Blodläge av Johan Theorin

Här kommer den tredje boken från Johan Theorins Öland! Blodläge. Jag har längtat. Och jag funderar på om jag ska orka ta mig till Öland denna sommar, och delta i denna "litterära turism" som blivit så populär. Det skulle vara för Theorins skull i sådana fall.

Gerlof är tillbaka i sin stuga i Stenvik, där han tänker tillbringa sin sista tid (hur lång tid det nu är). Han vet att man exploaterat marken nära havet och det gamla stenbrottet genom att bygga lyxvillor. Människorna som flyttat in i lyxvillorna har sina egna demoner, men det ser i alla fall vackert ut jämfört med de sjaskiga små hus som stått där i generationer.

Den som känns som bokens mesta huvudperson är Per Mörner, som ärvt sin sjaskiga stuga. Han brottas med mestadels stora problem som en väldigt sjuk dotter, svårigheter att kommunicera med sin tonårsson, en uppslitande skilsmässa från barnens mamma och en strokedrabbad far som verkligen inte varit någon förebild för sonen. Just denna pappa är också den som rör till Pers liv ordentligt, och det just när han åkt ut till Öland för att vila upp sig. Han skumma och föga tilltalande förflutna som porrfilmsproducent har bäddat för att hans liv ska sluta riktigt illa, och Per blir inblandad mer än önskvärt.

Precis som i Skumtimmen och Nattfåk balanserar personerna i boken på den tunna linjen mellan det verkliga och det övernaturliga. Theorin ger i alla fall mig (som är av det mer jordnära slaget) en möjlighet att välja vad jag vill fylla denna gråzon med - hä bli rent ut sagt kuseligt (som mormor skulle ha sagt).

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Första riktiga sommardagen. Solen gassar från en klarblå himmel. I bakgrunden musik från en radio någonstans. Fågelkvitter. Enstaka bilar som passerar. Men jag fryser där jag sitter - inkapslad i det mörker som John Ajvide Lindqvist skapar med sin nya roman.

Det är väl precis så här han vill att vi skall känna oss. Naivt trygga i vår vardagsvärld så att han utan förvarning kan öppna hålen ned till människans ondaste tillhåll.

Allt börjar när den mer eller mindre avdankade svensktoppssångaren Lennart beger sig på ett utflykt i skogen för att plocka svamp och hittar ett barn. Nyfött, med blå djupa ögon och en röst som kan skrika i ett klockrent E. Barnet tar han hem och tvingar den kuschade hustrun att dölja barnet i källaren. Ja, ni förstår! Flickan, för det är en flicka, växer upp i familjens hägn, utan beröring och knappt med ett språk. Men musik får hon lyssna på för det är hennes röst som avgjort att Lennart tagit henne under sina lömska vingars beskydd. I familjen finns även Jerry, en son som flyttat hemifrån men som också han bär på sitt sociala arv från den dysfunktionella familjen.

I en annan del av landet växer en annan flicka upp samtidigt som den "lilla" i källaren. Hon har en alldeles normal familj och borde därmed vara garanterad en trygg uppväxt - men livet spelar på många planhalvor och alla spelare lirar inte innanför de domäner där kloka vuxna kan stötta och ge vägledning.

Så korsar så småningom de två flickornas livsvägar varandra och det är internet och poesin som sammanför dem. De är som vargar, vilda och fria, men vargar lever i flock och snart samlas fler, alla flickor.

Det här är en mycket mörk historia. Jag värjde mig faktiskt en hel del. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Boken dräneras med ett smygande våld, man vänder varje blad förberedd på det som underliggande signalerar det ondaste i människan. Genom hela boken refereras till musik, poesi och kända svenska tidsmarkörer som TV-programmet Idol, artister och det svenska 2000-talssamhället, och det mest sommriga - Allsång på Skansen - kommer att ha en betydelse för handlingen.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan är det en stark skildring av tonåringars rotlöshet i ett samhälle som alienerar och där det gäller att se rätt ut, ha rätt föräldrar och en klar bana utstakad i förväg. Den försöker besvara frågan; vad är ondska? Hur uppstår den? Vad är det som utlöser och triggar en människas handlingar. Det är ingen skön bild av vuxensamhället som ges. Håller vi på att svika en hel generation? Men å andra sidan tycker jag John Ajvide Lindqvist tagit i för mycket och därmed tappar den i trovärdighet. Jag hade önskat mer av det övernaturliga inslagen, de mörka makternas mer smygande skräck. Nu blir det stundtals mer äckel än skräck.

Jag lägger ihop boken och känner mig lågmäld och illa berörd. Sommarkvällen är så varm så varm och på radion säger de att nu har den 21-årige, till synes normale unge mannen som snart skulle ta studenten, erkänt mord på nästan hela sin familj. Boken blir plötsligt glödande het.

Vill ha djur!

På min gata i stan - där jag växte upp - bodde det tanter och farbröder med hundar. På deras dörrar ringde man på och frågade: Får jag gå ut med hunden? Det var ganska vanligt bland gårdens ungar. Själv hade vi egen hund större delen av min uppväxt så med taxen Berry och schäfern Clay (joodå - döpt efter boxaren Cassius Clay) så hade jag mest fullt upp med egen hund.

Hundar har jag också haft senare i livet och den här våren har jag blivit mattemormor till en underbar liten brun buse, en flatcoated retriever, som heter Giro. Annars är jag numera sambo med flurkmarkskatten Sabina (döpt efter Stefan Sundströms musa) sen åtta år tillbaka. En kelen och emanciperad rätt lat katt i sina bästa år. Men när barnen växte upp så klättrade takråttor på våra axlar, vandrande pinnar och ödlor tittade på vår lägenhetsvärld genom terrariets fönster, guldfiskar blubbade i glasskålar, små ökenråttor födde barn stup i kvarten, kaniner bet sönder sladdarna och fåglar flög fritt och pickade på våra ögonfransar - så jag är en luttrad mamma som alltid sagt ja när barnen frågat; Vill ha djur!


Lisen Adbåges nya bok Kurt och Kio vill ha djur handlar om just detta. Nästan alla har djur utom Kurt och Kio. Men en spindel som bits är inte särskilt kul och en häst som man inte ens får ta in i hissen funkar heller inte så bra. Men när man kan byta hästen mot en flickas gulliga gosedjur som heter Montana så verkar det lösa sig.

Men det finns andra som också gillar gosedjur. En orm på annons sväljer Montana lätt som en plätt och Kio gråter otröstligt. Jakten på ett djur fortsätter sedan sida efter sida med dessa underbara små figurer med sina "korvhattar". Allt slutar med en riktig vinstlott och slutet gott allting gott - sen får andra avundsjuka barn gasta "Jag vill också ha ett djur!" bäst de vill. En lyckträff till om Kurt och Kio av en av våra yngsta och bästa illustratörer.




Eva Lindström berättar om två barn som brukar ringa på hos Ingalill och fråga om de får gå ut med Mops, en "sorts" vinthund, stor, med mycket hår. I boken Mops får vi med Emma Virkes ljusa och uttrycksfulla bilder följa den vådliga promenaden. Mops bajsar ordentligt och självklart måste man plocka upp de små stinkbomberna men sedan tar promenaden fart ned mot den halkiga bryggan nere vid den höstkalla sjön. En stor hund är vådlig att ha på en hal brygga och lilla Arja och Mops faller bägge i. Som tur är så är bokens berättare Maja en rådlig flicka - hon räddar upp hela situationen - men en långhårig blöt hund törs man ju inte visa Ingalill. Den ser ju helt annorlunda ut. Bäst att gå hem i värmen först och försöka få hunden torr - kanske en hårtork skulle funka? Vardagligt och inkännande och med mycket humor får vi följa flickorna och hunden Mops tillbaka till Ingalill som oroligt väntar hemma.