Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"