Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.
Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.
Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.
Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.
En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar