Ibland ser man en film som drabbar en på ett djupare personligt plan än andra. Att se film är att vara en betraktare av yttre skeenden som ofta berör en känslomässigt men ändå står som tablåer som man ser på utifrån, trygg i att vara biobesökaren eller den som sitter trygg i hemmasoffan. "Det är ju bara på film"!Filmen De ofrivilliga av Ruben Östlund medverkar man i samtidigt som man är åskådare. Det är igenkänning i små glimtar från det egna livet och det är obehagligt och otroligt bra. Jag tänker bl a på filmen Short cuts när jag ser filmen. Små korta filmer som vävs in i varandra. Fem människor som hamnar i olika situationer där de som individer handlar på olika sätt men alltid i förhållande till gruppen som kan vara familjen, arbetskamraterna, gänget eller helt enkelt en hop människor sammanförda av en händelse - ofrivilligt.
Jag känner igen allt - och det värsta av allt - jag känner igen mig själv. Hur en grupp människor subtilt påverkar ens handlingar och sätt att utrycka sig. Östlund har med små medel närmat sig några vardagssituationer där varje ord väger tungt trots att de oftast utsägs i ett sammanhang som är svårt att uppfatta om man inte lyssnar in vad som verkligen sägs. Kameran behöver inte ens gå nära utan avståndet, rösterna, den beskurna bilden där man ibland bara ser fötterna, ibland en bit av ett bord är talande nog. Avlägsna eller nära ljud gör att man förstår precis vad som händer eller är på väg att hända.
Vi får följa två unga tonårstjejer en kväll med förberedelser framför en webcam och in i en av de första - kanske den allra första - fyllan, en födelsedagsfest där föremålet för firandet obekymrat håller masken trots att han skadas tidigt under festen, ett gäng av unga män som har en återträff som vuxna men där gränser tangeras, en lärare som inte kan hålla tyst när en elev blir utsatt av en kollega och en buss där en kränkt busschaufför tar ut sin frustration på sina passagerare.
Fem nedslag i den svenska sommaridyllen som ger en gåshud! Bra skådisar. Skickligt och snyggt och väldigt tänkvärt men framför allt otroligt bra.
1 kommentar:
Kan bara håll med! även om jag tyckte "Gitarrmongot" var ett strå vassare, måhända för att det var den första filmen av Östlund, som jag såg och då drabbades av den säregna filmteknik, som han använder och upprepar med framgång och för en större publik i De ofrivilliga.
Skicka en kommentar