Till den babyloniske guden Molok offrades barn på det mest grymma sätt. I Åsa Larssons femte roman om Rebecka Martinsson går blodsoffren tillbaka i en familj från tidigt 1900-tal och får sin upplösning i nutidens Kiruna.
Rebecka väcks en söndagmorgon av grannen Sivving som oroar sig för en annan av byborna - Sol-Britt - som inte kommit till jobbet som vanligt. När hon hittas brutalt mördad och hennes barnbarn är försvunnet så är det bara början på en långt mer komplicerad historia. För historien gör sig också påmind - varvat i boken läser vi om den unga lärarinnan Elina som kommer till Kiruna 1919 för att börja undervisa gruvarbetarnas ungar. Där träffar hon gruvbolagets disponent och även hans unga hushållerska, kallad Flisan, som hon också får dela bostad med. Med Elina får vi del av en kvinnohistoria, strax innan kvinnor drivit igenom rätten att rösta, där kvinnor ofta var dubbelt utsatta, om de dessutom tillhörde underklassen. Vi får också en inblick i det framväxande Kiruna där det mesta kretsade kring gruvan.
Rebeckas kolleger från tidigare romaner dyker även upp här, Anna-Maria Mella, Stålnacke, chefen Björnfot och den hämndlystne von Post. Men här finns också den sen barndomen brännskadade och vanställde hundföraren Krister som hyser ett särskilt gott öga till Rebecka, trots att han vet att hon har sin pojkvän Måns kvar vid den fashionabla advokatbyrån nere i Stockholm. Men Kristers hundar är inte de enda som tassar på fyra ben genom hela romanen. Rebeckas och Kristers hundar har verkligen huvudroller i detta norrbottniska morddrama på mer än ett sätt. Hela romanen börjar också tragiskt i prologen med en hund som rivs till döds av en Björn.
Jag har lyssnat på boken och det är Åsa Larsson själv som läser och det är mycket bra. Hennes dialekt ger romanen en prägel som höjer läsupplevelsen. Här finns mycket fin vardagsdialog och just blandningen av att få dimpa ner kring köksbordet hemma hos Anna-Maria eller i bastun hos Rebecka eller i det lilla huset hos Elina och Flisan blandat med den allvetande berättarens iakttagande öga gör det hela så spännande. Underbart är också att Åsa Larsson så fantastiskt lyfter fram hundarnas "språk". För alla som har eller haft hund är det så på pricken beskrivet.
Efter två på varann lästa böcker (se Alsterdals bok nedan) om Norrbotten som bägge rymmer både en historisk bakgrund och ett nutida brott så är jag inte mätt. Jag vill bara läsa mer om den del av världen som jag känner bäst. Ja, t o m lite mellanlandning i Umeå finns med i bägge böckerna.
De böcker som har sin utgångspunkt i det norrländska har en särskild ton som jag tycker mycket om när det är bra berättat. Naturen, människorna, de långa avstånden, kontrasterna mellan ljus och mörker, kanske vemodet, ger berättelser från våra breddgrader en för mig särskild känsla. Kanske av att känna sig jordad. Hemma.
Through literature I become a thousand people and yet remain myself - CS Lewis
Visar inlägg med etikett Deckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Deckare. Visa alla inlägg
fredag 13 april 2012
måndag 9 april 2012
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
En mörk släkthistoria, ond död och rysk maffia sammanflätas i en av vårens mest läsvärda romaner hittills. Med en ung journalists resa in i sin släkts hemligheter har Alsterdal skapat en hybrid mellan spänningsroman och deckare. Skådeplats: Tornedalen.
Katrine, radiojournalist som precis förlorat jobbet och bor med psykoterapeuten Alastair i London, får meddelande hemifrån Sverige och brodern att modern drabbats av Alzheimer och förts till sjukhus. I moderns lägenhet i Stockholm ligger flera dagars post och bl a ett flertal brev från en mäklare. Att modern flyttade som barn från Tornedalen visste hon, men inte mycket mer för om den tiden pratade sällan hennes mamma, men att hon ägde ett hus däruppe i Kivikangas, det visste ingen av barnen. Budet på huset är högt och Katrine bestämmer sig för att åka upp till Norrbotten och titta på huset innan de bestämmer sig för att sälja. Hon hamnar vid nystanets trådände och när hon börjar dra i tråden rullar en lång, komplicerad och dold historia fram i ljuset.
Samtidigt begås ett grymt mord på en av invånarna i samhället Kivikangas, den ensamme och udda f d skidåkaren Lars-Erkki Svanberg, kallad Lapp-Erik, som bosatt sig i sin aitta på fädernegården Rauhala. I byn bor också den pensionerade polisen Thore Palo, som har svårt att hålla sina gamla kunskaper inne när ett mord sker i hans hemtrakt. Men detta är inte nog - invävd i romanen finns också en annan historia - den om Aleksej Sjaporin. En iskall ryss vars öde kommer att sammanflätas med Katrines på de mest märkliga sätt.
Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, har lyckats skriva en otroligt läsvärd roman med fantastiskt beskrivna karaktärer mot bakgrund av ett vintrigt kallt Norrbotten. Att det ligger ordentlig research bakom är helt uppenbart. När berättelsen tar vägen in i Karelen kommer vi i kontakt med en nästan bortglömd historia om alla de som tog sig in i dåvarande Sovjet på 30-talet i hopp om att hjälpa Stalin att bygga det nya paradiset. Många var de som aldrig kom tillbaka.
Tove Alsterdal är själv journalist och dramatiker vilket märks på språket som ibland är reportagets när hon kommer in på det mer historiska berättandet. Här blandas fakta och fiktion på ett ypperligt sätt med svavelosande trovärdig dialog och meänkieli. Det här är Alsterdals andra bok. Debuten, Kvinnorna på stranden, som jag inte läst än, men som utspelar sig i metropoler som New York och Paris och handlar om människohandel, har alltså en helt annan ingång. Även den i deckargenren. Ett författarskap som bådar gott med andra ord.
Inslag från Nordnytt - intervju med Tove Alsterdal
Katrine, radiojournalist som precis förlorat jobbet och bor med psykoterapeuten Alastair i London, får meddelande hemifrån Sverige och brodern att modern drabbats av Alzheimer och förts till sjukhus. I moderns lägenhet i Stockholm ligger flera dagars post och bl a ett flertal brev från en mäklare. Att modern flyttade som barn från Tornedalen visste hon, men inte mycket mer för om den tiden pratade sällan hennes mamma, men att hon ägde ett hus däruppe i Kivikangas, det visste ingen av barnen. Budet på huset är högt och Katrine bestämmer sig för att åka upp till Norrbotten och titta på huset innan de bestämmer sig för att sälja. Hon hamnar vid nystanets trådände och när hon börjar dra i tråden rullar en lång, komplicerad och dold historia fram i ljuset.
Samtidigt begås ett grymt mord på en av invånarna i samhället Kivikangas, den ensamme och udda f d skidåkaren Lars-Erkki Svanberg, kallad Lapp-Erik, som bosatt sig i sin aitta på fädernegården Rauhala. I byn bor också den pensionerade polisen Thore Palo, som har svårt att hålla sina gamla kunskaper inne när ett mord sker i hans hemtrakt. Men detta är inte nog - invävd i romanen finns också en annan historia - den om Aleksej Sjaporin. En iskall ryss vars öde kommer att sammanflätas med Katrines på de mest märkliga sätt.
Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, har lyckats skriva en otroligt läsvärd roman med fantastiskt beskrivna karaktärer mot bakgrund av ett vintrigt kallt Norrbotten. Att det ligger ordentlig research bakom är helt uppenbart. När berättelsen tar vägen in i Karelen kommer vi i kontakt med en nästan bortglömd historia om alla de som tog sig in i dåvarande Sovjet på 30-talet i hopp om att hjälpa Stalin att bygga det nya paradiset. Många var de som aldrig kom tillbaka.
Tove Alsterdal är själv journalist och dramatiker vilket märks på språket som ibland är reportagets när hon kommer in på det mer historiska berättandet. Här blandas fakta och fiktion på ett ypperligt sätt med svavelosande trovärdig dialog och meänkieli. Det här är Alsterdals andra bok. Debuten, Kvinnorna på stranden, som jag inte läst än, men som utspelar sig i metropoler som New York och Paris och handlar om människohandel, har alltså en helt annan ingång. Även den i deckargenren. Ett författarskap som bådar gott med andra ord.
Inslag från Nordnytt - intervju med Tove Alsterdal
måndag 27 februari 2012
Gengångare av Jo Nesbö
Bussen hade precis bromsat in vid hållplatsen till mitt jobb när jag slog ihop boken till Jo Nesbös bok Gengångare. Jag hade svårt att koncentrera mig, världen var plötsligt väldigt grå och trist och jag kände bara en stor tomhet. Sakta ryckte jag upp mig från Oslos undre värld av knarkligor, korrupta snutar och stinkande råtthål i risiga kvartar och återvände sakta till verkligheten och tänkte; Skärp dig! Det här är ju bara en bok! Men som ni vet - ibland överträffar ju som bekant dikten verkligheten.
Den här gången träffar vi åter Harry Hole som återkommit efter flera år i Hongkong. Han är fortfarande nykter alkoholist, ärrad men fit for fight igen. Enda orsaken till att han nu åter dimper ner i Oslo är att hans älskade Rakel har problem - hennes son Oleg, som Harry tagit till sitt hjärta men svikit genom att flytta till andra sidan jorden, har hamnat i klorna på en rysk knarkliga och står nu anklagad för mord på sin bästa vän Gusto.
I Oslo härjar flera knarkgäng men de som verkar dra det längsta strået, med hjälp från inte helt överraskande håll, är den mystiske gamlingen kallad Dubai som likt en gengångare dyker upp lite varstans i stan. En ny drog har lanserats. Den heter Fiolin och är något långt utöver det vanliga heroinet och dessutom misstänker man att det tillverkas i Norge.
Jo Nesbö inleder boken raffinerat genom en råttas ögon som i ett underifrånperspektiv tar sig fram över en död kropp som spärrar ingången till hennes ungar som skriker på sin mor. Det är en helt passande bild till det skitiga och skrupellösa knarkhelvete som Nesbö beskriver och låter oss ta del av. Harry Hole är sig lik, bara lite mer ärrad, bara lite mer sorglig men obeveklig när det kommer till rättvisa. Men han jobbar undercover då han inte längre har sin polisbricka uppdaterad men dock fortfarande har många gamla kontakter till sin hjälp.
Det är socialrealism så det stänker om det. Det är stundtals grymt men drogvärlden är inte vacker och det är inte heller världen utanför de skitiga bakgatorna, för där det finns makt och pengar där finns också gott om råttor och råtthål att gömma sig i. Men kärleken finns också i den här berättelsen - uttryckt på så många olika sätt.
Det är ohyggligt spännande och han knyter skickligt ihop händelserna till en väv där man som läsare aldrig riktigt säkert vet vad det ena skall leda till men allt mynnar ut i ett slut som är oväntat och ändå kanske inte. Det var precis då som bussen stannade och jag ensam klev av vid ändhållplatsen.
Den här gången träffar vi åter Harry Hole som återkommit efter flera år i Hongkong. Han är fortfarande nykter alkoholist, ärrad men fit for fight igen. Enda orsaken till att han nu åter dimper ner i Oslo är att hans älskade Rakel har problem - hennes son Oleg, som Harry tagit till sitt hjärta men svikit genom att flytta till andra sidan jorden, har hamnat i klorna på en rysk knarkliga och står nu anklagad för mord på sin bästa vän Gusto.
I Oslo härjar flera knarkgäng men de som verkar dra det längsta strået, med hjälp från inte helt överraskande håll, är den mystiske gamlingen kallad Dubai som likt en gengångare dyker upp lite varstans i stan. En ny drog har lanserats. Den heter Fiolin och är något långt utöver det vanliga heroinet och dessutom misstänker man att det tillverkas i Norge.
Jo Nesbö inleder boken raffinerat genom en råttas ögon som i ett underifrånperspektiv tar sig fram över en död kropp som spärrar ingången till hennes ungar som skriker på sin mor. Det är en helt passande bild till det skitiga och skrupellösa knarkhelvete som Nesbö beskriver och låter oss ta del av. Harry Hole är sig lik, bara lite mer ärrad, bara lite mer sorglig men obeveklig när det kommer till rättvisa. Men han jobbar undercover då han inte längre har sin polisbricka uppdaterad men dock fortfarande har många gamla kontakter till sin hjälp.
Det är socialrealism så det stänker om det. Det är stundtals grymt men drogvärlden är inte vacker och det är inte heller världen utanför de skitiga bakgatorna, för där det finns makt och pengar där finns också gott om råttor och råtthål att gömma sig i. Men kärleken finns också i den här berättelsen - uttryckt på så många olika sätt.
Det är ohyggligt spännande och han knyter skickligt ihop händelserna till en väv där man som läsare aldrig riktigt säkert vet vad det ena skall leda till men allt mynnar ut i ett slut som är oväntat och ändå kanske inte. Det var precis då som bussen stannade och jag ensam klev av vid ändhållplatsen.
tisdag 28 juni 2011
Askungar av Kristina Ohlsson
Ny deckarförfattare skriver om Stockholmspolisen. Kristina Ohlsson arbetar själv vid Rikspolisstyrelsen (statsvetare - inte polis) och torde därmed besitta både egen erfarenhet och insiderkunskap samt ha stora möjligheter att kunna utveckla spännande och trovärdiga intriger.
Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.
Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.
Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.
Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.
I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.
Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.
Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat.
Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen. När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.
Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.
Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.
Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.
Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.
I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.
Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat. Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen. När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.
måndag 9 maj 2011
Tema: Familjehemligheter
Tänk att det var några som - trots att solen sken från en klarblå himmel - satte sig på Café Schmäck och diskuterade böcker i en timme? Vårt tema var Familjehemligheter till denna gång eller böcker som kretsar kring familj och släkt.
Förra gången hade två av oss läst Djurvänner av Anton Marklund (se tidigare inlägg) och som av en händelse så kom Hilda med ett tips om en annan autistisk pojke, Christopher 15 år, varmt och roligt berättad av Mark Haddon i boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det här är lite av en deckarnöt. Grannens hund har hittats död och Christopher bestämmer sig för att knäcka gåtan. Men eftersom han är autistisk så kan han inte bara räkna avancerad matte och rabbla världens länder, han har problem att tolka känslor. Detta är en annorlunda bok som får en att både skratta och gråta. Den är fylld av metaforer och Hilda var t o m tvungen att läsa högt för sina bildelever. En bok att fascineras av och som dessutom spär på din allmänbildning.
Hilda visade också en av alla Lars Lerins otroligt vackra och fantastiska böcker, Vid skogens slut, där han även skrivit små poem mellan de underbara bilderna. Hon framhöll, med tanke på dagens tema, hans bildbok Mostrarnas tid, som utkom 1986 och idag får köpas på antikvariat eller bokbörsar. Räkna med att lägga upp ett antal hundralappar för att komma över den - men som tur är finns det ju bibliotek!
På Helens bibliotek slåss man om vem som först skall få läsa fortsättningen på serien Släkten som Historiska Media ger ut. Serien börjar på 900-talet och vi får följa en släkt genom vikingatiden och framåt medan Sverige blir kristet. Kärlek, hat, liv och död, makt och utsatthet är ingredienserna. Varje gren av släktträdet skrivs av en ny författare och först ut var Katarina Mazetti med Blandat blod. Andra boken heter Sigrids hemlighet och är skriven av deckarförfattaren Karin Wahlberg och den tredje heter Tempelbranden och författare är Catharina Ingelman-Sundberg.
Helen tipsar också om Jacqueline Winspears böcker om den självlärda privatdetektiven Maisie Dobbs och som utspelar sig på 30-talet. I den första boken, Maisie Dobbs, får vi vara med när Maisie startar sin byrå i London. Men hennes förflutna, som sjuksköterska under första världskriget, hinner ikapp henne och får en betydelse för handlingen. De övriga böckerna är Lögnen och Med lätta bevis. Helen hade lyssnat på böckerna och inläsningen var mycket bra. Inläsare; Mirja Turestedt. Helen framhöll även Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i Belgien i den fiktiva staden Vilette och som överlag fått bra recensioner. Seriens huvudkaraktär är utredningsdomaren Martine Poirot och i den första boken, Lärarinnan i Villette, blir en gammal lärarinna mördad. Det visar sig att fördolda hemligheter är orsaken till mordet. Sammanlagt har fyra titlar kommit ut.
De sydowska morden skakade Sverige 1932 och om den väl förborgade hemligheten i Helga Henschens släkt har hon på ett förtjänstfullt, gripande och varsamt sätt skrivit i sin bok I skuggan av ett brott (se tidigare inlägg)
Jag har fått en liten pärla i min hand. Hemligheten av Philippe Grimbert. Han har skrivit en roman med självbiografisk grund. I Frankrike växer den lille Philippe upp med sina älskade föräldrar, Maxime och Tania, som bägge är vackra, atletiska och sportiga. Philippe är liten och klen men kämpar sig fram genom livet trots allt. Som enda barn börjar han fantisera om en bror och fantasibrodern blir en kär följeslagare.En dag hittar han en leksakshund i en resväska uppe på vinden och så småningom nystas familjens tragiska hemligheter upp via en vän till familjen, Louise. När låtsasbroderns skugga växer i konturerna och tar form förändras livet för Philippe.
Vi gör en resa in i det Frankrike som under 40-talet ockuperas av tyskar och det är gripande att läsa om det subtila förändringar som skiljer ut de fransmän som har judisk börd från övriga. Bara genom att byta ut några bokstäver i efternamnet kan man byta ut den judiska klangen till det äktfranskt klingande Grimbert och därmed försöka undkomma den nazistiska dödsvåg som sköljer in över landet. Philippe Grimbert har skrivit en tät, stark och gripande roman om sin familjs tragiska öde - en hemlighet som öppnad i ljuset bara måste berättas. En bok på underbart vacker prosa även om själva historien är djupt sorglig.
Sist, men inte minst, tyckte Helens dotter Selma att man absolut skulle läsa den roliga och lämpliga högläsningsboken Sockerbullen på Kruskakullen av Carin Wirsén, tecknat att dottern Stina. I bageriet där den lilla tanten och henns två barn Häpen och Näpen kavlar och bakar hela dagarna händer underliga saker. Hemligheter på gång! Svar på den frågan får man bara om man djupdyker i den här härliga boken som doftar av vanilj och pärlsocker!
Förra gången hade två av oss läst Djurvänner av Anton Marklund (se tidigare inlägg) och som av en händelse så kom Hilda med ett tips om en annan autistisk pojke, Christopher 15 år, varmt och roligt berättad av Mark Haddon i boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det här är lite av en deckarnöt. Grannens hund har hittats död och Christopher bestämmer sig för att knäcka gåtan. Men eftersom han är autistisk så kan han inte bara räkna avancerad matte och rabbla världens länder, han har problem att tolka känslor. Detta är en annorlunda bok som får en att både skratta och gråta. Den är fylld av metaforer och Hilda var t o m tvungen att läsa högt för sina bildelever. En bok att fascineras av och som dessutom spär på din allmänbildning.
Hilda visade också en av alla Lars Lerins otroligt vackra och fantastiska böcker, Vid skogens slut, där han även skrivit små poem mellan de underbara bilderna. Hon framhöll, med tanke på dagens tema, hans bildbok Mostrarnas tid, som utkom 1986 och idag får köpas på antikvariat eller bokbörsar. Räkna med att lägga upp ett antal hundralappar för att komma över den - men som tur är finns det ju bibliotek!
På Helens bibliotek slåss man om vem som först skall få läsa fortsättningen på serien Släkten som Historiska Media ger ut. Serien börjar på 900-talet och vi får följa en släkt genom vikingatiden och framåt medan Sverige blir kristet. Kärlek, hat, liv och död, makt och utsatthet är ingredienserna. Varje gren av släktträdet skrivs av en ny författare och först ut var Katarina Mazetti med Blandat blod. Andra boken heter Sigrids hemlighet och är skriven av deckarförfattaren Karin Wahlberg och den tredje heter Tempelbranden och författare är Catharina Ingelman-Sundberg.Helen tipsar också om Jacqueline Winspears böcker om den självlärda privatdetektiven Maisie Dobbs och som utspelar sig på 30-talet. I den första boken, Maisie Dobbs, får vi vara med när Maisie startar sin byrå i London. Men hennes förflutna, som sjuksköterska under första världskriget, hinner ikapp henne och får en betydelse för handlingen. De övriga böckerna är Lögnen och Med lätta bevis. Helen hade lyssnat på böckerna och inläsningen var mycket bra. Inläsare; Mirja Turestedt. Helen framhöll även Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i Belgien i den fiktiva staden Vilette och som överlag fått bra recensioner. Seriens huvudkaraktär är utredningsdomaren Martine Poirot och i den första boken, Lärarinnan i Villette, blir en gammal lärarinna mördad. Det visar sig att fördolda hemligheter är orsaken till mordet. Sammanlagt har fyra titlar kommit ut.
De sydowska morden skakade Sverige 1932 och om den väl förborgade hemligheten i Helga Henschens släkt har hon på ett förtjänstfullt, gripande och varsamt sätt skrivit i sin bok I skuggan av ett brott (se tidigare inlägg)
Jag har fått en liten pärla i min hand. Hemligheten av Philippe Grimbert. Han har skrivit en roman med självbiografisk grund. I Frankrike växer den lille Philippe upp med sina älskade föräldrar, Maxime och Tania, som bägge är vackra, atletiska och sportiga. Philippe är liten och klen men kämpar sig fram genom livet trots allt. Som enda barn börjar han fantisera om en bror och fantasibrodern blir en kär följeslagare.En dag hittar han en leksakshund i en resväska uppe på vinden och så småningom nystas familjens tragiska hemligheter upp via en vän till familjen, Louise. När låtsasbroderns skugga växer i konturerna och tar form förändras livet för Philippe.
Vi gör en resa in i det Frankrike som under 40-talet ockuperas av tyskar och det är gripande att läsa om det subtila förändringar som skiljer ut de fransmän som har judisk börd från övriga. Bara genom att byta ut några bokstäver i efternamnet kan man byta ut den judiska klangen till det äktfranskt klingande Grimbert och därmed försöka undkomma den nazistiska dödsvåg som sköljer in över landet. Philippe Grimbert har skrivit en tät, stark och gripande roman om sin familjs tragiska öde - en hemlighet som öppnad i ljuset bara måste berättas. En bok på underbart vacker prosa även om själva historien är djupt sorglig.
Sist, men inte minst, tyckte Helens dotter Selma att man absolut skulle läsa den roliga och lämpliga högläsningsboken Sockerbullen på Kruskakullen av Carin Wirsén, tecknat att dottern Stina. I bageriet där den lilla tanten och henns två barn Häpen och Näpen kavlar och bakar hela dagarna händer underliga saker. Hemligheter på gång! Svar på den frågan får man bara om man djupdyker i den här härliga boken som doftar av vanilj och pärlsocker!
söndag 19 december 2010
Den ensamma av Håkan Nesser

Den ensamma av Håkan Nesser är en långsamt berättad tegelsten som växer ju längre man läser och ju djupare in i karaktärernas historia man når. Två till synes självklara olycksfall, eller självmord, visar sig ha flera gemensamma nämnare. Samma plats, ett stup i skogen, men med 35 års mellanrum. Kan allt detta vara ett sammanträffande eller hör det ena ihop med det andra? Klart är i alla fall att offren en gång var ett par.
Vi får följa sex ungdomar som träffas under tidigt 70-tal. Teologstudenten Richard hans vän Tomas och dennes syster Maria, hennes vän Germund och så Gunilla och Anna. Richard gör först lumpen och träffar så Tomas men sen träffas alla vartefter i Uppsala och börjar bilda par. De startar också ett bussprojekt som tar dem ut i Öst-Europa där det vid 70-talet fortfarande råder ett hårt politiskt klimat och där de unga fråntas sin naitivitet och ställs inför mörka krafter.
Allt detta som händer de sex under de kommande åren får vi bitvis insikt i och när så det nya fallet från Gåsaklippan sker i september 2010 så kopplas kommissarie Gunnar Barbarotti in på fallet tillsammans med kollegan Eva Backman. Den polis som utredde det första "fallet" är nu död men hans utredning plockas nu fram och Barbarotti ställs inför två mystiska sammanträffanden. Men är det mord? Har brott begåtts? Själv drabbas även Gunnar Barbarotti av egna privata existensiella frågeställningar.
Det här är som sagt en historia som växer. Jag lyssnade till Nessers egen uppläsning och han läser bra men ibland kan dialogen kännas lite tröttsam och upprepande särskilt när frågor ofta replikeras med själva frågan. Detta kanske man tänker mindre på när man läser i stället för lyssnar. Men berättelsen vinner i längden och det blir riktigt spännande och man vill läsa nästa kapitel direkt - men det är en tjock bok och man får ha lite tålamod i början. Insprängd i texten finns också Marias (Sparvens) inlägg, i övrigt växlar berättelsen mellan personerna och mellan då och nu. Den är lika mycket en studie i människans natur som en deckare. Det vinner den på. Detta är Nessers fjärde bok om Barbarotti och min första deckare jag läst av honom. Kanske jag måste backa till den första. Jag blir onekligen nyfiken!
söndag 25 juli 2010
Paganinikontraktet av Lars Kepler
Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.
Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.
I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.
onsdag 21 juli 2010
Utan ett ord av Linwood Barclay
En natt på 70-talet drömde jag att jag vaknade och när jag tittade ut genom fönstret fanns där ingenting. Världen var borta. Min lägenhet svävade i "ingentinget". Jag kom att tänka på den drömmen när jag började läsa den nya bekantskapen Linwood Barclays thriller Utan ett ord.Cynthia är en tonårstjej som blivit hämtad av sin far kvällen innan. Pinsamt nog utdragen ur pojkvännens bil och dessutom rejält överförfriskad. Nu är det morgon, hon är spak och bakis. Men när hon kommer ner till köket är det något som inte stämmer. Allt är tyst. Märkligt tyst! Inte ett spår av varken hennes föräldrar eller brodern Todd. Inget kaffe som puttrar, ingen disk efter frukosten, inte ett ljud. Hon ger sig iväg till skolan och funderar på flera olika anledningar till att familjen gett sig iväg tidigare än vanligt, men när hon ringer från skolan och inte får något svar anar hon oråd och ger sig iväg hem igen.
Det hon inte vet är att hon inte kommer att återse sin familj den här dagen, eller nästa eller nästa. När kapitel 2 börjar har det förflutit 25 år och Cynthia har bildat en egen familj. Hon har en liten dotter och det är hennes man, Terry, som är bokens berättarröst. Cynthia har ställt upp på ett dokumentärprogram om gamla olösta fall, i hopp om att något spår skall uppenbara sig och kanske någon skall höra av sig. Mycket riktigt - hon får ett samtal - samtidigt börjar det hända den ena märkliga saken efter den andra - och historien drar igång.
Barclay har inte skrivit någon större litterär berättelse men den är spännande och absolut inte förutsägbar vilket gör att man hänger med ända till slutet. Det är inte polisens utredningsarbete som ligger i förgrunden utan Terry som börjar nysta i olika lösa trådar. På så vis liknar den t ex Harlan Cobens böcker, där polisarbetet också enbart är en kuliss i bakgrunden.
onsdag 19 maj 2010
Blodläge av Johan Theorin

Här kommer den tredje boken från Johan Theorins Öland! Blodläge. Jag har längtat. Och jag funderar på om jag ska orka ta mig till Öland denna sommar, och delta i denna "litterära turism" som blivit så populär. Det skulle vara för Theorins skull i sådana fall.
Gerlof är tillbaka i sin stuga i Stenvik, där han tänker tillbringa sin sista tid (hur lång tid det nu är). Han vet att man exploaterat marken nära havet och det gamla stenbrottet genom att bygga lyxvillor. Människorna som flyttat in i lyxvillorna har sina egna demoner, men det ser i alla fall vackert ut jämfört med de sjaskiga små hus som stått där i generationer.
Den som känns som bokens mesta huvudperson är Per Mörner, som ärvt sin sjaskiga stuga. Han brottas med mestadels stora problem som en väldigt sjuk dotter, svårigheter att kommunicera med sin tonårsson, en uppslitande skilsmässa från barnens mamma och en strokedrabbad far som verkligen inte varit någon förebild för sonen. Just denna pappa är också den som rör till Pers liv ordentligt, och det just när han åkt ut till Öland för att vila upp sig. Han skumma och föga tilltalande förflutna som porrfilmsproducent har bäddat för att hans liv ska sluta riktigt illa, och Per blir inblandad mer än önskvärt.
Precis som i Skumtimmen och Nattfåk balanserar personerna i boken på den tunna linjen mellan det verkliga och det övernaturliga. Theorin ger i alla fall mig (som är av det mer jordnära slaget) en möjlighet att välja vad jag vill fylla denna gråzon med - hä bli rent ut sagt kuseligt (som mormor skulle ha sagt).
torsdag 11 mars 2010
Stockholm noir - Jens Lapidus
Till slut var jag tvungen att ge mig på de två tungviktarna Snabba Cash och Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Tidigare hade jag läst serieromanen Gängkrig 145 som han gjort tillsammans med Peter Bergting. (se tidigare inlägg).Det som blev drivkraften var egentligen mitt filmintresse och jag vill helst aldrig se en film som bygger på en bok utan att ha läst boken först. Men det var också tjat från några killar på jobbet som sa; du måste läsa! Omtalade hypade böcker brukar jag vara misstänksam emot - typ Da vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Hypnotisören, Harry Potter.
Men de allra flesta har visat sig vara riktigt bra trots allt (nåja, kanske inte Dan Brown).
Snabba casch ryckte med mig på en gång med sitt snabba fräcka staccatospråk, sina trovärdiga små språklådor med förortsvenska, invandrarsvenska, stureplanssvenska, kanslisvenska. Drivet i berättelsen är otroligt medryckande, som att "läsa" en actionfilm. Jag har lyssnat på bägge böckerna vilket jag tror är häftigare än att läsa själv. Morgan Alling och Jonas Malmsjö - två otroligt duktiga uppläsare. Läste i nån recension att det kan bli jobbigt i längden att läsa 500 sidor med den här utpräglade språkstilen. Då är mitt råd - lyssna i stället! Du får alla nyanserna på ett helt annat sätt.
Bägge böckerna har vardera tre spår med tre huvudpersoner. I Snabba cash är det uppkomlingen J W från Robertsfors (jo, faktiskt) som inget högre vill än att platsa bland stureplansbratsen, den chilenske knarkdealern Jorge (som man ofrivilligt bara älskar) och juggekillen Mrado. Det handlar mycket om droger som för samman Stockholms överklass med den undre världen, men också om handel med kvinnor, hot och våld. En röd tråd i boken som inte tas upp i filmen är J W:s sökande efter sin försvunna syster. J W dras allt längre in i den undre världen.
I Aldrig fucka upp får vi följa förortspolisen Andrén som efter att ha utövat våld (berättigat?) mot en rånare hamnar på undantag inom poliskåren som straff men som börjar nysta i ett mystiskt mordfall som sedan leder honom mot gamla frysta Palmespår. Här finns också Mahmod som slits mellan att hämnas en skymf, fortsätta sitt skumma liv på Stockholms gator eller slå sig fri och bli en vanlig "svenne" som hans pappa önskar. Men här får vi också följa Niklas in i hans huvud. Nyss hemkommen elitsoldat. I Sverige bor mamman, tidigare svårt misshandlad av styvfadern. Hur snedvridet allt blir för en liten grabb som förnekas det mest basala - trygghet. Så blir det en väv av Palmemord, droger, trafficking och ultrafeminism. Något skruvat i slutet men vägen dit är liksom Snabba cash fylld med bra karaktärer som verkligen inte är svart/vita utan komplicerade och dubbla.
Kvinnorna utgörs mest i böckerna av överklasstjejer, horor (de flesta offer), mödrar, socialtjänstemän. Men Lapidus skriver själv i en intervju att det är en mansvärld som skildras och skall det vara trovärdigt så må fröken Salander lysa med sin frånvaro.
Lapidus har ju hela tiden jämförts med Lehane, Ellroy, Pelecanos. Precis de deckare jag gillar. De här böckerna är de mest spännande jag läst sen Sjöwall-Wahlöös tio romaner om ett brott från den svenska deckararenan. Något helt nytt och fräscht och framför allt känns de autentiska. Böckerna skildrar livet ur ett gatuperspektiv. Här finns ingen gulleduttantillvaro med fru och barn. Läser man en deckare vill man inte ha en poliskommisaries för handlingen ickerelevanta privata familjeliv i knät samtidigt.
Sen håller jag med romanens epilog; de värsta skurkarna lever inte i rännstenen, de bär kostym och Rolexklockor och sitter på sina arslen i Sveriges konferensrum. Och de är alla gubbar.
Jens Lapidus säger i en intervju att han är rädd för råttor (precis som Niklas i Aldrig fucka upp). Kanske just därför han blivit advokat!
Kvinnorna utgörs mest i böckerna av överklasstjejer, horor (de flesta offer), mödrar, socialtjänstemän. Men Lapidus skriver själv i en intervju att det är en mansvärld som skildras och skall det vara trovärdigt så må fröken Salander lysa med sin frånvaro.
Lapidus har ju hela tiden jämförts med Lehane, Ellroy, Pelecanos. Precis de deckare jag gillar. De här böckerna är de mest spännande jag läst sen Sjöwall-Wahlöös tio romaner om ett brott från den svenska deckararenan. Något helt nytt och fräscht och framför allt känns de autentiska. Böckerna skildrar livet ur ett gatuperspektiv. Här finns ingen gulleduttantillvaro med fru och barn. Läser man en deckare vill man inte ha en poliskommisaries för handlingen ickerelevanta privata familjeliv i knät samtidigt.
Sen håller jag med romanens epilog; de värsta skurkarna lever inte i rännstenen, de bär kostym och Rolexklockor och sitter på sina arslen i Sveriges konferensrum. Och de är alla gubbar.
Jens Lapidus säger i en intervju att han är rädd för råttor (precis som Niklas i Aldrig fucka upp). Kanske just därför han blivit advokat!
onsdag 10 februari 2010
Läsåret 2009
Det blev inte lika många lästa böcker detta år men jag är ändå nöjd. Det blev många bra.
Den första jag kommer att tänka på är Rajaa Alsaneas Flickorna från Riyadh. Den handlar om fyra väninnor som bor i Riyadh. De är väldigt frigjorda samtidigt som traditionen smyger sig på och krymper utrymmet för dem. Deras längtan efter kärlek är ganska problematiskt i Saudiarabien där samhället styrs av gamla traditioner och religiösa regler. Det blir en balansgång mellan det moderna västerländska och de traditionsbundna männen. Det är frmaförallt detta som är så bra i boken och som jag gillar så mycket. De är nära och man känner deras vanmakt, frustration och längtan. En mycket intressant och levande bild av kvinnors situation i en annan kultur. Det är ingen större skillnad på "dem" och "oss".
En annan riktig favorit är Ewa Christina Johanssons Silverhäxan. Den läste jag till ett spökhistoriebokprat och det är verkligen en riktig spökis som kryper upp efter ryggraden. Hon lyskades verkligen skrämma mig. Den handlar om My som på jullovet åker till sina storasystrars gemensamma hus på landet. Huset är ett gammalt ruckel och på natten vaknar My av att någon går uppe på vinden. På morgonen då det visar sig att det inte var någon av systrarna går My upp på vinden för att se vad det kan ha varit. Då hittar hon en gammal koffert och i den en ring och ett brev. Brevet är skrivet av Agate 1805 efter att hon blivit instängd på vinden av Silverhäxan som vill ha tillbaka sin ring för att få tillbaka sin makt. Nu har My ringen och konstiga saker börjar hända och My ligger riktigt farligt till.
På grund av bokpratet blev det flera lästa spökisar än någonsin för mig. Det är annars en genre jag undviker eftersom jag är lättskrämd och mörkrädd. Trots det så hittade jag ännu en favorit bland dessa böcker, Lena Ollmark och Mats Wänblads Kapten Svarteks grav. Karl bor hos sin morfar i krabbsjögrund medans mamman jobbar på ett forskningsfartyg långt ute till havs. Han är bästis med Sara som blivit utsedd att spela huvudrollen i byns lokala nyårspjäsen. Den är omgärdad av en massa kusliga myter och Karl märker på Sara att det ligger en hel del sanning i myterna. Tillsammans måste de stoppa förbannelsen över pjäsen. Det blir både otäckt och farligt för dem. Det jag gillar bäst med deras böcker är alla små spökhitorier som finns med och fyller ut och nästlar sig in i ramberättelsen. Dessutom är de spökiga och otäcka på en lagom nivå för min del.
Michelle Paver kom också detta år ut med en ny del i serien Vargbröder: Ondskans schaman. Thiazzi, ekschaman och själslukare, är tillbaka. Han dödar Toraks vän Bale och tar eldopalen. Förlusten av Bale gör Torak galen av sorg eftersom han känner skuld i Bales död. Torak ger sig av efter Thiazzi för att hämnas. Renn och Finn-Kedin följer efter för att hålla ett öga på Torak och det är tur. Thiazzi vet att Torak är efter honom och gillrar en fälla som Finn-Kedinn nästan går åt i. Toraks sorg över Bale gör att han utsätter både sig själv och sina vänner för stor fara och det upptäcker han för sent. Än en gång briljerar Michelle Paver med sin förmåga att berätta en bra historia och hon har gjort ordentlig research för man känner historiens och ursprungets vingslag. Helt otroligt bra.
Söndagar med Simone handlar om om Claudine som ung kvinna kom att ingå i Simone de Beauvoirs feministiska grupp MLF. Varje söndag träffas de hemma hos Simone och diskuterar olika feministiska problem i samhället. De blir nära vänner och börjar så småningom arbeta hårt och aktivt för att förändra franska kvinnors förutsättningar, möjligheter och vardag. Det som är extra härligt är att de lyckas väldigt bra. Det blir ett nära och kärleksfullt porträtt som Claudine gör av sin idol som blev hennes vän. Jag blir varm och glad och önskar att jag hade fått vara med och att dagens tjejer och kvinnor skulle få upp ögonen och orka kämpa och engagera sig istället för att ta allting för givet och tro att allt varar för evigt. En väldigt inspirerande och härlig bok.
Den första jag kommer att tänka på är Rajaa Alsaneas Flickorna från Riyadh. Den handlar om fyra väninnor som bor i Riyadh. De är väldigt frigjorda samtidigt som traditionen smyger sig på och krymper utrymmet för dem. Deras längtan efter kärlek är ganska problematiskt i Saudiarabien där samhället styrs av gamla traditioner och religiösa regler. Det blir en balansgång mellan det moderna västerländska och de traditionsbundna männen. Det är frmaförallt detta som är så bra i boken och som jag gillar så mycket. De är nära och man känner deras vanmakt, frustration och längtan. En mycket intressant och levande bild av kvinnors situation i en annan kultur. Det är ingen större skillnad på "dem" och "oss".återkommit till många gånger under året i tankarna. Den handlar om en ung kvinna
som lämnas att dö i en bil som kört av vägen ner i en flod. Föraren lyckas ta sig ur bilen men kommer inte till kvinnans undsättning. Detta är inte bara ett rent moraliskt och mänskligt problem för han är senator och det läcker naturligtvis ut. Men det är inte det som är mest gripande utan det är skildringen av kvinnans tankar medan hon håller på att drunkna. Det är inte så ångestfyllt som man skulle kunnat tänka sig utan hon är säker på att bli räddad ända till slutet. Detta gör senatorns svek än värre och boken är otroligt gripande och lämnar tydliga spår. En extra "krydda" är att händelsen har verkligt ursprung som Oates har spunnit vidare på. Den bästa jag läst på länge.
En annan riktig favorit är Ewa Christina Johanssons Silverhäxan. Den läste jag till ett spökhistoriebokprat och det är verkligen en riktig spökis som kryper upp efter ryggraden. Hon lyskades verkligen skrämma mig. Den handlar om My som på jullovet åker till sina storasystrars gemensamma hus på landet. Huset är ett gammalt ruckel och på natten vaknar My av att någon går uppe på vinden. På morgonen då det visar sig att det inte var någon av systrarna går My upp på vinden för att se vad det kan ha varit. Då hittar hon en gammal koffert och i den en ring och ett brev. Brevet är skrivet av Agate 1805 efter att hon blivit instängd på vinden av Silverhäxan som vill ha tillbaka sin ring för att få tillbaka sin makt. Nu har My ringen och konstiga saker börjar hända och My ligger riktigt farligt till. Agnes Cecilia. Den handlar om Nora som är 15 år. Hon bor hos fastern och hennes familj efter att föräldrarna omkommit i en olycka när Nora var liten. Nora känner sig ofta lite utanför i familjen trots att alla är snälla och omtänksamma och storebrodern Dag är hennes bästa vän. En dag flyttar de till ny lägenhet och Nora känner sig äntligen som hemma. Samtidigt börjar det hända Nora en massa märkliga saker, en klocka som går baklänges, steg som hörs trots att Nora är ensam, en bok som trillar ur bokhyllan av sig själv. Nora börjar nysta i vilka som bott i lägenheten för länge sedan och då händer fler märkliga saker. Mycket mystik och historia. Noras historia nystas upp på ett spännande och intressant sätt. Jag vill stanna kvar i den där lägenheten ett tag till i Noras sällskap.
På grund av bokpratet blev det flera lästa spökisar än någonsin för mig. Det är annars en genre jag undviker eftersom jag är lättskrämd och mörkrädd. Trots det så hittade jag ännu en favorit bland dessa böcker, Lena Ollmark och Mats Wänblads Kapten Svarteks grav. Karl bor hos sin morfar i krabbsjögrund medans mamman jobbar på ett forskningsfartyg långt ute till havs. Han är bästis med Sara som blivit utsedd att spela huvudrollen i byns lokala nyårspjäsen. Den är omgärdad av en massa kusliga myter och Karl märker på Sara att det ligger en hel del sanning i myterna. Tillsammans måste de stoppa förbannelsen över pjäsen. Det blir både otäckt och farligt för dem. Det jag gillar bäst med deras böcker är alla små spökhitorier som finns med och fyller ut och nästlar sig in i ramberättelsen. Dessutom är de spökiga och otäcka på en lagom nivå för min del.favoritförfattare så jag har läst allt av dem. Deras böcker är välskrivna, trovärdiga och en riktigt bra historier med stark samhällskritik utan att vara gnälliga. Så även denna gång. Den här handlar om Piet Hoffman, en före detta kriminell som numera arbetar som infiltratör hos polisen. Han har infiltrerat den polska maffian som ger honom i uppdrag att ta sig in i ett svenskt fängelse för att ta över narkotikahandeln där. Detta gör han med polisens hjälp men han råkar skjuta en person och helt plötsligt har han kriminalkommissarie Evert Grens efter sig, vilket är problematiskt både för polisgruppen som har hand om honom och för honom själv. Blir han avslöjad är han död. Det är otroligt intressant och spännande och går verkligen inte lägga från sig förrän boken är slut. Varje bok av denna duo tar upp ett samhällsproblem i detalj utifrån alla vinklar och det blir väldigt trovärdigt och fantastiskt spännande.
Michelle Paver kom också detta år ut med en ny del i serien Vargbröder: Ondskans schaman. Thiazzi, ekschaman och själslukare, är tillbaka. Han dödar Toraks vän Bale och tar eldopalen. Förlusten av Bale gör Torak galen av sorg eftersom han känner skuld i Bales död. Torak ger sig av efter Thiazzi för att hämnas. Renn och Finn-Kedin följer efter för att hålla ett öga på Torak och det är tur. Thiazzi vet att Torak är efter honom och gillrar en fälla som Finn-Kedinn nästan går åt i. Toraks sorg över Bale gör att han utsätter både sig själv och sina vänner för stor fara och det upptäcker han för sent. Än en gång briljerar Michelle Paver med sin förmåga att berätta en bra historia och hon har gjort ordentlig research för man känner historiens och ursprungets vingslag. Helt otroligt bra.Sist men inte minst en bok ur en helt annan genre, biografier. Claudine Monteils
Söndagar med Simone handlar om om Claudine som ung kvinna kom att ingå i Simone de Beauvoirs feministiska grupp MLF. Varje söndag träffas de hemma hos Simone och diskuterar olika feministiska problem i samhället. De blir nära vänner och börjar så småningom arbeta hårt och aktivt för att förändra franska kvinnors förutsättningar, möjligheter och vardag. Det som är extra härligt är att de lyckas väldigt bra. Det blir ett nära och kärleksfullt porträtt som Claudine gör av sin idol som blev hennes vän. Jag blir varm och glad och önskar att jag hade fått vara med och att dagens tjejer och kvinnor skulle få upp ögonen och orka kämpa och engagera sig istället för att ta allting för givet och tro att allt varar för evigt. En väldigt inspirerande och härlig bok. Det var mina godbitar. Nu är det nytt år och nya böcker. Det blir ju en del gamla också förstås. Jag har börjat och det ser lovande ut. Gott nytt läsår!
Etiketter:
Barnböcker,
Deckare,
Läsning allmänt,
Skönlitteratur
söndag 24 januari 2010
Tema: Vinter - snö och is
Idag var det lagom minus 5 grader - efter en riktig vargavinter (i dubbel bemärkelse) - när 6 av 8 i vår eminenta litteraturgrupp träffades på café Schmäck för att berätta vad vi läst under temat "Vinter - snö och is". Som vanligt mysigt bullrigt och supergott fikabröd som alltid på Schmäck.(Foto: Lövöudden Vicky)
Vad vore mer lämpligt att ta upp om inte Mumintrollen och dessutom av vår bibliotekarie/bildlärare Hilda. Hon läste högt ur ett skamfilat och kärleksfullt läst gammalt seriealbum från egna samlingar - Den farliga vintern. - Herr Brisks har svårigheter med tävlingsmomentet i skidåkningskonsten men när muminfigurerna slår sina kloka huvuden ihop löser sig allt. I Tove Janssons Trollvinter finns också den klassiska berättelsen när Mumintrollet vaknar och finner att hela världen försvunnit. Vi får vara med om hur ett mumintroll upplever vintern (de ligger ju annars i ide som alla vet). Dagens DN (24/1 2010) hade dagen till ära en stort uppslagen artikel om Tove Jansson och muminvärlden och en alldeles ny samlingsvolym, Stora boken om Mumin, har kommit ut under 2008. Underbart, melankoliskt, filosofiskt och tänkvärt. En modern klassiker.Hilda avslutade med att visa en privat bok av konstnären Lars Lerin - Snö - med underbara akvareller från Lofoten. Han har ju gett ut många böcker att bara njuta av och precis i höst kom hans personliga bok En liten konstnär om uppväxten i Munkfors och hans vidare utveckling - i livet och som konstnär ut.
Friluftsälskande Anna presenterade en bok av David Lagercrantz, Himmel över Everest. Lagercrantz blev ju väldigt känd med sin bok om Göran Kropps bestigning av Mount Everest 1997. Hans intresse för bergsmassivet har fortsatt och beslutet att skriva en roman om den katastrof som hände 1996 blev ovanstående bok. Anna berättade om en spännande och dramatisk bok samtidigt som den sätter fingret på den rovdrift som naturens äventyrare och lycksökare gör sig skyldiga till när de blir besatta av att utmana naturkrafterna. Många som bestiger berget köper sina platser och är många gånger långt ifrån erfarna alpinister. Anna har själv siktet inställt på Kebnekaise.Boken handlar om ett gäng svenskar och italienare som vill få en kick av att nå toppen - trots att det många gånger - om man lyckas - enbart fyller en med tomhet. Sen då? Boken handlar inte bara om naturens krafter och de dramatiska händelserna utan även mycket om de täta och nära relationer man får på berget. Alla måste lita på varandra - man har bokstavligen varandras liv i sina händer - såväl klättrare som guider.


I samband med att vi diskuterade bergsklättring tipsade Vicky om en film hon sett rätt nyligen - North Face - som handlar om några unga tyska klättrare som under Hitlers inledande skede, 1936, försöker ta sig uppför den berömda och beryktade alpväggen Eiger. Hitler ville i propagandasyfte att det skulle vara tyskar som lyckades med bedriften inför OS i Berlin. En film med oerhört starka scener där man verkligen känner att man fryser fast man sitter i soffan.
Ingrid hade valt en deckare. Arnaldur Indridasons bok
Vinterstaden hade flera av oss läst och vi höll med om att hans deckare är både välskrivna och spännande och dessutom skildrar de Island, dess natur och människor på ett bra sätt - ofta kargt, kallt och ödsligt. Huvudfiguren, kommisarie Erlendur Sveinsson är likaså han en enslig och karg figur. I den här deckaren hittas inledningsvis ett lik efter en ung färgad pojke. Detta leder vidare till såväl rasism och övergrepp och när även den döde pojkens bror försvinner tätnar mystiken. I ett vintrigt Reykjavik letar Erlendur alltmer desperat efter att lösa mordfallet samtidigt som han slåss med minnen från sin egen barndom. Det blåser även idag kalla vindar över Island i finanskrisens spår enades vi om.
Vinterstaden hade flera av oss läst och vi höll med om att hans deckare är både välskrivna och spännande och dessutom skildrar de Island, dess natur och människor på ett bra sätt - ofta kargt, kallt och ödsligt. Huvudfiguren, kommisarie Erlendur Sveinsson är likaså han en enslig och karg figur. I den här deckaren hittas inledningsvis ett lik efter en ung färgad pojke. Detta leder vidare till såväl rasism och övergrepp och när även den döde pojkens bror försvinner tätnar mystiken. I ett vintrigt Reykjavik letar Erlendur alltmer desperat efter att lösa mordfallet samtidigt som han slåss med minnen från sin egen barndom. Det blåser även idag kalla vindar över Island i finanskrisens spår enades vi om.1997 kom Agneta Pleijel ut med den lilla kortromanen En
vinter i Stockholm.
Anna-Lena hade läst och berättade om en liten pärla med ett poetiskt språk, fragmentariskt berättad om ett kallt och mörkt vinter-Stockholm. Den handlar om en kvinna som övergiven av sin älskade söker sig både inåt och bakåt i tiden. I Madrid blir hon spådd att äktenskapet är över och att en ny kärlek kan beredas henne. Hon reser hem fylld av nya tankar. I hundra dagar skriver hon - om nuet och det förgångna - men på väg.
vinter i Stockholm.Anna-Lena hade läst och berättade om en liten pärla med ett poetiskt språk, fragmentariskt berättad om ett kallt och mörkt vinter-Stockholm. Den handlar om en kvinna som övergiven av sin älskade söker sig både inåt och bakåt i tiden. I Madrid blir hon spådd att äktenskapet är över och att en ny kärlek kan beredas henne. Hon reser hem fylld av nya tankar. I hundra dagar skriver hon - om nuet och det förgångna - men på väg.
Anna-Lena tipsade även om en väldigt bra bok i norrländsk vintrig miljö för ungdomar - Mikael Engströms starka roman Isdraken. Gripande och otroligt bra om en tonårskille - Mik - som skickas från sin alkoholiserade farsa i Stockholm till Norrland. En mörk bok om fosterhem men om en pojke som bär på ett inre ljus som gör honom till överlevare.
Anna-Lena hade även med sig sin egen alldeles färska nyutkomna barnbok - Min första världssensation. Vi är mycket stolta att vi har både konstnärer och författare i vår lilla litteraturgrupp. Vi återkommer till hennes bok så fort vi läst den - den är rykande färsk.
Vi fick också med en nobelpristagare. Helen hade börjat läsa Orhan Pamuks bok Snö. Poeten Ka har levt i många år i exil i Tyskland. Nu har han återvänt till sitt forna hemland och till hemstaden Kars - dels för att återse en gammal kärlek, dels för att som journalist skriva om den våg av självmord som drabbat muslimska flickor. Vädret är hårt och staden blir helt insnöad. Ka ställs inför både starka känslomässiga frågor men boken skildrar även de politiska förvecklingar som även idag gör Turkiet till ett ifrågasatt land ur flera perspektiv. Självklart ledde detta till att romanen blev hårt kritiserad i Turkiet när den kom ut. En mycket välförtjänt och spännande nobelpristagare.
Själv (Vicky) hade jag läst en ny spännande författare, Stef Penney som debuterat med en roman, I vargars följe, som verkligen utspelar sig i snö och kyla. Kanada 1867 är skådeplatsen för ett drama i små utposter i den oändligt stora kanadensiska vildmarken bland nybyggare, pälsjägare och indianer. Familjen Ross har för länge sen tagit hand om en pojke (som de vid allra första anblicken tar för en flicka), Francis. Pojken växer upp i det lilla nybyggarsamhället Dove River. En dag hittar Francis mor en av byinnevånarna, en ensamvarg vid namn Laurent, brutalt mördad. I samma veva försvinner Francis och naturligtvis blir han misstänkt för dådet. Men modern som är fast besluten att bevisa sonens oskuld och samtidigt försöka finna rätt på honom beger sig rakt ut i Kanadas vildmark med en pälsjägare, Parker, med minst sagt dåligt rykte. Men i deras spår följer även några utsända från kompaniet i Fort Edgar. Vem är den skyldige? Vart leder spåren?Romanen är inte i huvudsak en deckargåta utan det är snarare så att mordet öppnar dörrar till det förflutna, till hemligheter och samband som efter hand uppdagas. Flera parallellhandlingar bidrar till att berättarväven kompliceras. Det är i mötet med alla dessa märkliga och modiga människor och gripande människoröden som trotsade Kanadas vilda natur som berättelsen växer till en mäktig och spännande läsupplevelse och ett helt oväntat slut. En äventyrsroman!
Jag hade även läst Jenny Diskis bok På tunn is - en resa till Antarktis. Jag fullkomligt älskar hennes reseböcker - som både är dokumentära reseberättelser om möten men också berättelser om Jenny Diskis inre resor. Hennes liv är som en roman bara det - hon har vistats på mentalsjukhus redan som ung flicka, övergivits av sin mor och förlorat sin far tidigt. I sitt författarskap beskriver hon öppet sitt liv och hela tiden viktar hon sina upplevelser mot det egna livets frågor och borrar i sina minnen.
I just den här boken hade jag en dubbel upplevelse av hennes resa. Hon bestämmer sig för att åka till Antarktis - hon behöver det vita oändligt tomma för att känna igen sig i sjukhusets renhet. Via Buenos Aires reser hon till "världens ände", den lilla staden Ushuaia i Eldslandet. Det är när jag kommer dit i boken som jag tänker på min egen son och hans flickvän som bott i staden och vandrat runt i bergen och på glaciärerna i denna världens vita utpost. Det var läckert att tänka på - att de varit just där.
Nåväl, Jenny ger sig iväg på ett fartyg med destination Antarktis. Blandat med möten med de andra passagerarna och själva båtresan, samt de stopp de gör på det antarktiska fastlandet djupdyker hon i den egna svåra barndomen. Både hennes bok om en resa som bl a går i norra Sverige ovan polcirkeln - Den motvilliga resenären och den om hennes tågresor i USA - Främling på tåg rekommenderas varmt.


Avslutningsvis har jag påbörjat H P Lovecrafts antarktisroman - det som skall vara hans krona på verket och enda egentliga roman - Vid vansinnets berg - som handlar om en expedition till Antarktis där man upptäcker den mest fasansfulla mardröm bland ismassorna. Återkommer om den och hans övriga böcker i ett senare inlägg.
Ja, det blev många boktips om vinter, snö, is och kyla. Nästa gång skall vi avhandla det motsatta. Sol, hetta och värme! Vad månde .......
(Fotot på Jonathan i Ushuaia är taget av Camilla Gunnarsson)
Etiketter:
Bokcirkelträff,
Deckare,
Film,
reseskildringar,
skräck,
Skönlitteratur,
Tema,
Ungdomsböcker
torsdag 21 januari 2010
Släpp inte taget av Harlan Coben och Hollywood Station av Joseph Wambaugh
Det man inte vet mår man inte dåligt av säger ett talesätt. Kanske något som passar tonårsföräldrar att fundera över.Jag har aldrig läst någon Coben-deckare förrut men när nu denna titel fanns på Mp3 och Reine Brynolfsson var uppläsare så slog jag till. Jag gillar ju lite mer hårdkokta amerikanska deckare typ James Ellroy eller Dennis Lehane men tänkte ändå ge Coben en chans.
Historien utspelar sig i en förort till New York och i centrum står en familj i övre medelklassen (det är ju där allt läskigt brukar hända), pappan läkare - mamman advokat. Mamman är den som ständigt oroar sig för barnen (Jill och Adam) och driver igenom att sätta in ett spionprogram i Adams dator!! Det är ju verkligen att ta i kan man tycka. Han är 16 år och är i inledningen låg - hans kompis Spencer har precis tagit sitt liv. Nu är det party på gång i ett grannhus och föräldrarna anar oråd. Samma kväll försvinner Adam spårlöst och detta blir bokens tema. Föräldrarna letar efter sin son och genom ett virrvarr av förvecklingar kommer de att korsa en massa kriminella spår. Parallellhandlingen handlar om en mycket grym seriemördare - men spåren kommer att korsa varandra.
Boken var spännande i inledningen men i slutet blev den väl skruvad och därmed svår att tro på. Jag vet inte om Coben lyckas lura i mig fler av sina deckare! Men Reine är en bra berättare - han rekommenderas som uppläsare!
Då är Joseph Wambaugh betydligt mer driven. Hans nyss utkomna bok - den första på länge - Hollywood Station - handlar om ett luttrat gäng poliser som håller till just på polisstationen i Hollywood. Det är rätt roligt att läsa om Hollywood från ett annat perspektiv än filmstjärnornas glamorösa liv och boken är full av galna historier - lite som Cops i bokform. Hans böcker lär ju även ha inspirerat till serien Spanarna på Hill Street om ni som har några år på nacken minns den! I polisdistriktet jobbar en lång rad personligheter och aldrig tidigare har jag i en hård snutroman läst om en kvinnlig polis som stannat för att mjölka ur brösten när larmet plötsligt går."Budgie hade precis lagt mjölken i frysfacket med kylpåsarna och höll på att knäppa skjortan. Hon stack ner komradion i sitt hölster när Fausto slog upp dörren och vrålade: "Kollega illa ute, Western och Romaine! Är du klar?"
Boken vimlar av rå och fräck humor och polisjargong som verkligen, till skillnad mot Coben, känns äkta. I Hollywood finns det många märkliga människor, knäppgökar, wannabees, B-skådisar på deken och människor från samhällets botten. Vi får följa poliserna både i jobbet och på fritiden. Kvinnorna har som synes ovan börjat ta plats i kåren, vilket inte varit helt vanligt bara för ett tiotal år sedan. Nytt och fräscht. Språklig fröjd. Gillar ni serien Wire är detta definitivt en bok för er!
Joseph Wambaugh har själv jobbat som polis i det ökända LAPD - Los Angeles Police Department i över 14 år, enligt engelska wikipedia, innan hans bana slog in på litteraturens område.
tisdag 8 december 2009
Panik av Jeff Abbot
En av dessa nätter som slutar i vargtimmen - ni vet, när man inte kan somna om och ligger och stirrar i taket och tänker på allt möjligt som inte har med sömn att göra som t ex skolbiblioteksutveckling(04.37 typ), då tog jag i panik fram min mp3-spelare som jag laddat med några nya deckare. För att skingra tankarna och bli trött igen (att lyssna kan ju var så himla sövande) så tryckte jag på startknappen och började lyssna på Jeff Abbots åttonde bok - Panik.När väckarklockan så småningom ringde och talade om att det var dags att stiga upp var det med en vredgad blick jag tittade på urtavlan och snozade en stund till - för boken var så otroligt spännande. Jag gillar verkligen böcker som suger tag i en på en enda gång och kastar läsaren in i handlingen.
Vet vi allt om vårt förflutna, våra föräldrar och deras liv? Det gör inte Evan Casher, en ung prisbelönt och oscarsnominerad dokumentärfilmare. Han väcks tidigt en morgon av sin mamma som bor en timmes bilresa bort (handlingen är förlagd till Texas) och som ber honom komma på en gång. Hon vill inte berätta varför men hon är så angelägen att han inser att det är något som är på gång, hans mamma är sig inte lik, så han drar iväg på en gång och lämnar bara ett meddelande till sin nyfunna flickvän.
När han kommer fram så finner han sin mamma brutalt mördad och i sin stora förtvivlan hinner han inte agera förrän han själv utsätts för ett mordförsök där han i sista sekunden räddas av någon för honom okänd. När polisen kommer till platsen så kan man definitivt inte andas ut - för boken har precis börjat. Nu händer allt slag i slag och snart befinner Evan sig i en mardröm där han plötsligt jagas av alla.
Vad var det för hemligheter hans mamma bar på? Var är hans pappa? Vem kan han överhuvud taget lita på? Flickvännen? CIA? FBI? Polisen? I panik försöker han förstå vad som händer och inser till slut att han är helt ensam om att fatta de rätta besluten.
Spännande och medryckande och inget man helst lägger ifrån sig för att stiga upp och gå till jobbet.
måndag 10 augusti 2009
A mans world - Gängkrig 145 av Jens Lapidus o Peter Bergting
Ja jisses säger jag bara. Kolla omslaget! Jag har inte läst någon av Lapidus böcker så när jag fick den här nya boken i min hand så bedömde jag att den skulle räcka perfekt tur och retur Ålidhem-Umedalen (bussläsning). Det gjorde den också.Gängkrig 145 är en serie där Lapidus skrivit texten och Bergting tecknat. En deckare i serien Stockholm Noir (Snabba cash och Aldrig fucka upp är de övriga två) Två förortsgäng, lite äldre kriminella män, kommer i konflikt med varandra efter att syrran till en av killarna i det ena gänget blir våldtagen av en kille från det motsatta gänget. Sen är vendettan i full gång. Killarna i gängen kommer från Irak, Jugoslavien och Sverige och händelserna utspelar sig i Söderort i Stockholm. Sen finns så klart den klassiska snuten - ensamvarg och en nagel i ögat på polisledningen. Utöver den våldtagna systern så figurerar hennes väninna och en kvinnlig polis i handlingen men i stort är det en story om män och våld och heder.
Jag gillar ju deckare men särskilt spännande var den inte. Men jag tyckte verkligen om Peter Bergtings bilder. Den är snyggt tecknad med dova färgskalor som också skiljer på de olika berättarperspektiven. För en mängd läckra detaljer och noirkänslan får den 5 stilpoäng - men själva storyn var rätt förutsägbar. Ett plus till ett försök att fördjupa karaktärerna med lite bakgrund och familjeförhållanden - men det förblir grunt.
Man kanske skulle sälla sig till "var tredje svensk" som läst Snabba cash och ge Lapidus en chans till. Det återstår att se. Bra att veta vad mina högstadiegrabbar läser för näst Ondskan har de här böckerna gått hem hos dem.
tisdag 7 juli 2009
Reading - or not reading - semestermåsten på hög ........
Jaha - så var man igång med semester igen. Sardinienresan avklarad med en pärla i bagaget - P O Enquists Nedstörtad ängel (lästes på en dag), en riktigt vass bok i min smak om kärlekens väsen. Historier invävda i varandra - om barnamördarens spel mellan psykiatrikern och dennes hustru, om Pasqual Pinon, som föds med två huvuden varav det ena är ett kvinnohuvud som blir hans hustru som helt är beroende och styrd av sin manliga kropp. Deras uppträdande på dåtidens freakshower är gripande och fängslande. När jag letar på Pinon på nätet så upptäcker jag förlagan - som dock föddes med en utväxt som man skulpterade ett huvud på - men Enquist har på sin vidunderliga prosa skapat en fascinerande berättelse kring dessa människor.
Förutom flera bra böcker om Sardinien (och bad, god mat och massor av andra äventyr) hann jag med en ruskigt bra deckare av paret Roslund/Hellström - deras senaste Tre sekunder. Den här gången har de fördjupat sig problematiken kring polisens arbete med infiltratörer - ett dubbelspel som är både livsfarligt och ensamt. För att kunna infiltrera bland kriminella bör du själv ha erfarenheter av kåkliv och umgänge i kriminella kretsar - men blir du upptäckt blir du bränd - både av polisen och värst av allt - bland de du infiltrerat. Där är du det värsta en kriminell kan bli -
tjallare! En riktig thriller! Men det är en mycket manlig värld som skildras så man får stoppa feministbrillorna i fodralet.Ja, sen ligger nu en ansenlig hög "böcker som bör läsas" vid min säng - Marcello Fois, Lars Sund och Sadie Jones OCH den bok jag skall läsa långsamt i sommar - Karin Johannisons Melankoliska rum (återkommer om den). Jisses - sen har jag ju 4-5 barn- och ungdomsböcker kvar ...... tillhör jobbet tänker ni - njae - jag läser nog gärna barn- och ungdomslitteratur lika mycket för egen räkning.
Såg faktiskt en riktigt bra ungdomsfilm härom dagen - I taket lyser stjärnorna byggd på Johanna Thydells bok med samma namn. Gripande och välspelat för unga. Men ta fram näsduken!
I lördags hann jag med en skitfilm - Whisper - och därefter en liten pärla av bröderna Cohen - även om den inte är en av deras allra bästa. Kommedin Burn after reading är en förvecklingshistoria som börjar när den överhettade CIA-agenten Cox (Malkovich) får foten från jobbet och istället skriver sina memoarer. En backup av hans bok hamnar på cd-skiva som hittas på det gym där Chad (Pitt) och Linda (McDormand) jobbar. De försöker sedan kränga skivan hos ryssarna för att bekosta Lindas plastikoperationer vilket får oanade följder. Det blir inte bättre av att hon via en dejtingsajt får kontakt med den kärlekskranke Harry (Clooney) som redan har ett förhållande med Cox fru (Swinton). Ja, ni förstår - det gäller att hålla i alla trådar. Men jag skrattade gott i sommarnatten och det behövdes - för kvällen efter gick jag och syrran och såg Terminator Salvation på bio - två timmar action med stål och skrot och en dystopisk värld under svarta himlar. Ingen munterhet direkt - dock omöjligt att somna i biostolen för varje scen var en explosiv uppercut.
lördag 2 maj 2009
Livet
Mitt litterära liv - var tar det vägen?
Jag har rest i veckan. Jag var till Stockholm och satt (för första året) med i en eminent jury som under sommaren kommer att utse "Årets skolbibliotekarie". Det är BonnierCarlsen som står för priset, femtonde året i rad. Nominera säger jag bara, allt finns på deras hemsida!
Det var väldigt intressant att kika in bakom ett stort bokförlags draperier, men vad vore de utan oss läsare?
Jag kom hem på onsdagen och blev ledig. I solens sken, bland lekande barn, har jag läst Jo Nesbös (hur tusan gör man ett norskt ö?) första Harry Hole-roman: Fladdermusmannen. Visst var den spännande. Inte särskilt stilistisk skulle jag vilja säga, men personlig och sådan är viktigt för mig. Jag måste få känna med personerna i boken för att kunna läsa vidare.
Däremot fick han (Jo alt Harry) minuspoäng för att han trillade ner i mans-sluskfällan när det kom till kritan vad gäller kärlek. Dit hade han verkligen inte behövt gå. Kanske blir det en till, om jag kan putta undan irritationen jag kände inför detta. Men om han då går dit så dissar jag resten av serien.
Sådan är jag.
Jag har rest i veckan. Jag var till Stockholm och satt (för första året) med i en eminent jury som under sommaren kommer att utse "Årets skolbibliotekarie". Det är BonnierCarlsen som står för priset, femtonde året i rad. Nominera säger jag bara, allt finns på deras hemsida!
Det var väldigt intressant att kika in bakom ett stort bokförlags draperier, men vad vore de utan oss läsare?
Jag kom hem på onsdagen och blev ledig. I solens sken, bland lekande barn, har jag läst Jo Nesbös (hur tusan gör man ett norskt ö?) första Harry Hole-roman: Fladdermusmannen. Visst var den spännande. Inte särskilt stilistisk skulle jag vilja säga, men personlig och sådan är viktigt för mig. Jag måste få känna med personerna i boken för att kunna läsa vidare.
Däremot fick han (Jo alt Harry) minuspoäng för att han trillade ner i mans-sluskfällan när det kom till kritan vad gäller kärlek. Dit hade han verkligen inte behövt gå. Kanske blir det en till, om jag kan putta undan irritationen jag kände inför detta. Men om han då går dit så dissar jag resten av serien.
Sådan är jag.
söndag 26 april 2009
Mark Billingham - The beginning .....
Jenny beskrev väldigt träffsäkert här på bloggen om tomheten när en serie tar slut. Jag har också skrivit en kärleksförklaring och ett farväl till Harry Hole när jag för ett tag sen läste ut den senaste men förhoppningsvis inte den sista deckaren av Jo Nesbö. Jag läser ju många bra böcker hela tiden men min deckarådra behöver nytt färskt blod - jag behöver de där mörka hemska böckerna att frossa i på nätterna - den andra litteraturen tillhör oftast dagen, kvällen, helgerna. Jag är lite som Jekyll och Hyde när det gäller litteratur. Hur som helst - var hitta en ny bra serie att sätta tänderna i - var hitta en ny Harry? Jodå - jag gillar kvinnliga snutar också - särskilt Ann Lindell i Kjell Erikssons böcker. För att inte tala om allas vår knäppa Lisbeth Salander. Men de där männen som är helt hopplösa att leva med och ändå är empatiska och mänskliga dras jag till på ett märkligt sätt. Kanske nån gen som även har påverkat mig i verkliga livet (hmm) - vem vet. Nu har jag hittat en ny man att följa in i seriemördares och andra kriminellas tassemarker - den här gången i deckarlandet framför andra - England. Londonkriminalaren Tom Thorne har allt det som kännetecknar genrens typiske krimmare - en medelålders fulsnygg snut, något asocial. Thorne gillar country, bor ensam, har en gammal pappa som är ett ständigt dåligt samvete och en chef som försöker uthärda att ha en egensinnig underhuggare som går sina egna vägar. Billingham lyckas också utveckla honom hela tiden. Hans kolleger är alla väl utmejslade karaktärer och man lär snabbt känna dem - Hendricks, Holland, McEvoy m fl.
Mark Billingham beskriver miljöer, stämningar och människorna - såväl offren, deras familjer som förövarna på ett sätt som gör att brotten sätts in i sitt sammanhang. Jag gillar hans sätt att skriva. Tack och lov har han skrivit sju stycken hittills så nu har jag sällskap fram tills sommaren börjar.
De två första jag läst heter Sömntuta och Offerlek. I Sömntuta är det en synnerligen märklig mördare som härjar. När offren dör har han misslyckats - konsten är att få dem levande döda - att blockera dem fysiskt så de endast kan tänka men inte röra en fena. Allt är avstängt utom deras sinnen - syn, hörsel, känsel, lukt. Jätteläskigt. Tänkte på filmen Fjärilen i glaskupan när jag läste den. Historien är trovärdig och man vet inte hur det slutar - intrigen är listig men bitarna faller på plats i slutet. I Sömntuta och även i Offerlek får man även följa mördarnas tankar. Kapitlen varvas med olika berättarperspektiv och kronologi - precis som Nesbös böcker. Så det gäller att hänga med när det växlar!
Den andra boken heter offerlek och även här är det annorlunda och udda brott som begås. Man inser efter ett tag att för varje mord som sker så sker ett till parallellt. Är det två mördare som utför sina brott tillsammans? Thorne inser att om han skall kunna få ett slut på denna hemska mordvåg som drabbat London så måste han spela ett högt spel. Spännande så det förslår men även här är det så himla intressant att följa Thorne i hans tankegångar och i hans möten med alla människor - anhöriga, vittnen, kollegor. Han har ett väldigt realistiskt språk. Det utelämnar inget och visar på det djupt mänskliga i all sin skröplighet men också det goda livet som trots allt pågår vid sidan om samhällets mörkare sidor. Välskrivna deckare. Originella stories och på inget vis förutsägbara. Rekommenderas!torsdag 19 mars 2009
Om att göra slut - med en bokserie
Det finns få företeelser som får mig så modstulen som när en högt älskad bokserie helt enkelt tar slut. Karaktärerna, deras personligheter som man haft i huvudet sedan första boken- bara borta!

Sommaren -07 var jag barnledig. Vi hade köpt ett hus och eftersom bokläsning i precis vartenda fall går före renovering satt jag således i en hög av bråte och ouppackade kartonger och läste den sjunde och avslutande delen om Harry Potter som lämpligt nog anlänt från AdLibris exakt på inflyttningsdagen och jag tvingade min man att köra extrasvängen över OK med fullastat släp, bara för att jag skulle få hämta ut den.
Jag läste den på engelska såklart eftersom jag föredrar att få förstahandsinfo (även om Lena Fries-Gedins översättningar varit mycket, mycket bra i dessa böcker) och samtidigt som jag läste simultanöversatte jag väl valda delar för min äldsta dotter (då nio år) som hängde över mig i fåtöljen: "Vad händer nu? Säg då mamma. Vad gör han? Kommer han?".
Efteråt var vi båda tomma och tysta, det tog en bra stund innan vi kommit över slutstriden med alla dess förluster och vinster. När vi kommit till stadiet då vi kände oss mogna för att prata så gjorde vi det och det var skönt att få vädra sin sorg och lycka över bokvännernas öden.
För några månader sedan läste hon den sista delen själv (på svenska) och då fick vi anledning att återkomma till hur det känns när man lämnar dessa vänner bakom sig. Det känns helt enkelt tomt. Och man tror inte att någon annan kommer att kunna fylla denna plats. I min dotters fall tror jag faktiskt inte att någon någonsin kommer att fylla ut Harrys plats med någon annan (och jag håller med henne): han var i en klass för sig. Dessa böcker var dessutom de böcker som min läsande dotter tog till för att skapa jag vill ha mer-känslan: hon blev en bokslukare tack vare dessa. Det är hennes första stora läsupplevelse.
För att återvända till sommaren -07: jag packar upp några kartonger till. Min man bygger upp billybokhyllorna mot vår fyrametersvägg i vardagsrummet (man kan köpa mycket praktiska extrahyllor till den hyllan att bygga på höjden) och jag trycker in böcker i denna. Och hittar en Elizabeth George som jag glömt bort att jag inte läst! Det måtte ha varit samtidigt med allt som händer i huvudet när man får ett barn, jag hade förmodligen ställt in den i hyllan och sedan glömt bort den. Nåja, jag läser den och packar upp med ena handen och sedan ställer jag mig på kö på nästa del: När ingen ser (With no one as witness). Det passar utmärkt tycker jag eftersom jag varje sommar i några års tid läst just George, ett par- tre stycken sådär. (Sommar=läsa deckare, många med mig där?)
Jag visste uppenbarligen inte vad jag gjorde. Jag skyller på min barnledighet igen: jag var bortkopplad från mitt jobb som bibliotekarie, jag hade inte läst andra bokrecensioner är VKs och några enstaka på nätet och var alltså lite lost i den litterära världen. Jag hade ingen aning om vad som kommer att ske i slutet av denna deckare som jag kastade mig över samtidigt som jag skickade mina barn (tillsammans med sin mormor) till en jättehet Noliamässa.
Och kanske blir det för mycket personligt i När ingen ser? Det blir relationer och dopklänningar och kvaliteten åker lite upp och ner. Kanske är det därför det måste sluta som det gör?
Och det som händer på slutet gjorde mig precis lika tom som när vi läst ut böckerna om Harry Potter. Jag kände mig helt blank inuti. Jag kunde bara sitta och stirra framför mig, en lång lång stund.
Visst led jag med Thomas Lynley och det han utsattes för, den stackars saten. Men den stora frågan i detta läge var naturligtvis: hur ska hon kunna skriva en bok till, efter detta?
Sakta sjönk det in, samtidigt som jag accepterade att det nu var slut. Inget mer gnabb mellan Lynley och Havers, inga mer hållatummarna för Nkata, inget mer StJames och Deborah (och självfallet inget mer Lynley och Helen). Inga fler sandiga och vattenskrynklade sidor i sommardeckaren av George...
Men nu! Nu håller jag i min kära George igen! Hon gjorde det! Jag läser de sista sidorna i Stråk av rött (Careless in red). Lynley som luffare i början av boken, Havers som räddande ängel (otippat). Fokus på ett mord som (kanske) blir Lynleys väg upp till ytan dit han från och med nu måste hålla näsan.
För att vi ska få några till!

(Innan döden kom, delen mellan dessa, utsågs förresten till årets bästa kriminalroman i USA 2006. På engelska What came before he shot her.)
fredag 20 februari 2009
Med Harry Hole blir livet en thriller!

Nu har jag bara en kvar - alltså en Harry Hole-deckare. Har precis läst ut Frälsaren av Jo Nesbö (med norskt ö). Min deckarådra får näring av det mer hårdkokta och samhällskritiska - Roslund & Hellström i Sverige, Åsa Larsson och Sjöwall Wahlös tio deckare om Martin Beck (de håller än idag). Dennis Lehane är en av mina favoriter från det stora landet i väst som tillsammans med England är storproducenter av deckare. Men nu åter till norske Jo - f d rockartist och börsmäklare och en fenomenal deckarförfattare. Jag förstår barnen på biblioteket som trånar efter nya böcker när de läst ALLT av Martin Widmark och ALLA 20 delar av en älskad mangaserie - vad skall man läsa sen??? Nu går jag in för att sakta läsa Nesbös senaste (gud förbjude sista) bok om kriminalaren och antihjälten Harry som kämpar mot underjordens värsta kräk och sina egna spritdoftande demoner.

Den första boken, Fladdermusmannen utspelar sig i Australien dit Harry kommer för att följa upp ett mord på en norsk flicka. Han får sällskap av en aboriginkollega och de dras in i ett mer och mer komplicerat fall. Samtidigt får man sig till livs en hel del av Australiens historia och i synnerhet ursprungsbefolkningens. I nästa bok - Kackerlackorna - befinner han sig i Thailand för att reda ut (och mörka) en norsk ambassadörs död men också förbindelser med barnsexhandel.
Övriga böcker om Harry Hole utspelar sig med basen i Oslo. Detta till trots gör han utflykter både geografiskt och historiskt. Utredningarna tar oss med till Sydamerika och Leningrad under andra världskriget. De tre närmast följande - Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärna hänger i hop - i alla tre figurerar även en av hans norska kolleger Tom Waaler - en i Harrys ögon tvivelaktig snut med skumma kopplingar till undre världen. I dessa tre böcker får vi även lära känna både flera av hans kolleger, Ellen, Beate och Halvorsen och hans kärlek Rakel. Frälsaren tar vid när dessa tre böcker nått sin kulmen i Djävulsstjärnan. Frälsaren har ett Knutby-scenario så till vida att i de frommaste leden kan man hitta de mörkaste hemligheterna.
Alla Nesbös böcker är helt oförutsägbara. De är fyllda med listiga och i förväg svårlösta pusselbitar som han elegant knyter ihop på slutet. Utöver det direkta polisarbetet får man följa Harrys privata vedermödor - han är till sin person sammansatt och komplex men omöjlig att inte tycka om - även om han verkligen inte flirtar med läsaren. Man kan bli smått galen på honom ibland. Men i böckerna blottläggs också många intressanta och dolda samhällsproblem. Det är inte bara mord och bankrån utan böckerna handlar också om människors skupellösa utnyttjande av andra och hur makt kan korrumpera, men även dubbelbottnade och falska fasader i samhällstoppen som döljer både ondska och beräkning. Men där finns också de vanliga människorna som kämpar med sina vardagliga liv på gott och ont och han väjer inte för att lyfta fram Norges mörkare sidor i ljuset.
Fantastiskt bra, välskrivna, mångbottnade och otroligt spännande. Jag hoppas de aldrig blir filmade för jag vill ha kvar böckerna precis som de växt fram i min fantasi. Börjar man läsa dem är man fast - och för er som tycker att hans första bok stapplar lite så ha tålamod - de blir bara bättre och bättre. Och Snömannen sägs skall vara den bästa - och den har jag kvar att läsa. Yes!!!
Bilden på Jo Nesbö är en pressbild från Piratförlaget!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)











