Visar inlägg med etikett Evenemang. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Evenemang. Visa alla inlägg

söndag 25 september 2011

Bokmässa 2011

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i  tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och  inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

 Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.
Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.



Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.







lördag 10 april 2010

Littfest i Umeå dag 2


Succè! Ja, så kan man nog sammanfatta dessa två litteraturfestdagar 2010. Ett sådant mingel det var idag med all ledig allmänhet. Det märktes direkt att kulturfolket var uppblandat med övriga umebor vilket känns så bra!

Jag ser fram emot hur littfesten skall växa till en folkfest och en manifestation för litteraturer i många år framöver och inte med ett stopp vid 2014. Kultur kommer alltid att behövas - det är andlig hälsa!

Idag började jag morgonen efter att springande i sista sekunden hinna med bussen och pustande slå mig ner inse att jag glömt katten utelåst på balkongen. Panik! Men som tur var så finns en dotter på gångavstånd med extranyckel - så hon räddade situationen. Tack Lii! Nu kunde jag ge mig hän till dagens fröjder.

Jag missade tyvärr Yvonne Hirdman live som berättade om sin bok Den röda grevinnan men föreläsningen kunde ses på storbildsskärm. Hon har skrivit en bok om sin mor - ett fantastiskt spännande kvinnoöde som även sammanfaller med Europas historia mellan krigen. Föreläsningen kommer förhoppningsvis att kunnas ses på Littfestens hemsida en kortare tid. Själv tar jag tillfället i akt att lyssna på henne på Pilgatan den 21 april - men då skall hon berätta om Alva Myrdal.

Sen hade man kastat om programmet så istället för att lyssna om författarbyn Hjoggböle (där jag ju har släkt) så fick jag i stället höra om Torgny Lindgrens Raggsjö. Är det inte fantastiskt med denna del av Västerbotten - det fullkomligt kryllar av författare i byarna runt Burträsk.

Om litteraturkritiken kunde man höra en debatt före lunch. Ingalill Mosander (känd från Gomorron Sverige där hon tipsar om böcker), vk:s kulturredaktör Sara Meidell, bloggaren Béatrice Karjalainen och Katarina Mazetti samtalade. Bör kritiken fokusera mer på text än på själva författaren? Är kritik detsamma som tyckande? Får man tycka vad man vill? Har nya kommunikations- och informationsmedia öppnat mer för allmänhetens åsikter om litteratur? Tar folket över kulturarenan? Skapar nedskärningar inom pressen mindre bredd på kultursidorna? Ja, det var många stora frågor som avhandlades och inte vet jag om jag fick några svar som var att bita i.

Katarina satt som företrädare för författarna förstås och det var ju något uppfriskande i en annars rätt lamslagen debatt. Det hettade till något. Det är ju alltid spännande med diskussioner om finkultur visavi den folkliga (läs lägre) kulturen. Själv tycker jag om att läsa både litteraturkritik i de stora drakarna OCH bloggar. Litteratur bör sättas i sin tid och sitt sammanhang om man vill förstå den rätt men den bör också läsas för lust just här och nu. När man jobbar med böcker dagligen behövs bägge infallsvinklarna.

Efter lunch satt jag för min andra förening - Krumelur. En skön timme med återigen flera goda möten och samtal. Det är det bästa med att sitta vid ett bokbord under en sådan här tilldragelse. Man sitter där stilla och folk kommer fram, vi byter några ord, allmänt eller mer intellektuellt, och så dyker nästa upp.

Dagen avslutade jag med dagens bästa föreläsning. Erik Jonsson berättade om författaren Elfrid Berggren, som svårt sjuk på Österåsens sanatorium skrev sin enda roman Robotarnas Gud och som sen kom ut postumt efter hans död. Ett fascinerande öde och en otroligt intressant förhistoria till en roman som verkligen stack ut för sin tid och förebådade vår egen - handlingen förlagd till 1975 och romanen skrevs 1932. Upphöjd på sin tid av ett flertal författare och andra men sen bortglömd tills Erik hittade fram till Elfrid när han forskade i Österåsens arkiv, som innehåller flera andra kända konstnärers och författares liv. Som sagt - en kulturgärning av en ung litteraturforskare som också - helt förtjänt - erhöll applåder som en estradör och artist snarare än en föreläsare. Robotarnas Gud finns att läsa på projekt Runebergs hemsida. Erik har nu fått till stånd ett forskningsarkiv för Elfrid Berggren. Om andra - varav flera bortglömda författarskap - finns att läsa på Eriks blogg dagarnasskum.se

Sen missade jag Jennys paneldebatt med Anders Öhman och några till kring vampyrer -ett av mina favoritämnen och även Anna-Lena som blev intervjuad av Anna Holmström Degerman om sin helt underbara bok Min första världssensation (läs min tidigare recension)

Dagens ledsammaste nyhet - författaren Kerstin Thorvall har avlidit. En häftig författare har gått ur tiden.

Men som sagt - man hinner inte allt - och det är väl också meningen. Man får plocka några russin och med det sagt att när kakan är för stor och god så får man njuta av en bit och vara måttlig. Det sa alltid min mamma!

fredag 9 april 2010

Litteraturfest i Umeå

Så var det äntligen dags igen! Littfesten i Umeå ! Jag älskar minglet av typ "alla är där" - kulturfolket, kollegor, vänner, författare och föreläsare som man alla på något sätt känner - för så är det i vår lilla stad.

Jag var där med med mitt äldsta barnbarn Linn vilket var extra roligt. Hon är just nu oumbärlig ungdomsjobbare på vårt bibliotek. Vi lyssnade, tittade på bokbord, pratade med folk, jag satt på pass två timmar för Skolbibliotek Norr vilket var kul med alla som stannade och pratade. Möten, människor. Jag viskade till Linn -"Där är den och den som gjort det och det och som jobbar där och där". Snurrigt, galet och roligt.

Bland alla borden fanns Jenny som gjort en sådan kulturgärning med att ge ut Folke och Frida av Frida Åslund igen på eget förlag. Där fanns Din bok, Mingus, Pilgatan (underbart att detta ställe finns) och Hströms förstås. Bokbindare Åsa Bergqvist som gjort världens vackraste drakbok i skinn (som man bara vill ha, men nej - ej till salu), En bok för alla (tack och lov att de räddades till eftervärlden), föreningar som de jag själv är med i som Krumelur och Skolbibliotek Norr och ett flertal andra.

Vi lyssnade på duktiga barnbibliotekarier som pratade böcker som handlar om familjen, genus och svåra grejer. Noterade att vår Var är mamma av Julia Donaldson är bortgallrad till sista ex för att de är sönderlästa av små fingrar och måste köpas in igen. En riktigt hjärtknipande historia. Adbåges nya böcker och Kurt och Kio som är så fantastiskt bra och Gro Dahles vågliga böcker om det allra svåraste. Så många bra bilderböcker det finns!

Lyssnade med stor respekt på Lena Kåreland som föreläste kring barnboken som pedagogiskt verktyg eller estetisk upplevelse, en DN-debatt som rasade förra året. Det är kanske inte så lätt att polarisera - vad som är konstnärligt och vad som är instrumentellt. Tur att det finns sådana som Lennart Hellsing som tycker att böcker skall vara vägar till glädje, vägar ut ur sorgen eller bara kittla fantasin och tilltala alla barnets sinnen. Jag läste Kåreland när jag gick fritidspedagoglinjen i början på 90-talet. Roligt att se att hon fortfarande ger ut böcker. Hennes nya heter Barnboken i samhället.



Sen var det dags att sitta vid Skolbibliotek Norrs bord. De timmarna bara flöt bort av trevligt småprat med besökare men också allvarliga diskussioner om skolbibliotekens viktiga roll i skolan. (På bilden Anna) Under tiden hann Jonas Karlsson läsa ur sin senaste novellsamling Den perfekte vännen (men som tur var så såg jag honom på Pilgatan kvällen före och hann även köpa hans bok och få den signerad) men jag hörde ändå med ett halvt öra för en storbilds-TV stod uppsatt i övre hallen. Sen var det novellprisutdelning och DÅ SÅG JAG att den som vunnit det stora priset var ingen mindre än Hanna Hindriks - som jag känner via min vän Anna B men inte hade en aning om att hon skrev - hur hon nu hunnit med det - trebarnsmamma som hon är. Så roligt! Grattis, grattis! Nu skall jag läsa hennes novell med det vackert klingande namnet Hjortronskor ikväll.

Därefter en träff mellan Anders Öhman, littvet och författaren Kjartan Flögstad med rubriken Litteratur som motstånd och hans bok Grense Jakobselv. (recension i DN) Den handlar om hur nazismen inte tog slut med kriget utan hur nazister tog plats i samhället på olika sätt efter krigsslutet. Mycket intressant - särskilt som jag kvällen innan lyssnat på dels ett program om den norske motståndsmannen Leif Schanche som berättade om sitt spännande och gripande liv - han dömdes
bl a till döden bara drygt ett dygn innan Tyskland kapitulerade. Samma kväll lyssnade jag på en dokumentär om sprängningen av Norrskensflamman i Luleå - bägge dessa ämnen avhandlades. Flögstads roman finns ännu ej översatt till svenska men norska är ju inte svårläst. De påminde oss också om att precis idag - den 9 april 1940 - så invaderad Tyskland både Danmark och Norge. (Sveriges Radio, dokumentären, podradio - underbar uppfinning)










Till sist berättade P-O Erixon och Erik Jonsson (tillika svärson och litteraturfrände) om Thorsten Jonssons och Birger Vikströms novellkonst, bägge med rötter i Västerbottnisk mylla men med olika utgångspunkter och olikheter i både språk, stil och innehåll. Thorsten Jonsson har överlevt in i vår tid men det har också Birger med god hjälp av Erik som även skrivit efterordet till den nya utgåvan av De lyckliga åren (recension SvD och Eriks blogg) som är Birgers berättelse om hembyn och dess människor. Thorsten Jonsson skrev utöver sin lyrik och sina noveller även romanen Konvoj som också utspelar sig mot bakgrund av andra världskriget. Bägge väl värda att läsas igen. På sidan, ifyllande ett och annat, satt den långe f d Hjoggbölaren, PO Enquist. En arvtagare till ovanstående.

En fullmatad dag - även om jag missade Lena Kjersén Edman och Katarina Kieri - men i morgon nytt program!
Då kan alla ni som jobbat hela dagen idag passa på - en hel lördag späckad med program. Föreläsningarna sänds även online. Littfestens hemsida!
Jag och Linn har haft en bra dag konstaterade vi - jag åkte hem till TV-kultur och hon gick på West Side Story.

tisdag 31 mars 2009

Uppfylld av poesi - Bruno K Öijer



Hemkommen efter en magnetisk afton med Bruno K Öijer. Fylld av ord och bilder. Utmattad. Glad. Vemodig. Min svärson Erik som hängde med sa att han är som en "poesins Mick Jagger". Samma årgång. Faktiskt snarlik. Tänk er att lyssna på poesi i nästan två timmar och vara helt andlöst lyssnande. Flera av dikterna han läste var från hans senaste diktsamling Svart som silver - många gamla från 70-talet och framåt. Vackra, skira och kaxigt vassa.



Han har en stark misstro mot etablissemanget och makten men en tro på livet och barnet, sanning och äkthet. Samtidigt som han håller ett avstånd från den mainstreamlevande dussinmänniskan så har han en otrolig förmåga att skildra den allra största närheten till en älskad. Hans dikt där han ringer upp sig själv som sjuåring är underbar. Många dikter handlar om mötet mellan natur och stad, betong och granskog men också om mötet med de döda som lever inom oss. Lite svårt att återge - ni förstår säkert allting bäst genom att läsa hans poesi. Att se husen slita sig från sina grunder och rulla runt i gräset är en väldigt frigörande bild som fastnat i mitt huvud - eller blåsipporna som växer så högt att de lyfter ett omkullvräkt lok upp på rälsen igen .....

" ..... skyskrapans behov av ensamhet
av att få komma undan
och rulla sej på ett fält
skaka av sej allt gift
skaka av sej alla kontor och företag
som en jättelik gråsvart hund
skakar vattnet ur sin päls."

ur Här utanför i Svart som silver




Han avslutade med dikten Aldrig (som också avslutar diktsamlingen Svart som silver). Vilken epilog på en fantastisk kväll!


Bruno, du äger!!! Oh Yeah!!!!!!!!!


Kolla in hans hemsida! http://brunok.se/




tisdag 24 februari 2009

Litteraturfest

Ja, nu har man fröjdat sig i dagarna två med böcker och författare och roliga föreläsningar samt avverkat en alldeles egen gruvsam dito. Jag tycker det är himla roligt att det här med littfest verkar bli en tradition. Gillar också lite av det lokala. Här beblandas alla i Umeås lilla kulturella ankdamm och alla känner alla eller känner nån som känner nån osv. Kanske är det lite av charmen. Pratade med D-O om detta - att det skulle vara kul om vi blev lite som Norrlands bokmässa men han tyckte att det skall vara precis så här litet. Det är viktigt att våra små förlag, bokhandlare m fl slipper de stora drakarna.



Hur som helst så tycker jag att det var ett väl blandat program - synd bara att en del krockade och att det knappt fanns tid för lunch när det bara var en kvart emellan. Men å andra sidan behöver man inte karta och kompass och löparskor för att som i Göteborg på bokmässan ta sig 1,5 km mellan föreläsningarna girande mellan bokbord och bok-kändisar - ja, för de är ju snart det - våra kära författare.
Då är det skönt med Umeå där man känner flera författare utan att det är det minsta märkvärdigt. Då kan man träffas på Lottas över en öl efteråt och allt känns precis som vanligt.



Jag var i alla fall på några riktigt bra föreläsningar; Carina Fast pratade om barns språkvärldar INNAN förskola och skola, om barnkulturens språkreferenser och så mycket språk de fått i sig innan vi i skolan ens börjar abc:a dem. Mycket bra. Hennes bok Literacy - i familj, förskola och skola ligger nu på mitt bord. Verkar väldigt intressant. Jag har alltid tyckt att vi så lätt har sett ned på barns egen kultur av leksaker, spel, filmer mm. Som pedagoger skall vi inte förkasta utan intressera oss och ge nya och flera alternativ. Inte för att de prompt är bättre utan för att det finns så otroligt många vägar och alternativ in i böcker, sagor och film. Spiderman är en hjälte som gärna kan hänga med Jonathan Lejonhjärta på äventyr.



Elisabeth Rynell, underbara människa, läste med sin magiska röst ur sin nya bok Hitta hem. Jag vet att hon hållit på ett tag med den boken och gjort en hel del research. Det känns så kul att nu hålla den i sin hand - och vilket vackert omslag, gjort av konstnären Johan Ask. Say no more. Skall skriva om den här sen när jag läst den. Det är återigen en historia om två kvinnor i två tidsperspektiv - som i Hohaj. Elisabeths språk är lyrikerns - det går inte att ta miste på. Hennes romaner är bara poesin som söker sig nya vägar i prosalandskapet. Min svärson Erik skrev om hennes framträdande i VK i måndags (23/2) för er som vill läsa mer ingående om hennes samtal med Dan-Ove Willman. Jag kan bara säga - oh, vad jag längtar in i hennes bok.


Mian Lodalen, vilken galet härlig kvinna. Men det var nog lagom att njuta henne i en 45-minuters portion. Hon hade energi så det räckte till hela Idun. Hennes bok Dårens dotter köpte jag också. Kände att där fanns det mycket att känna igen från min egen kära stora älskade släkt. Det pratades en hel del om döttrar-skriver-om-fäder-trenden och jämförelsen med Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen står ju nära till hands. Hur som helst - en tjock bok till att läsa under kommande veckor.





Självklart lyssnade jag också på Fausta som läste ur sin bok Sista kulan sparar jag åt grannen. Den boken har jag läst redan och den är så fruktansvärt bra och gripande. Man förstår inte vad den kvinna varit med om. Det känns så långt från ens egen verklighet. Mitt i 90-talet, mitt i Europa, mitt i ens eget normala vardagliga liv så har hon levt parallellt i ett helvete. Tanken är inte långt borta - tänk om ........ det skulle hända här! Det ofattbara - att vänner och grannar skulle bli ens fiender och se det egna landet styckas sönder. Bokens starkaste delar är just de där bokens huvudperson, Faustas alter ego, sakta men säkert ser sitt vanliga liv monteras ned, subtilt i början - så småningom handgripligt. När det egna hemmet invaderas av tjuvar och soldater och man får packa några få ägodelar och bege sig till fronten som soldat själv för att rädda en av sina söner för att sedan fly till de övriga barnen som man knappt vet om de lever och har det bra sen man i krigets inledning skickat dem över gränsen. Jag har hört Fausta berätta brottstycken tidigare men nu - i hennes bok - blir jag stum och fylld med respekt för vad hon klarat av.

Sist - men dock icke minst - var jag och min kompis Kerstin och lyssnade på några häftiga tjejer som jobbade med gömda flyktingar. Det handlade om Mänskliga rättigheter - eller Omänskliga rättigheter som föreläsningen hette. Hur flyktingpolitiken bedrivs i det här landet och under vilka förhållanden flyktingar som väntar på uppehållstillstånd lever - många gånger gömda av rädsla för att skickas tillbaka. Hur flyktingar skickas tillbaka, med dubbla polisvakter och i handbojor som brottslingar, tillbaka till en oviss framtid var hårresande. Hur får man en fängelseläkare att skriva ett intyg på att man blivit torterad så att den svenska rättsapparaten skall tro på vederbörande när inte brännmärken och sargade kroppar talar sitt eget språk?


Ja det blev en hel del upplevelser - mycket kaffe och fika och en väldans massa kramar och hej hej och småprat. En bra helg med avslut på Lottas och sista bussen hem på lördag kväll. Gott är att leva ibland.


Foto (utom bokomslag): Vicky