbitarna. Jag kommer även att tänka på Torgny Lindgrens bok Minnen. Vad är ett minne? Hur omtolkar vi våra upplevelser, friserar dem, väljer bort och lägger till? Vårt eget minne delas kanske inte alls av vår familjs, våra vänners, arbetskamraters syn på saken. Inte undra på att barn uppvuxna i samma familj har så olika upplevelser.

Julian Barnes bok bär på en gåta och det gör att boken knappt går att lägga ifrån sig efter läsningen. Kanske man skulle läsa den en gång till tänker jag och sneglar på mitt exemplar från biblioteket som ligger på mitt hallbord - inte riktigt redo att lämnas tillbaka än.

Boken fick Bookerpriset 2011.