Bokmässa 2011

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i  tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och  inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

 Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.

Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.



Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.

Brighton Rock

Brighton Rock är en snygg film baserad på Graham Greenes gamla 30-talsklassiker. Det är tidigt 60-tal, mods och rockers bildar två gäng som drabbar samman och mitt i allt utspelar sig en mörk kärlekshistoria.        

Konflikten mellan mods och rockers var verkligen ett problem den här tiden. Modsen körde sina scotrar och bar sina gröna jackor och Rockers hade sina svarta läderjackor och bakåtkammade hår. Jag var själv mods i mitten på 60-talet men den rena modskulturen var inte densamma här som i England där kulturen uppstod. Men visst fanns det spänningar mellan olika gängbildningar även här där raggare och knuttar utgjorde motpolerna.

Här har regissören Roland Joffé valt att förlägga konflikten från Greenes roman mellan dessa 60-talsgäng som i södra England under den här tiden hade våldsamma sammandrabbningar och som utlöste moralpanik bland vuxna. Historien handlar om Pinkie (Sam Riley), en mods med gangsterfasoner som slår ihjäl en från det motsatta gänget i filmens actionfyllda inledning. Rose (Andrea Riseborough), en blyg servitris blir indragen och Pinkies enda sätt att hindra henne från att vittna är att gifta sig med henne. Men Rose har en hemlig beskyddarinna i Ida (Helen Mirren), som egentligen är hennes arbetsgivare men också älskarinna till den man Pinkie dödat. Dramat utspelar sig mot Brightons egna karakteristiska profil - piren!

Filmen är snyggt gjord i lite noirstil med många spännande vinklar och snygga scener t ex vid den dramatiska kusten där Dovers klippor stupar brant ner i havet. Sam Riley spelar här en tillbakahållen karaktär som i mångt och mycket påminner om hans fantastiska roll i Corbijns film Control där han spelar Ian Curtis i Joy Division. Men det räcker inte att titta på en snygg film, man vill också sugas in i storyn och det lyckas den inte riktigt med. Klart sevärd med bra skådespelare och estetiskt tilltalande men inte mycket mer.

Bilagor och poddar

Ettans linje, min livslinje (för att den passerar huset jag växte upp i, skolan, UG, kompisar, jobb, universitet mm) går inte längre mellan bibblan och mitt hem. Nu skall det bytas och väntas och passas! Grrr! Tur då att det finns Pod-radio!

Jag kan inte nog utbrista i lyriska ordalag om denna fantastiska uppfinning. Att få välja och vraka på massor av intressanta program som du sen kan höra precis när du vill är lyx. Jag håller mig uppdaterad om litteratur och kultur, politik och samhälle, psykologi och filosofi. Förra sommaren läste jag Blonde av Joyce Carol Oates tillsammans med Åsa Linderborg, Jan Guillou, Carin Manheimer och Marie Lundström vilket sen ledde till att jag läste allt jag kom över om Marilyn Monroes liv http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=124447. Biblioteket, klassikern, Kulturradion, Kino - alla håller mig uppdaterade om litteratur och film. Länge leve Public service och Sveriges Radio. Allt fritt från reklam!

Jag kan också avslöja att jag har ett lässystem för att hålla mig à jour med litteraturen. Lokaltidningen läses på morgonen, DN:s kulturbilaga på lunchen och varje månad står jag och bläddrar ur SvD:s kulturbilagor några veckor bakåt för att ta hem till stunder när det är tidningstorka. Vi läser (Tidningen VI:s litterära satsning) och Opsis och Barnboken (barnkultur/litteratur) är tidskrifter som känns som lyxkarameller när de dunsar ner i brevlådan.

Det enda litterära programmet på TV är ju Babel. Tur att det finns något i burken också men oj vad jag saknar Röda rummet och Gunilla Kindstrand! Här ett klipp med Bruno K Öijer http://www.youtube.com/watch?v=nyri15piXcA Ja, man blir nostalgisk när man tänker på alla de intelligenta och intressanta samtal som fördes där.

Sen är väl det allra bästa sättet att uppdatera sig fortfarande samtalet med alla litteraturälskare som finns bland kollegor och vänner. Och så finns ju Pilgatan! Men av alla media är nog ändå min Mp3-spelare oslagbar. På tåg, hotellrum, promenader och under grå vargtimmar så kan man lyssna på Maarja Talgres omisskännliga röst när hon djupdyker och analyserar någon gammal goding.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj. 

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!

I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här  numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

En sommar har gått ........elegi över en bokcirkel!

Det var en gång sex kaxiga proffsiga och helt fantastiska bibliotekarier som startade en bokcirkel.
Vi ville diskutera böcker och film - och vad vi har diskuterat! Och fikat! Bloggen startade vi för att dela med oss! Men med tiden har det fötts barn, två har gift sig, två har bytt jobb - ja, det är helt enkelt livet som pågått och likt en Agatha Christie-deckare så är det nu bara en kvar. Nämligen jag! Det känns tomt och dammigt här på bloggen. Jag saknar mina litterära vänner här inne - men som tur är så träffar jag dem alla där ute - i RL.

Jag skall försöka fortsätta bloggen som nu legat nere hela sommaren för lusten tröt! Läser gör vi ju hela tiden - vi som jobbar på litteraturens barrikader - skolbibliotek,  folkbibliotek, mediacenter - men det är också jobb som kräver mycket tid. Jag försöker se bloggen som ett verktyg i mitt arbete, ett sätt att sätta ord på mina tankar kring böcker, filmer, tidskrifter, mässor och andra litterära företeelser.

Alltså - nystart! Eller snarare - "keep on going"!

Hundarna av Ola Nilsson

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men  när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

 Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.

Askungar av Kristina Ohlsson

Ny deckarförfattare skriver om Stockholmspolisen. Kristina Ohlsson arbetar själv vid Rikspolisstyrelsen (statsvetare - inte polis) och torde därmed besitta både egen erfarenhet och insiderkunskap samt ha stora möjligheter att kunna utveckla spännande och trovärdiga intriger. 

Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.

Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.

Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.

Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.

I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.

Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.




Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat.

Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen.  När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.

Mitt vilda liv av Amanda Eriksson

Äntligen en ny bok med norrlandsmotiv. De finns inte så många. Gunnar i granskogen av Börje Lindström är en annan bok med några år på nacken. Det är så roligt att få läsa för barnbarnen böcker med skogar, fjäll och älgar och en morfar som bor i en kåta på sommaren.

Redan  på pärmsidorna anar vi den norrländska byödsligheten där tåget drar fram för att på bakpärmarna hamna i stadens annorlunda ödslighet bland höghusen där tåget stannat vid återfärden.

Det är en flicka som sätts på tåget av sin mamma för att resa till skogen och morfar och hans självbyggda kåta. Hos morfar är natten becksvart och tystnaden total. Det är ett äventyr att sova i kåtan, särskilt när vargarna ylar. Andäktigt är att sitta på en sten och titta på älgfamiljen som mumsar en liten bit bort.Små äventyr är också att plocka blåbär och hjortron och sitta i en båt och fiska.

Det enda som förbryllar är den korta tågresan - 5 timmar. Måhända man startar i Umeå. Kanske är det de nya höghusen vid Östra station där Botniabanan sveper förbi nu för tiden man ser, kanske är det flickans hemstad? Och nog är väl sommarnätterna ljusa här uppe? Men hur som helst landar man i det närliggande när man läser Amanda Erikssons bok. Det känns välbekant och gott!

Tema: Familjehemligheter

Tänk att det var några som - trots att solen sken från en klarblå himmel - satte sig på Café Schmäck och diskuterade böcker i en timme? Vårt tema var Familjehemligheter till denna gång eller böcker som kretsar kring familj och släkt. 

Förra gången hade två av oss läst Djurvänner av Anton Marklund (se tidigare inlägg) och som av en händelse så kom Hilda med ett tips om en annan autistisk pojke, Christopher 15 år, varmt och roligt berättad av Mark Haddon i boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det här är lite av en deckarnöt. Grannens hund har hittats död och Christopher bestämmer sig för att knäcka gåtan. Men eftersom han är autistisk så kan han inte bara räkna avancerad matte och rabbla världens länder, han har problem att tolka känslor. Detta är en annorlunda bok som får en att både skratta och gråta. Den är fylld av metaforer och Hilda var t o m  tvungen att läsa högt för sina bildelever. En bok att fascineras av och som dessutom spär på din allmänbildning.

Hilda visade också en av alla Lars Lerins otroligt vackra och fantastiska böcker, Vid skogens slut, där han även skrivit små poem mellan de underbara bilderna. Hon framhöll, med tanke på dagens tema, hans bildbok Mostrarnas tid, som utkom 1986 och idag får köpas på antikvariat eller bokbörsar. Räkna med att lägga upp ett antal hundralappar för att komma över den - men som tur är finns det ju bibliotek!

På Helens bibliotek slåss man om vem som först skall få läsa fortsättningen på serien Släkten som Historiska Media ger ut. Serien börjar på 900-talet och vi får följa en släkt genom vikingatiden och framåt medan Sverige blir kristet. Kärlek, hat, liv och död, makt och utsatthet är ingredienserna. Varje gren av släktträdet skrivs av en ny författare och först ut var Katarina Mazetti med Blandat blod. Andra boken heter Sigrids hemlighet och är skriven av deckarförfattaren Karin Wahlberg och den tredje heter Tempelbranden och författare är Catharina Ingelman-Sundberg.

Helen tipsar också om Jacqueline Winspears böcker om den självlärda privatdetektiven Maisie Dobbs och som utspelar sig på 30-talet. I den första boken, Maisie Dobbs, får vi vara med när Maisie startar sin byrå i London. Men hennes förflutna, som sjuksköterska under första världskriget, hinner ikapp henne och får en betydelse för handlingen. De övriga böckerna är Lögnen och Med lätta bevis. Helen hade lyssnat på böckerna och inläsningen var mycket bra. Inläsare; Mirja Turestedt. Helen framhöll även Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i Belgien i den fiktiva staden Vilette och som överlag fått bra recensioner. Seriens huvudkaraktär är utredningsdomaren Martine Poirot och i den första boken, Lärarinnan i Villette, blir en gammal lärarinna mördad. Det visar sig att fördolda hemligheter är orsaken till mordet. Sammanlagt har fyra titlar kommit ut.

De sydowska morden skakade Sverige 1932 och om den väl förborgade hemligheten i Helga Henschens släkt har hon på ett förtjänstfullt, gripande och varsamt sätt skrivit i sin bok I skuggan av ett brott (se tidigare inlägg)

Jag har fått en liten pärla i min hand. Hemligheten av Philippe Grimbert. Han har skrivit en roman med självbiografisk grund. I Frankrike växer den lille Philippe upp med sina älskade föräldrar, Maxime och Tania, som bägge är vackra, atletiska och sportiga. Philippe är liten och klen men kämpar sig fram genom livet trots allt. Som enda barn börjar han fantisera om en bror och fantasibrodern blir en kär följeslagare.En dag hittar han en leksakshund i en resväska uppe på vinden och så småningom nystas familjens tragiska hemligheter upp via en vän till familjen, Louise. När låtsasbroderns skugga växer i konturerna och tar form förändras livet för Philippe.
Vi gör en resa in i det Frankrike som under 40-talet ockuperas av tyskar och det är gripande att läsa om det subtila förändringar som skiljer ut de fransmän som har judisk börd från övriga. Bara genom att byta ut några bokstäver i efternamnet kan man byta ut den judiska klangen till det äktfranskt klingande Grimbert och därmed försöka undkomma den nazistiska dödsvåg som sköljer in över landet. Philippe Grimbert har skrivit en tät, stark och gripande roman om sin familjs tragiska öde - en hemlighet som öppnad i ljuset bara måste berättas. En bok på underbart vacker prosa även om själva historien är djupt sorglig.

Sist, men inte minst, tyckte Helens dotter Selma att man absolut skulle läsa den roliga och lämpliga högläsningsboken Sockerbullen på Kruskakullen av Carin Wirsén, tecknat att dottern Stina. I bageriet där den lilla tanten och henns två barn Häpen och Näpen kavlar och bakar hela dagarna händer underliga saker. Hemligheter på gång! Svar på den frågan får man bara om man djupdyker i den här härliga boken som doftar av vanilj och pärlsocker!

Till sista andetaget av Anne Swärd

Sommaren 1969. En gravid kvinna sitter i solen med sin mage. Hon har suttit där på altanen hela sommaren och läst Anais Nins erotiska romaner. Män finns omkring henne, bröder till barnafadern, svärfadern. Men också kvinnor. En "späckhuggarbebis" skall födas. Det är Lo.

Sen byts perspektivet och vi lyssnar till jagberättaren själv. Lo. Ett lyckligt barn med en lycklig barndom. Omgiven av två stora familjer - på mödernet och fädernet, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, farmor, farfar, mormor, morfar. Två familjer som hållit ihop redan uppe i Norrland men som nu tillsammans flyttat från vinterns mörker och kyla och sommarens myggplåga till Skåne, i ett jättehus man investerat i tillsammans. 

I två stora delar berättar Lo om sin barndom och mötet med Lukas och om sitt vuxna vilsna vagabondliv, utan Lukas. Lo är sju år när fälten brinner. Längs järvägsspåret som löper vid kornåkern sprider sig elden. Det är första gången hon möter Lukas, han kämpar i branden tills han stupar. En sotig hjälte. Han är redan en gänglig tonåring. Mellan de två växer en stark vänskap fram som de vuxna inte blir kloka på, ja, rädda för. I en dråplig episod i husets källare dras allt till sin spets och barnen hittar sin tillflykt till ett övergivet hus långt inne i snårskogen. Men snart är inte Lukas längre ett barn. Har knappt varit. Lukas bor med sin far, modern vet man inget om, men Lukas har det svårt hos fadern. Ändå är han allt han har. De är flyktingar från östeuropa och lever ett ensligt liv.

Berättelsen böljar mellan Lo och Lukas och den stora kollektivfamiljen. Modern svingar sin yxa genom berättelsen, som för att mejsla ut sitt öde medan flickan Lo växer upp till en ung kvinna, varnad för kärleken av mamman som på något sätt ändå går vid sidan om. I romanens andra del söker hon sig bort med Yoel, en tolk som kommer in i handlingen per annons, ur hans famn till nya famnar runt om i världen. Men som i så många berättelser så landar allt i hemkomst och som för oss alla, när åren gått, så har barndomen blivit en historia, ett fotografi där färgerna bleknat.

Det här är en väldigt välskriven roman på en prosa som jag njuter av att läsa. Vilken otroligt driven författare Anne Swärd är. Det bästa jag läst på länge. Suggestivt och filmiskt. Vackert. Hon har verkligen lyckats bygga upp en tidstypisk stämning. Jag måste läsa hennes två tidigare romaner, Polarsommar och Kvicksand. Bokens titel anspelar på Godards Nya vågen-film Till sista andetaget från 1960 med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo.