Nader och Simin - en separation av Ashgar Farhadi

I Teheran lever Nader och Simin med sin elvaåriga dotter Termeh och Naders alzheimersjuka pappa. Men Simin vill flytta utomlands och när inte Nader vill lämna fadern begär hon skilsmässa - detta är utgångspunkten för denna fantastiskt välspelade iranska film om en familjs sönderfall.

Det ena ger det andra och likt ett halsband som slits av så är filmen fylld av pärlor som faller en efter en framför ens ögon. Mellan föräldrarna står dottern, hon som skall välja vem hon vill bo hos. Ett universellt tema som säkert många känner igen som själva gått igenom en separation. Hon väljer fadern, mest med förhoppningen att Simin då skall komma tillbaka och familjen bli hel igen.

För att lösa problemet med den åldrade och demente fadern så måste nu Nader anställa en hushållerska, Razieh, som skall sköta honom dagtid. Hon har även en liten dotter som får följa med - men det hela kompliceras av att hennes man inget får veta - att hon jobbar hos en ensamstående man och till råga på allt med att sköta om en man med allt vad det innebär. Det blir en mer och mer komplex historia när hennes man får reda på allt och Razieh anklagar Nader att ha knuffat henne vilket i sin tur lett till missfall.

Här finns många moraliska, existensiella och religiösa hinder att ta sig över liksom de som även handlar om kön och klass. Det gamla och det nya Iran krockar, liksom det rika och fattiga och när man försöker lösa sina konflikter genom att enligt iransk lag gå till en domare som skall lyssna, ge råd och döma så är filmens skådespelare helt otroligt bra när de öppet bemöter varandra i den allt mer förtätade och till synes svårlösta konflikten som de dragits in i.

Att filmen fått flera priser, bl a vinnare av Golden globe, Golden Bear och Guldbaggen för årets bästa utländska film är inte förvånande. Nader spelas av Peyman Moaadi och Simin av Leila Hatami. Mycket sevärd! Att de sedan inte är lätt att göra en sån här pass kontroversiell film om en iransk familj gör den särdeles viktig.

Flod av Carolina Fredriksson

Flod är en bok som jag lägger ifrån mig berörd och samtidigt lättad. Jag har under läsningen levt med två utsatta barn, Alka och Kappen, vid en flod någonstans i något land i en tid som inte är vår men ändå känns nära inpå. Kan det vara Sverige? Är det en dystopi? Är det en dröm? 

Eller är floden en metafor för den gräns vi ständigt drar upp mellan vi och De andra? Den vi kliver över lika lätt som vi vänder blad i tidningen eller byter kanal på TV:n när vi gläntar till den utsatthet andra kan leva i.

Alka, en flicka, ännu inte tonåring men med ansvar för lille Kappen, en pojke med nyfiken blick och fullt förtroende för Alka, lever i en husbil vid en flod under en bro. Bron känns gigantisk, uppburen av pelare, där livet till synes susar fram som vanligt med bilar som är på väg till andra sidan där staden finns. Ibland, inte ofta, dyker Ina upp med lite mat och omtänksamhet men snart är hon borta igen. Vem är hon? Vart tar hon vägen när hon lämnar barnen? När hon en dag inte kommer tillbaka känns sveket på samma sätt som när en myndighet byråkratiskt följer sina regler och överger, överlämnar och blundar för människor i nöd.

Trots att vi hela tiden rör oss i den leriga, ödsliga flodbanken så är historien så förtätad att man andlöst läser vidare. Barnen gör sina kryss i en gammal kalender och låter så tiden gå och i husbilens förarhytt sitter de med sin kartbok och reser över världen. Kappen njuter, Alka styr säkert färden. Fantasin förlöser. Som när Kappen drar runt på sin "hund" - en båtfender. Det händer inte så mycket, dagarna länkas till varandra, men några dramatiska punkter höjer temperaturen och man anar hela tiden ett hot. Själva staden och bron i sig är oöverstigliga hinder för liv. Men det finns fler än Ina som dyker upp. Det rycker i husbilens handtag, även det en hotfull handling. Det är som om barnen är klämda mellan två världar utan möjlighet att välja riktning. Förfallet börjar och ur katastrofen föds kraft. När jag vänder sista sidan är det med både hopp och vemod.

Carolina Fredriksson är debutant och har fått enormt lysande recensioner och hennes bok har jämförts med Mare Kandré, Becket, Lotass och Kafka. Inte illa för en ung studentska i Göteborg. Imponerande!

Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson

Vad hjälper det att flytta, att försöka undkomma sitt förflutna, att lämna något bakom sig? Oavsett vilka grunderna är för  resan bort, ut, så finns alltid platsen du lämnat kvar inom dig. Detta gäller även i Ola Nilsson tredje bok i sin triptyk kring en by någonstans i norra Sverige.

Stefan, Mirjam och Arvid har redan lämnat byn för staden. "En obönhörlig rörelse av trafik, konsumtion och kollaps". Arvid tycker det påminner om honom själv när han ser sig i spegeln. De tre vännerna har återsamlats för att bevista en begravning. Det är Eskils, konstnärsvännens kropp, som skall sänkas i jorden.

I byn finns också en annan kista, den innehåller ingen kropp men några få ägodelar från en släkting till Stefan som anslöt sig till SS under kriget för att komma närmare sin älskade som då befann sig i Finland. Han bränner kistan, på sin farmors uppmaning, tillsammans med det träd han lovat fälla.

De tre vännerna förenas kort. Minns något. Fragment. Det som håller ihop dem förutom byn är spriten, som här liksom i de två första romanerna är det som förlöser men också stänger till. Det känns som om spriten är det enda som dövar i en mörk och hopplös tillvaro. Det är svart, svart och tungt men vackert utskuret i Ola Nilssons prosa.

Från begravning till ett vernissage förs vi genom den korta romanen. Vi får inte veta mycket. Mirjams skrivande har gått i stå och litegrann känns det också som om Ola Nilssons roman stannat upp. Det finns inget som håller ihop vare sig i den här boken eller något som förbinder till de andra böckerna mer än utsattheten, brännvinet, hopplösheten. Men det är som sagt ett språk som tar grepp om mig och kanske behövs det inte mer än dessa titthål in i byn, platsen utanför och långt borta. Jag blir märkbart gripen och då behövs kanske inte någon röd tråd att hålla fast vid. Men av de tre romanerna kommer den inte upp i den första, Hundarna, som jag blev otroligt berörd av. Hur som helst - Ola Nilsson är en författare som jag tänker läsa i fortsättningen också.

Gengångare av Jo Nesbö

Bussen hade precis bromsat in vid hållplatsen till mitt jobb när jag slog ihop boken till Jo Nesbös bok Gengångare. Jag hade svårt att koncentrera mig, världen var plötsligt väldigt grå och trist och jag kände bara en stor tomhet. Sakta ryckte jag upp mig från Oslos undre värld av knarkligor, korrupta snutar och stinkande råtthål i risiga kvartar och återvände sakta till verkligheten och tänkte; Skärp dig! Det här är ju bara en bok! Men som ni vet -  ibland överträffar ju som bekant dikten verkligheten.
Den här gången träffar vi åter Harry Hole som återkommit efter flera år i Hongkong. Han är fortfarande nykter alkoholist, ärrad men fit for fight igen. Enda orsaken till att han nu åter dimper ner i Oslo är att hans älskade Rakel har problem - hennes son Oleg, som Harry tagit till sitt hjärta men svikit genom att flytta till andra sidan jorden, har hamnat i klorna på en rysk knarkliga och står nu anklagad för mord på sin bästa vän Gusto.  
I Oslo härjar flera knarkgäng men de som verkar dra det längsta strået, med hjälp från inte helt överraskande håll, är den mystiske gamlingen kallad Dubai som likt en gengångare dyker upp lite varstans i stan. En ny drog har lanserats. Den heter Fiolin och är något långt utöver det vanliga heroinet och dessutom misstänker man att det tillverkas i Norge.
Jo Nesbö inleder boken raffinerat genom en råttas ögon som i ett underifrånperspektiv tar sig fram över en död kropp som spärrar ingången till hennes ungar som skriker på sin mor. Det är en helt passande bild till det skitiga och skrupellösa knarkhelvete som Nesbö beskriver och låter oss ta del av. Harry Hole är sig lik, bara lite mer ärrad, bara lite mer sorglig men obeveklig när det kommer till rättvisa. Men han jobbar undercover då han inte längre har sin polisbricka uppdaterad men dock fortfarande har många gamla kontakter till sin hjälp. 


Det är socialrealism så det stänker om det. Det är stundtals grymt men drogvärlden är inte vacker och det är inte heller världen utanför de skitiga bakgatorna, för där det finns makt och pengar där finns också gott om råttor och råtthål att gömma sig i. Men kärleken finns också i den här berättelsen - uttryckt på så många olika sätt.

Det är ohyggligt spännande och han knyter skickligt ihop händelserna till en väv där man som läsare aldrig riktigt säkert vet vad det ena skall leda till men allt mynnar ut i ett slut som är oväntat och ändå kanske inte. Det var precis då som bussen stannade och jag ensam klev av vid ändhållplatsen. 

Tigern av Kate Dicamillo

När Kate Dicamillo låter en pojkes sorg förenas med en flickas ilska över ett svek blir en tiger, fången i sin bur, den förlösande faktorn.

Rob, 12 år, bor med sin far vid ett sjaskigt motell, Kentucky Star, i Florida. Modern, vars namn inte får uttalas, är död och redan på begravningen täpptes Robs sorg igen av en örfil från fadern med orden "det hjälper inte att gråta". Sen dess är sorgen inkapslad. Som om inte det räckte är Rob hårt mobbad i skolan, inte minst för sina såriga ben som hela tiden måste smörjas. Enligt hemhjälpen Willie May har han dock fått förklaringen till varför hans kliande utslag på benen inte vill läka. Det är sorgen efter hans mor som inte når upp till hjärtat, säger hon.

En dag stiger en ny och annorlunda flicka upp i skolbussen och drar genast till sig de andra barnens uppmärksamhet. I rosa volanger ser hon docklik ut men hon är arg och vresig och hon råkar illa ut direkt men är inte den som lägger sig platt inför sina antagonister. Hon heter Sixtine - som i Sixtinska kapellet, som Rob vet en hel del om. Rob måste vara hemma från skolan p g a sin ben (som kan smitta menar rektorn, den fege uslingen) men han och Sixtine utvecklar en vänskap som kommer att befrukta dem bägge.

Till saken hör att Rob vid ett av sina strövtåg i skogen fått se en märklig syn. Hos den vresige Mr Beauchamps står en stor bur och i buren finns en vankande inlåst magnifik och vacker tiger. Rob tar den direkt till sitt hjärta och han och Sixtine börjar smida planer.

Det här en underbar bok om vänskapens styrka och inneboende kraft, om förlösning av starka känslor och om ordens betydelse som nycklar till försoning med det förflutna. Kapitlen är korta och berättelsen leder oss elegant via Rob direkt till det dramatiska slutet.

Mats kamp av Mats Jonsson

Mats Jonssons serieroman Min kamp flirtar kanske titelmässigt med Knausgårds romaner men där upphör likheten. På knappt 200 sidor gör vi ett nedslag i Mats liv - före och efter att han blivit pappa.

När livet går från författarsuccé med serieromanen Hey princess och ungkarlsfrihet med tid över till - ja faktiskt kamp - och föräldraliv så skildras det i tung svärta av Mats penna. Utelämnande och naket får vi följa den lilla familjen och deras försök att få tiden att räcka till för jobb, familjeliv och stunder av kärlek. Byten av bostad, ska lånen vara rörliga eller låsta, dagisplats på föräldrakooperativet Tok-Klok som bara utökar bördan av "måsten", löften om stora pengar och filmkontrakt som förbyts i kassakris, en resa till Japan som ger distans - ja, det är bara några av kapitlen i boken. Förhållandet till Victoria, NO-lärare med långa dagar som inte slutar för att skolgrinden stängts knakar trots att man försöker jämlikt stötta varandra, arbetet på Galagos redaktion som skall hinnas med och så faderskapet till den lilla dottern Ellen - allt beskrivet nära och stundtals mörkt. Det är smärtsamt att följa Mats i kravspiralens allt snabbare rotation. Men mörkret är en kontrast till det ljusa - kärleken till dottern överskuggar allt. Det gör även kärleken till konsten och att få utöva den.

Det är säkert många som känner igen sig i hans beskrivning - men det är inte bara en narcissistisk självutlämnande egotripp. Här finns också kritik mot vårt samhälle idag som sätter konsumtion och framsteg före ett mänskligare och humanare samhälle. Sex timmars arbetsdag är inte ouppnåeligt menar Mats Jonsson och ställer sig frågan hur en medelklassfamilj med ett enda barn kan få det så svårt att gå ihop. Även svenska skolan får sig en rättmätig analys med friskolereformen som dränerar den kommunala skolan och ökar segregeringen samtidigt som nedskärningar och ökade krav sliter ut lärarkåren.

Hans teckningar är kompakta och svärtade - lite naivistiska men med många fina detaljer som ibland tyvärr drunknar bland textrutorna. Jag får stanna upp och läsa om mer koncentrerat för att hänga med. Men det känns äkta och både bild och text går rakt in - särskilt i den del som följer på Ellens födelse. Han är en av våra främsta serietecknare och jag hoppas Mats Jonsson får mer tid i framtiden att skriva och teckna så vi inte behöver vänta alltför länge på fortsättningen.

Ja till Liv! av Liv Strömquist

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!


På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.


Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut. 
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.


Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

"Aldrig har jordens undergång varit så vacker" står det på omslaget till Lars von Triers film Melancholia. Sant! Det är förödande vackert och förödande känslomässigt. Jag var helt slut när filmen slocknade.

Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers  och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar. 

Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och  Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.

Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen  med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.

Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.

Evig natt av Michelle Paver

Vad passar bättre att läsa i januari än en arktisk spökroman? Utöver tre män och ett antal hundar är det den arktiska naturen i Spetsbergen och de två motpolerna Mörker och Ljus som har huvudrollen i denna utmärkta lilla roman.

Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.

Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.

Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.

Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.

En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.

Gustavs grabb av Leif G W Persson

Hur sorterar vi våra minnen? Vad är det vi verkligen minns precis som det en gång var? Förskönar vi de lyckliga stunderna och svartmålar de tunga? Blir det lätt efterkonstruktioner och fylls oskarpa linjer i mot bakgrund av åren som gått. Detta är något som Leif GW Persson funderar över både i  inledningen och i slutet av boken Gustavs grabb som skildrar hans liv från barndomen till dags dato.

Sanning och trohet till verkligheten är viktigt när han berättar om sitt liv, sin klassresa och om kärleken till sin pappa, byggnadsarbetaren Gustav. Han är en formidabel berättare och fastän jag aldrig läst något tidigare av honom så blev jag snabbt fast i hans historia. Jag har knappt sett honom mer än flyktigt på TV då jag inte följt med i de program där han brukar medverka men som TV-personlighet går han ju knappast att undvika. En stor, sällan leende man, med glasögonen på huvudet och ständigt i sin gröna väst kunnigt muttrande om vår tids brottslighet.

Vi får följa hans liv mer eller mindre kronologiskt från de tidiga barnaåren, där han växte upp på Gärdet i de hus som lokalt kallades "Nev Jårk". Pappa var portvakt i huset, en syssla han hade bredvid jobbet med att bl a bygga Stockholms tunnelbana. Här bodde annars ingen arbetarklass utan Leif kom att gå i skolan med ungar som kom från andra förhållanden. Att han skulle få en bra utbildning bestämde fadern. Han skulle komma sig upp, satsas på. I barndomen börjar man också ana den problematik som kom att påverka hans liv, svårigheten att knyta an till modern som saknade de verktyg som varje unge behöver - kärleksfull omtanke, beröring och att bli älskad precis som den man är. Det är fadern som kompenserar och fyller i och det resulterar i livslång respekt och kärlek till pappa Gustav.

Leif GW Persson berättar öppet om sina ungdomsår, sitt yrkesval och sina kvinnor, barnen, sitt alltför generösa drickande och om det svarta hål han bär inom sig. Viljan att bli något, att tjäna pengar, att komma sig upp. Problemet att födas i en verklighet men leva i en annan - med andra ord - din klass ständiga brännmärkning som aldrig går att dölja helt bakom de siffror som står i taxeringskalendern. Om känslan att inte höra hemma någonstans. Han ser sig besläktad med Ikaros vars vingar brinner när han kommer för nära solen.

Här lotsas vi också genom tidens händelser - från fredens år då Leif föds och framåt i folkhems-Sverige. Leifs inblandning i Geijeraffären, relationen till Palme, relationerna till Peter Bratt och Jan Guillou, genombrottet som författare med "hämndboken" Grisfesten till en gedigen författarbana med såväl vetenskaplig litteratur som populära deckare, film- och TV-manus till professorstitel, TV-stjärna och berömmelse.

Det är en naken och säkert en svår bok att skriva - men kanske den också lättat något på det mörker han fortfarande säger sig bära i sitt inre. Han ger en vink om att trots allt har kärleken haft en bärande kraft. Det kanske hans nästa roman kommer att handla om enligt ett vagt löfte av honom själv - berättelsen om den jordiska kärleken.