Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg

torsdag 24 mars 2011

Mitt liv som detektiv av Malin Axelsson och Magdalena Cavallin

Under mitt politiska 70-tal hade vi ofta barnvakter som ställde upp när vi skulle på möten kvällstid. Det var frivilliga mer eller mindre barnkära kamrater som utgjorde vår barnvaktskader vilket ofta betydde att det kunde vara olika gång från gång. Min äldsta dotter minns än killen som var barnvakt och spelade fiol för henne på kvällen. Detta drar jag mig till minnes när jag läser den konstnärliga bilderboken Mitt liv som detektiv med spännande bilder av Magdalena Cavallin och bråkspråkig text av Malin Axelsson.

Lilla Dädä behöver en barnvakt. Lite utelämnad kan man känna sig när det kommer en ny och spännande dam till den lille. Tur att alla gosedjuren och dockorna finns närvarande. Men förstår hon sig på barn - egentligen? Sådana där små! Hon kommer in med ett - Hallå! Men Dädä kan inte svara henne. De når inte fram till varandra. Dädä är tyst och avvaktande. Bättre då att slå sig ner med en deckare och låta den lille vara, tänker barnvakten och försjunker i brottets värld med ett - Godnatt! till ungen.

Men tiden går och små barn bör sova. Dädä närmar sig med ett förstoringsglas. Vad nu? En ny lek? Så börjar detektivleken i huset och genom popkonst och collage i mättade färger och utmanande konstbilder närmar sig de två varandra genom språket som bryts upp i alla de lekfulla språkljud som ett barn förstår men är gåtfullt för den vuxne - till en början. Till slut förenas de bägge i både ett "kackakooo" och "pappa muuu" och barnvakten kan lättad konstatera, genom förstoringsglaset, att lilla Dädä sover tryggt. Mission completed!

En härligt utmanande bok att utforska tillsammans. Inte den mest lättillgängliga för den som vill snabbläsa till kvällen för sin telning men urhäftig att ta sig tid med att "detektiva" sig igenom i lugn och ro. Och gåtor som inte får sin lösning är de mest roliga för de håller längst!

Malin Axelsson är dramatiker vilket märks på texten! Magdalena Cavallins bilder har hög konstnärlig kvalitet precis som i hennes förra bok, Gå inte fel kamel, där maken Mikael rimmat texten. I den lilla fina boken med fin blank papperskvalitet och olika uppslag i färger som anger olika platser hittar vi nära djur som vargar och kaniner men också exotiska pandor och elefanter och läskiga fladdermöss och krokodiler.

Den nordliga natten är svart och vargspåren skuggar snön över uppslaget. Fjällbjörkar står kala och i den svarta vargkroppen lyser två gula ögon. En människoboning vilar tryggt på ett berg.

"Snöknarr,
granbarr.
Varför så arg,
broder varg?
Saknar du din flock om kvällen,
när du lämnar ensamma spår över fjällen?
När du ylar i natten
och söker dina vänner
svarar endast den vinande vinden
som du inte känner."

Bägge böckerna är utgivna på det lilla nya intressanta förlaget Bladslottet. Håller tummarna att det kommer mer utmanande bilderböcker framöver!

lördag 22 januari 2011

Ankomsten av Shaun Tan

En man, utelämnad i ett främmande, skrämmande land, långt från dem han älskar. En människa som söker försörjning och flykt från fattigdom eller kanske någon annalkande fara. En människa med ett hopp att få återförenas med de man älskar. Detta är Shaun Tans utgångspunkt i den underbara textlösa boken Ankomsten.

Boken består av fantastiskt tecknade bilder, de flesta i en sepiaton, ibland många små bilder över uppslaget, t ex för att skildra vädrets skiftningar (egentligen så många dagar en Atlantöverfart tar), ibland bilder som täcker dubbla uppslaget i boken som har A4-format.

I inledningen möter vi en familj, en man packar sin väska, händer som ömsint möts över den nötta väskan, en familj som vinkar farväl, ett båhyttsfönster som sakta avlägsnar sig från stranden/betraktaren, ett ensamt fartyg på ett oändligt hav. Tid och plats finns inte. Tankarna går till dåtid men känslan är nutid. Det är en hyllning till alla som av olika skäl måste lämna sin trygghet och sitt hemland och skiljas från nära och kära.

Ankomsten till det nya landet (ett omisskännligt New York-panorama öppnar sig med en typisk skyline) börjar med att mannen viker en pappersfågel från ett blad ur sin dagbok. Fågeln lättar och plötsligt uppenbarar sig många fler fåglar, vikta av längtan och flygandes in över land. Nu smyger sig det magiska in i boken, figurer, djur och andra varelser gestaltar det annorlunda och främmande, både skrämmande och bemötande. En av dessa varelser blir en tillgiven vän och följer oss sedan genom händelserna i boken. Hur accepteras i det nya? Vi får insikt i all byråkrati som möter de nyanlända, ett nytt språk (Tan ger oss ett helt nytt alfabet i boken), problem att få bostad, jobb, möten med andra - både de i samma situation och de som är gamla erfarna invånare - allt detta gestaltas symboliskt och starkt genom bilderna. Och naturligtvis längtan och saknaden. Minnena från det gamla livet.

Men efter ankomsten så vidgar sig dramatiken och vi dras in i stora och starka skeenden i otroligt gripande och talande bilder. Slutet är hoppfullt och visar på det goda i människans natur. Egentligen är vi till för varandra, bara tillsammans är vi starka.

Jag kommer på mig själv att tänka på både Mobergs Utvandrarna, Chaplins Moderna tider och Remarques På västfronten intet nytt när jag bläddrar mig igenom Shaun Tans vackra bok.

torsdag 8 juli 2010

Just kids av Patti Smith


60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.

I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.

Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.

Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.

Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.

Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.

Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!

"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).


Pattis hemsida!

Robert Mapplethorps hemsida

söndag 18 april 2010

Jakten mot nollpunkten


Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".


Han kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60-70/talet skildras både ömsint och komiskt. Upptäckten att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter och när han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna, den snälla farmodern som visade sig vara nazist.


Revolten mot ursprunget och en vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och en allt igenom avståndstagande hållning.


Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 60/70-talen och hur man kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med alltmer konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" eller "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".


Boken är en sprudlande upplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.


Läs den!