Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar.
Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.
Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.
Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar