Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Första riktiga sommardagen. Solen gassar från en klarblå himmel. I bakgrunden musik från en radio någonstans. Fågelkvitter. Enstaka bilar som passerar. Men jag fryser där jag sitter - inkapslad i det mörker som John Ajvide Lindqvist skapar med sin nya roman.

Det är väl precis så här han vill att vi skall känna oss. Naivt trygga i vår vardagsvärld så att han utan förvarning kan öppna hålen ned till människans ondaste tillhåll.

Allt börjar när den mer eller mindre avdankade svensktoppssångaren Lennart beger sig på ett utflykt i skogen för att plocka svamp och hittar ett barn. Nyfött, med blå djupa ögon och en röst som kan skrika i ett klockrent E. Barnet tar han hem och tvingar den kuschade hustrun att dölja barnet i källaren. Ja, ni förstår! Flickan, för det är en flicka, växer upp i familjens hägn, utan beröring och knappt med ett språk. Men musik får hon lyssna på för det är hennes röst som avgjort att Lennart tagit henne under sina lömska vingars beskydd. I familjen finns även Jerry, en son som flyttat hemifrån men som också han bär på sitt sociala arv från den dysfunktionella familjen.

I en annan del av landet växer en annan flicka upp samtidigt som den "lilla" i källaren. Hon har en alldeles normal familj och borde därmed vara garanterad en trygg uppväxt - men livet spelar på många planhalvor och alla spelare lirar inte innanför de domäner där kloka vuxna kan stötta och ge vägledning.

Så korsar så småningom de två flickornas livsvägar varandra och det är internet och poesin som sammanför dem. De är som vargar, vilda och fria, men vargar lever i flock och snart samlas fler, alla flickor.

Det här är en mycket mörk historia. Jag värjde mig faktiskt en hel del. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Boken dräneras med ett smygande våld, man vänder varje blad förberedd på det som underliggande signalerar det ondaste i människan. Genom hela boken refereras till musik, poesi och kända svenska tidsmarkörer som TV-programmet Idol, artister och det svenska 2000-talssamhället, och det mest sommriga - Allsång på Skansen - kommer att ha en betydelse för handlingen.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan är det en stark skildring av tonåringars rotlöshet i ett samhälle som alienerar och där det gäller att se rätt ut, ha rätt föräldrar och en klar bana utstakad i förväg. Den försöker besvara frågan; vad är ondska? Hur uppstår den? Vad är det som utlöser och triggar en människas handlingar. Det är ingen skön bild av vuxensamhället som ges. Håller vi på att svika en hel generation? Men å andra sidan tycker jag John Ajvide Lindqvist tagit i för mycket och därmed tappar den i trovärdighet. Jag hade önskat mer av det övernaturliga inslagen, de mörka makternas mer smygande skräck. Nu blir det stundtals mer äckel än skräck.

Jag lägger ihop boken och känner mig lågmäld och illa berörd. Sommarkvällen är så varm så varm och på radion säger de att nu har den 21-årige, till synes normale unge mannen som snart skulle ta studenten, erkänt mord på nästan hela sin familj. Boken blir plötsligt glödande het.