Visar inlägg med etikett Västerbotten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Västerbotten. Visa alla inlägg

söndag 9 september 2012

Babels torn i Bojtikken av Björn Löfström

Ett myller av människor har underhållit mig en del av sommaren när jag läst Björn Löfströms bok Babels torn i Bojtikken med underrubriken Jojkar från Västerbottens lappmark. Berättare är en pojke i 9-årsåldern och allt utspelar sig under den stora vårhelgen 1960 - en helg som firas i byn Bojtikken med omnejd helgen efter midsommar, med tivoli, dragkamp, dans och med Levi Pethrus besök i pingsttältet.


Allt som händer iakttar den unge berättaren och delger oss med en öppen, rapporterande och nyfiken röst - inte ofta med stor förundran inför vuxenvärldens förehavanden. I centrum står själva byn med sina invånare, släktingar, grannar, näringsidkare, byoriginal och de som är lite eljest som tattarna på udden och samerna. Till byn kommer också besökare, den store predikaren Levi Pethrus och t o m kungen besöker ju trakten kring Tärna men hit kommer även denna helg folk från byarna runt omkring vilket inte alltid är så lyckat när struparna kallnat av syndiga drycker. Ett vakande öga håller den lilla men engagerade polismakten - särskilt när det drar ihop sig till råkurr framåt kvällen.

Men på de 350 sidor som boken utgör så får vi blicka ut över byns historia över tid för pojken minns alla de berättelser han vuxit upp med och hört och det han själv minns från sitt barndoms 50-tal. Här redovisas om faderns övertygelse som byns sanne kommunist vilket ändras i den mån man stundtals måste hålla låg profil vartefter som världshistorien ändras. Det är mustigt, roligt, sorgligt och fyllt med händelser som Björn Löfström absolut måste upplevt delar av själv. Jag skrattar högt under läsningen och utsatte mina vänner för högläsning under de sommarveckor jag läste boken - för den måst läsas långsamt - det är ett sådant myller av berättelser och personer så man får skynda långsamt. Dessutom är stora delar skrivna på dialekt.

Redan i bokens början redogör den unge berättaren för skillnaden mellan Bojtikken och Vilhelminamålet och t ex Tärnabymålet - där man i den förra säger "E hennen" och "E dennen" medan man i fjällkommunen Tärna säger "Hänna" och "Dänna". Stor skillnad är det också på språket när man skall vara lite högtidlig - då kommer lätt Stockholmskan in och denna Stockholmska är nog helt enkelt rikssvenskan. Skillnad görs också på folks hemvist med utgångspunkt av deras tandstatus. Löständer är icke för Stockholmare och andra storstadsbor. Pojken betecknar ofta människor han möter utifrån om det är deras egna eller landstingets tänder som sitter i mun på dem.

Pojken vandrar genom byn denna helg och iakttar allt. Stolt är han över den höga koja han byggt, Babels torn, varifrån man ser hela bygden och där han tänker sig äta en gräddtårta alldeles själv av pengar han under kvällen, på diverse olika sätt, kommit över. Skatterna han kommit över genom sina möten förvarar han i byxfickorna och skörden växer vartefter boken och berättelserna fortskrider.

Det är nästan omöjligt att göra något nedslag i det stora persongalleriet men här finns allt från Verje Holmberg, byns ende kriminelle, som varje sommar rymmer från fångvårdsanstalten för att åka hem på lite semester under polismaktens tålmodiga övervakning, de låter honom njuta några veckor och hjälpa till med höbärgningen, till Valle som med sin I F A, bilen där dörrarna öppnas bakvänt, skjutsar runt sin blinda mor så hon kan lukta sig till folk och platser. Här finns Porjus-Pelle, Buffalo Bill, Barruk-Ujma, den vackra Katja och den pråliga Paulina Påfågel, men också tant Augusta och den snälle farbror Erhard som hållit pojken med bräder till kojbygget - och många många fler.

Det saknas inte dramatik. Nere i pannrummet i pojkens hem avhandlas stora saker och när så en livs levande mördare kommer på besök så förstår man att små öron hör allt - med bävan och förnöjsamhet.

Jag tänker tillbaka på alla mina egna minnen från de vuxnas förunderliga liv under barndomen i Bullmark, Flarken, Lycksele och Umeå i en tid då barn inte hängde framför TV och datorer utan fanns - i lek och allvar- runt vuxenvärlden och själva livets glädjeämnen och fasor.

Boken fick Norrlands litteraturpris 2012.

Mycket nöje, kära läsare!

onsdag 29 juni 2011

Hundarna av Ola Nilsson

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men  när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

 Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.

måndag 7 mars 2011

Djurvänner av Anton Marklund

Som en kramp om hjärtat håller den här boken mig i sitt grepp. Det stillastående, oförlösta, de stängda dörrarna, svårigheterna att komma vidare, vissheten att ingen ser och hör en som är utsatt. Oskuldfullheten och ondskan. Och vad är egentligen ondska? Är det att slå ihjäl ett lidande djur? Är det inte barmhärtighet - när man är djurvän?

Johannes växer upp med sina föräldrar Mona och Lennart i en by, Strömfors, i norra Västerbotten. Han är ett stort barn i en komplicerad värld. Han har autism och är inte som andra, kan inte avgöra nyanser och läsa mellan raderna. Han är lättmanipulerad och därmed också ett lätt offer för sina uppfinningsrika klasskamrater. Han möter Nils, en annan utsatt pojke och deras möte får katastrofala följder.

I samhället har tiden liksom stannat av, nedläggelse är ett välbekant ord för många inlandsbor. Nedläggelse av butiker, skolor, industrier. Stannat av har också på något sätt livet för Lennart och Mona. Den inneboende vreden hos Lennart krockar med Monas gudstro men man håller ihop, för i grunden finns kärleken som de också delar när det gäller det enda barnet, Johannes.

Det är dessa tre röster som får tala i egna kapitel i romanen, som är Anton Marklunds debut. Det är en återhållen prosa, inte överlastad utan snarare sparsmakad. I små kapitel, episoder, får vi följa Johannes skoltid under några år där vissa händelser blir de spikar som fogar ihop korset. Romanen reser också frågor. Vad kan man förvänta sig av skolan och lärarna? Hur skall man upptäcka det sublima spel som pågår på skolgårdar och i skolkorridorer? Hur definieras skuld? Vem för ens talan när man inte själv har verktygen?

Jag tyckte mycket om boken för den berörde både med ämne och stil. Att Anton Marklund själv arbetat med personer med autism och andra begåvningshandikapp märks. Det var också ett nöje att lyssna till Anton vid hans besök på Bokcafé Pilgatan. Han utstrålade ödmjukhet och stillsam humor. Han kan vara stolt över sitt förstlingsverk!

Ett extra plus för en mycket vacker bok där omslagets pojke uttrycker precis min bild av Johannes. En vemodig oförstående blick. Oskulden!

Foto: Vicky Uhlander

söndag 7 november 2010

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål ti
ll de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne
Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mo
t svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

söndag 10 oktober 2010

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

söndag 12 september 2010

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.

fredag 9 april 2010

Litteraturfest i Umeå

Så var det äntligen dags igen! Littfesten i Umeå ! Jag älskar minglet av typ "alla är där" - kulturfolket, kollegor, vänner, författare och föreläsare som man alla på något sätt känner - för så är det i vår lilla stad.

Jag var där med med mitt äldsta barnbarn Linn vilket var extra roligt. Hon är just nu oumbärlig ungdomsjobbare på vårt bibliotek. Vi lyssnade, tittade på bokbord, pratade med folk, jag satt på pass två timmar för Skolbibliotek Norr vilket var kul med alla som stannade och pratade. Möten, människor. Jag viskade till Linn -"Där är den och den som gjort det och det och som jobbar där och där". Snurrigt, galet och roligt.

Bland alla borden fanns Jenny som gjort en sådan kulturgärning med att ge ut Folke och Frida av Frida Åslund igen på eget förlag. Där fanns Din bok, Mingus, Pilgatan (underbart att detta ställe finns) och Hströms förstås. Bokbindare Åsa Bergqvist som gjort världens vackraste drakbok i skinn (som man bara vill ha, men nej - ej till salu), En bok för alla (tack och lov att de räddades till eftervärlden), föreningar som de jag själv är med i som Krumelur och Skolbibliotek Norr och ett flertal andra.

Vi lyssnade på duktiga barnbibliotekarier som pratade böcker som handlar om familjen, genus och svåra grejer. Noterade att vår Var är mamma av Julia Donaldson är bortgallrad till sista ex för att de är sönderlästa av små fingrar och måste köpas in igen. En riktigt hjärtknipande historia. Adbåges nya böcker och Kurt och Kio som är så fantastiskt bra och Gro Dahles vågliga böcker om det allra svåraste. Så många bra bilderböcker det finns!

Lyssnade med stor respekt på Lena Kåreland som föreläste kring barnboken som pedagogiskt verktyg eller estetisk upplevelse, en DN-debatt som rasade förra året. Det är kanske inte så lätt att polarisera - vad som är konstnärligt och vad som är instrumentellt. Tur att det finns sådana som Lennart Hellsing som tycker att böcker skall vara vägar till glädje, vägar ut ur sorgen eller bara kittla fantasin och tilltala alla barnets sinnen. Jag läste Kåreland när jag gick fritidspedagoglinjen i början på 90-talet. Roligt att se att hon fortfarande ger ut böcker. Hennes nya heter Barnboken i samhället.



Sen var det dags att sitta vid Skolbibliotek Norrs bord. De timmarna bara flöt bort av trevligt småprat med besökare men också allvarliga diskussioner om skolbibliotekens viktiga roll i skolan. (På bilden Anna) Under tiden hann Jonas Karlsson läsa ur sin senaste novellsamling Den perfekte vännen (men som tur var så såg jag honom på Pilgatan kvällen före och hann även köpa hans bok och få den signerad) men jag hörde ändå med ett halvt öra för en storbilds-TV stod uppsatt i övre hallen. Sen var det novellprisutdelning och DÅ SÅG JAG att den som vunnit det stora priset var ingen mindre än Hanna Hindriks - som jag känner via min vän Anna B men inte hade en aning om att hon skrev - hur hon nu hunnit med det - trebarnsmamma som hon är. Så roligt! Grattis, grattis! Nu skall jag läsa hennes novell med det vackert klingande namnet Hjortronskor ikväll.

Därefter en träff mellan Anders Öhman, littvet och författaren Kjartan Flögstad med rubriken Litteratur som motstånd och hans bok Grense Jakobselv. (recension i DN) Den handlar om hur nazismen inte tog slut med kriget utan hur nazister tog plats i samhället på olika sätt efter krigsslutet. Mycket intressant - särskilt som jag kvällen innan lyssnat på dels ett program om den norske motståndsmannen Leif Schanche som berättade om sitt spännande och gripande liv - han dömdes
bl a till döden bara drygt ett dygn innan Tyskland kapitulerade. Samma kväll lyssnade jag på en dokumentär om sprängningen av Norrskensflamman i Luleå - bägge dessa ämnen avhandlades. Flögstads roman finns ännu ej översatt till svenska men norska är ju inte svårläst. De påminde oss också om att precis idag - den 9 april 1940 - så invaderad Tyskland både Danmark och Norge. (Sveriges Radio, dokumentären, podradio - underbar uppfinning)










Till sist berättade P-O Erixon och Erik Jonsson (tillika svärson och litteraturfrände) om Thorsten Jonssons och Birger Vikströms novellkonst, bägge med rötter i Västerbottnisk mylla men med olika utgångspunkter och olikheter i både språk, stil och innehåll. Thorsten Jonsson har överlevt in i vår tid men det har också Birger med god hjälp av Erik som även skrivit efterordet till den nya utgåvan av De lyckliga åren (recension SvD och Eriks blogg) som är Birgers berättelse om hembyn och dess människor. Thorsten Jonsson skrev utöver sin lyrik och sina noveller även romanen Konvoj som också utspelar sig mot bakgrund av andra världskriget. Bägge väl värda att läsas igen. På sidan, ifyllande ett och annat, satt den långe f d Hjoggbölaren, PO Enquist. En arvtagare till ovanstående.

En fullmatad dag - även om jag missade Lena Kjersén Edman och Katarina Kieri - men i morgon nytt program!
Då kan alla ni som jobbat hela dagen idag passa på - en hel lördag späckad med program. Föreläsningarna sänds även online. Littfestens hemsida!
Jag och Linn har haft en bra dag konstaterade vi - jag åkte hem till TV-kultur och hon gick på West Side Story.

söndag 14 februari 2010

Min första världssensation av Anna-Lena Hedman

Det kan inte hjälpas att jag känner Anna-Lena och att hon är en av oss på bloggen. Hon HAR faktiskt skrivit en sån fantastiskt rolig och bra bok så jag måste berätta om den.

Hela historien utspelar sig i Istermyrträsk, byn som Gud glömde (och hela tiden ser jag för mig min lilla hemby Bullmark). För det är precis i ett sådant litet samhälle - där alla känner alla - som Matilda, kallad Abbe, bor när hon hälsar på mormor och morfar. Till vardags bor hon med mamma i Umeå. Men berättaren som är Abbe själv befinner sig precis när hon berättar hela Istermyrträsk-historien på en lyxkryssning som mamma vunnit. Det är lite tråkigt med lyxkryssningar och Abbe berättar in i mammas mobil allt som hände "förra sommaren" när Abbe och kompisarna Nadja och Antón försökte slå någon av alla märkliga rekord som finns i Guinness rekordbok som att stoppa munnen full med sugrör eller varför inte kolla hur många tändstickor man kan stoppa in i näsan. Att det kommer att bli en världssensation i byn börjar vi tidigt ana.

Det är en rolig och fartfylld historia. Mormor jobbar på biblioteket och morfar, ja han är bl a en riktig "vedgubbe" som pratar en frejdig västerbottniska (anar Umebondskan ..... ) I byn finns också en hel massa andra figurer som vartefter inlemmas i historien. Där finns Tjejen-som-tydligen-gillar-svart, arga gubblandslaget och Krut-Kalle , stackarn, som inte får in veden i tid för han har alldeles för ont i ryggen. Och där finns Roger med sina polisonger, Roger som är en omtyckt ex-sambo till Abbes mamma.

Men där finns också lite mer besvärliga figurer, som kan få det mest idylliska sommarlov att mörkna i kanterna, som t ex Christoffer Ågren och de två Jennyarna K och L. Och på båten finns dessutom den flirtige tysken Günter.

Så sätter alla rekordförsöken igång för att slutligen hamna i den stora trippel-idén och jag ler gott. Det känns skönt med en bok som är fylld med värme och goda skratt. För den skull är den inte sirapssöt - livet är inte bara solsken i Istermyrträsk som sagt var.

Jag hoppas innerligt att det här inte är den enda gången vi får stifta bekantskap med Abbe och hennes familj och vänner. Vi saknar historier som barn här uppe i norr kan identifiera sig med. Det finns inte så många men här är en riktig högläsningspärla.



Jag vill ju inte vara en sämre vedstaplerska än Istermyrträskborna så ett bildbevis är på sin plats. Här är det Hjoggböleveden som skall in.