Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg

fredag 6 juli 2012

Jordens medelpunkt av Anneli Furmark

Den här grabben i Furmarks serieroman Jordens medelpunkt - han känner jag igen. Att som barn tvingas in i sociala kontakter, nära kontakter, som man inte riktigt  accepterar. Det svåra med att få ihop en ny familj, alla val, omval och bortval. I Jordens medelpunkt skall alla bitar fogas ihop på sagornas ö - Island.


Axel är precis så lite tonåring så han inte får stanna hemma och så mycket tonåring att han redan luktar på vuxenlivet - med förväntan och bävan.  Han har inget val - han får hänga på morsan och hennes nya kille Rickard (Toralf som han vill kalla sig - Islandsnörd som han är). Toralf vill visa allt om Island. Åka på de ställen som man som Islandsturist måste uppleva och uppfylld och entusiastisk som han är så vill han övertyga både Axel och hans mamma om Islands fascinerande historia och landskap.

Mamman slits mellan sin nya kärlek och sin son. Hennes oro och omtanke ses med distans av hennes nya kille som tycker att hon överbeskyddar Axel. Väl på Island avlöser deras turer ut i det fantastiska isländska landskapet deras liv på och kring hotellet i stan - troligen Reykjavik. Axels tankar är så på pricken en sextonårings. Han ser på det magnifika landskapet med sina ögon - typ "sagan om ringen - men kallt". Toralf gör sina försök att nå Axel och när de tillsammans skall tillbringa en kväll utan mamman så ställs de mot varandra. Axel prövar vingarna och hans flygtur rubbar allas positioner - om än bara för ett tag. Så fortsätter resan mot en oväntad vändning ......

Anneli tecknar det isländska landskapet precis som jag - som en ickebesökare av Island förväntar mig - det stora magiska landskapet, ödsligheten, den mytiska historiens närvaro i bergen, slätterna och de tomma vägarna. En perfekt bakgrund till tre människor som alla reser av olika skäl. Allt målat i dova toner som även återkopplas till interiörbilderna. Vackert och vemodigt. Kanske är det just därför vi människor konfronteras med oss själva i det ödsliga, vare sig det är isvidder, fjäll, öknar eller hav. Där naturen härskar och tar kommando måste vi vända oss in mot oss själva.

tisdag 7 februari 2012

Mats kamp av Mats Jonsson

Mats Jonssons serieroman Min kamp flirtar kanske titelmässigt med Knausgårds romaner men där upphör likheten. På knappt 200 sidor gör vi ett nedslag i Mats liv - före och efter att han blivit pappa.

När livet går från författarsuccé med serieromanen Hey princess och ungkarlsfrihet med tid över till - ja faktiskt kamp - och föräldraliv så skildras det i tung svärta av Mats penna. Utelämnande och naket får vi följa den lilla familjen och deras försök att få tiden att räcka till för jobb, familjeliv och stunder av kärlek. Byten av bostad, ska lånen vara rörliga eller låsta, dagisplats på föräldrakooperativet Tok-Klok som bara utökar bördan av "måsten", löften om stora pengar och filmkontrakt som förbyts i kassakris, en resa till Japan som ger distans - ja, det är bara några av kapitlen i boken. Förhållandet till Victoria, NO-lärare med långa dagar som inte slutar för att skolgrinden stängts knakar trots att man försöker jämlikt stötta varandra, arbetet på Galagos redaktion som skall hinnas med och så faderskapet till den lilla dottern Ellen - allt beskrivet nära och stundtals mörkt. Det är smärtsamt att följa Mats i kravspiralens allt snabbare rotation. Men mörkret är en kontrast till det ljusa - kärleken till dottern överskuggar allt. Det gör även kärleken till konsten och att få utöva den.

Det är säkert många som känner igen sig i hans beskrivning - men det är inte bara en narcissistisk självutlämnande egotripp. Här finns också kritik mot vårt samhälle idag som sätter konsumtion och framsteg före ett mänskligare och humanare samhälle. Sex timmars arbetsdag är inte ouppnåeligt menar Mats Jonsson och ställer sig frågan hur en medelklassfamilj med ett enda barn kan få det så svårt att gå ihop. Även svenska skolan får sig en rättmätig analys med friskolereformen som dränerar den kommunala skolan och ökar segregeringen samtidigt som nedskärningar och ökade krav sliter ut lärarkåren.

Hans teckningar är kompakta och svärtade - lite naivistiska men med många fina detaljer som ibland tyvärr drunknar bland textrutorna. Jag får stanna upp och läsa om mer koncentrerat för att hänga med. Men det känns äkta och både bild och text går rakt in - särskilt i den del som följer på Ellens födelse. Han är en av våra främsta serietecknare och jag hoppas Mats Jonsson får mer tid i framtiden att skriva och teckna så vi inte behöver vänta alltför länge på fortsättningen.

lördag 21 januari 2012

Ja till Liv! av Liv Strömquist

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!


På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.


Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut. 
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.


Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

lördag 22 januari 2011

Ankomsten av Shaun Tan

En man, utelämnad i ett främmande, skrämmande land, långt från dem han älskar. En människa som söker försörjning och flykt från fattigdom eller kanske någon annalkande fara. En människa med ett hopp att få återförenas med de man älskar. Detta är Shaun Tans utgångspunkt i den underbara textlösa boken Ankomsten.

Boken består av fantastiskt tecknade bilder, de flesta i en sepiaton, ibland många små bilder över uppslaget, t ex för att skildra vädrets skiftningar (egentligen så många dagar en Atlantöverfart tar), ibland bilder som täcker dubbla uppslaget i boken som har A4-format.

I inledningen möter vi en familj, en man packar sin väska, händer som ömsint möts över den nötta väskan, en familj som vinkar farväl, ett båhyttsfönster som sakta avlägsnar sig från stranden/betraktaren, ett ensamt fartyg på ett oändligt hav. Tid och plats finns inte. Tankarna går till dåtid men känslan är nutid. Det är en hyllning till alla som av olika skäl måste lämna sin trygghet och sitt hemland och skiljas från nära och kära.

Ankomsten till det nya landet (ett omisskännligt New York-panorama öppnar sig med en typisk skyline) börjar med att mannen viker en pappersfågel från ett blad ur sin dagbok. Fågeln lättar och plötsligt uppenbarar sig många fler fåglar, vikta av längtan och flygandes in över land. Nu smyger sig det magiska in i boken, figurer, djur och andra varelser gestaltar det annorlunda och främmande, både skrämmande och bemötande. En av dessa varelser blir en tillgiven vän och följer oss sedan genom händelserna i boken. Hur accepteras i det nya? Vi får insikt i all byråkrati som möter de nyanlända, ett nytt språk (Tan ger oss ett helt nytt alfabet i boken), problem att få bostad, jobb, möten med andra - både de i samma situation och de som är gamla erfarna invånare - allt detta gestaltas symboliskt och starkt genom bilderna. Och naturligtvis längtan och saknaden. Minnena från det gamla livet.

Men efter ankomsten så vidgar sig dramatiken och vi dras in i stora och starka skeenden i otroligt gripande och talande bilder. Slutet är hoppfullt och visar på det goda i människans natur. Egentligen är vi till för varandra, bara tillsammans är vi starka.

Jag kommer på mig själv att tänka på både Mobergs Utvandrarna, Chaplins Moderna tider och Remarques På västfronten intet nytt när jag bläddrar mig igenom Shaun Tans vackra bok.

söndag 9 januari 2011

Einsteins fru och Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Vilka är historiens mest provocerande pojkvänner? Vad gör oss lika eller olika djuren? Är det synd om Britney Spears och hur i hela friden funkar det egentligen med kärnfamiljen? Kärlekens och äktenskapets dolda agendor avslöjas roligt och brutalt och säkert alldeles alldeles sant! Aldrig har könsmaktsordningen varit både sorglig och rolig att läsa. Liv Strömquists bilder och dialog förstärker i små och stora bilder hennes diskussioner och analyser.

Hur var det med bögankorna i Pildammsparken i Malmö och hur kul var det att vara Karl Marxs hustru Jenny? Egentligen? Priscilla Presleys liv var ingen dans på rosor och hustrur till manliga forskare, tänkare, politiker och kändisar har fått stå tillbaka för sina män. För att inte tala om alla unga flickor som ingått äktenskap med gamla gubbar som de sen fått vårda tills döden befriat dem. Här finns också starka kvinnor som Yoko Ono och anarkisten Voltarine de Clayre.

Patriarkal historia, religion, samhällsnormer - allt formar oss som individer och kön. Liv Strömquist vederlägger sina små berättelser med källhänvisningar för läsare som vill gå till urkunderna. Klart är att detta är böcker som både är nytta och nöje - allt med en klackspark och en stor portion humor som på inget sätt slår undan benen på allvaret. Det är hon fenomenal på! Bilderna är skarpa i svart och vitt, ibland på helsidor och ofta flirtande med kända konstverk. Jag älskar dubbeluppslaget på Michelangelos Pieta - där mannen slött uttrycker, liggande i Madonnans knä, "Så jävla sooft, här ligger jag och slappar".

Kärlekens införande i det borgerliga 1800-talets äktenskap penetreras och speglas mot dagens dejtingregler och sammankopplande med sex och kärlek. Spännande och omskakande och mycket tänkvärt!

Jag känner mig stärkt till kropp och själ efter genomläsning och nu helt övertygad om att det inte krävs en heteronormativ familj för att få välartade och lyckliga barn. Dessutom kommer jag att höja ögonbrynen ytterligare för vad film, TV, musiktexter, bilder förmedlar för syn på oss män som kvinnor!

onsdag 6 oktober 2010

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

onsdag 6 januari 2010

Mitt extraliv av Johan Unenge


Vellinge! En ort i Sverige som idag förknippas med främlingsfientlighet. Det skulle kunna vara Hellevik - orten i Johan Unenges nya serieroman.

Mattias, en högstadiekille, befinner sig mitt i det kaos som kallas tonår. Vem är jag som person? Vad vill jag? Vad tycker jag? Egentligen! Många moraliska och svåra ställningstaganden tas upp i boken. I Hellevik som på många ställen i verklighetens Sverige påverkas samhället av nedskärningar, arbetslöshet, framtidsoro. Bibblan, där Mattias mamma jobbar, är på väg att läggas ner, men är det då viktigare att bygga ny baskethall? Främlingsfientligheten grasserar och rymningar från den lokala flyktingförläggningen höjer temperaturen, även på klassens egen lilla "nasse" Albin, samtidigt som alla vill ha kvar mästerspelaren Yossuf som har tagit Helleviks Tigers till elitnivå.

Mitt i allt detta finns plats för bästisen Ubbe - även om han för det mesta är uppslukad av att skjuta sig fram i combat-spel. Och så finns Alva! Men hur stora murar är man beredd att kliva över för kärleken? Många svåra val för Mattias. Hemma häckar han framför TV:n och ser på skitprogram eller lyssnar på polisradion. Där, bland alla utropen och koderna, finns pappa polisen i sitt dagliga värv på Helleviks gator. Hemma likväl som i skolan och kompisgänget finns det spänningar som lyhört tas upp av författaren men läggs i knät på läsaren att själv känna av.

En dag läggs TV-spelsvärlden som ett raster över verkligheten och Mattias öppnar dörren - bokstavligt - till nya erfarenheter och allt är plötsligt blodigt allvar.

En aktuell och väldigt bra ungdomsroman som väcker viktiga frågor. Grafiskt snygg i både text- och bilddelar. Unenges egna bilder är skissade läckert på ett lite löst oskarpt sätt som jag gillar. Se bara på omslaget! En kille, på väg ensam mot en synbarligen tom horisont. Så på pricken kunde jag känna det när jag var 14-15 år. Vägen oviss mot en vuxen framtid och med alla val som väntade.

Språket känns autentiskt och trovärdigt och ligger nära ungdomar. Det är ett driv i texten som för den framåt på ett spännande sätt med Mattias egna tankar blandat med dialog. Kommer osökt att tänka på Lapidus Snabba cash där språket också ligger nära olika språkgrupper och miljöer. D v s poliser pratar på polisers sätt, spelnördar på sitt, tonårskillar på sitt, invandrare på sitt.

En superbra bok även för skolan att på ett bra sätt ta upp viktiga dagsfrågor.

onsdag 11 november 2009

Johanna

Nu har jag läst alla fyra album i den s.k Johanna-sviten. Det är fyra seriealbum skrivna av Li Östberg och Peter Rochling och består av delarna Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk och Pusselbitar. Det samlade omdömet är Väl Godkänt men det finns bättre och det finns sämre delar i sviten. Alla handlar om kretsen runt Johanna, en gymnasietjej som söker sig själv men har svårt att hitta. Hon är otroligt egoistisk, vilket jag retar mig enormt mycket på, och jag försöker hela tiden tillrättavisa henne i huvudet samtidigt som jag läser. Av den anledningen tycker jag allra bäst om boken Skaparens folk som fokuserar på Klara, en f.d. flickvän till Johanna. Det är socialrealism med starkt fokus på homosexuella tjejer i en småstad och det är verkligen jättebra när det är som bäst men ibland går det i stå. Tecknarstilen är klar tusch typ Daniel Ahlgren och dem tycker jag jättemycket om. Det är det som gör att jag läser även den mindre bra boken som är den sista i serien, Pusselbitar. Det hade räckt med tre.

måndag 10 augusti 2009

A mans world - Gängkrig 145 av Jens Lapidus o Peter Bergting

Ja jisses säger jag bara. Kolla omslaget! Jag har inte läst någon av Lapidus böcker så när jag fick den här nya boken i min hand så bedömde jag att den skulle räcka perfekt tur och retur Ålidhem-Umedalen (bussläsning). Det gjorde den också.

Gängkrig 145 är en serie där Lapidus skrivit texten och Bergting tecknat. En deckare i serien Stockholm Noir (Snabba cash och Aldrig fucka upp är de övriga två) Två förortsgäng, lite äldre kriminella män, kommer i konflikt med varandra efter att syrran till en av killarna i det ena gänget blir våldtagen av en kille från det motsatta gänget. Sen är vendettan i full gång. Killarna i gängen kommer från Irak, Jugoslavien och Sverige och händelserna utspelar sig i Söderort i Stockholm. Sen finns så klart den klassiska snuten - ensamvarg och en nagel i ögat på polisledningen. Utöver den våldtagna systern så figurerar hennes väninna och en kvinnlig polis i handlingen men i stort är det en story om män och våld och heder.

Jag gillar ju deckare men särskilt spännande var den inte. Men jag tyckte verkligen om Peter Bergtings bilder. Den är snyggt tecknad med dova färgskalor som också skiljer på de olika berättarperspektiven. För en mängd läckra detaljer och noirkänslan får den 5 stilpoäng - men själva storyn var rätt förutsägbar. Ett plus till ett försök att fördjupa karaktärerna med lite bakgrund och familjeförhållanden - men det förblir grunt.
Man kanske skulle sälla sig till "var tredje svensk" som läst Snabba cash och ge Lapidus en chans till. Det återstår att se. Bra att veta vad mina högstadiegrabbar läser för näst Ondskan har de här böckerna gått hem hos dem.