Visar inlägg med etikett Australien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Australien. Visa alla inlägg

måndag 9 augusti 2010

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

söndag 15 november 2009

Tema Australien - bokträff november

Vi var fyra stycken som träffades hos Vicky och fikade, tjuvstartade med isglögg och diskuterade böcker och filmer från Australien. Vi kom överens om att Australien är en spännande kontinent med ny historia, mycket speciell natur och fauna och med en urbefolkning, aboriginerna, vars öde kan jämställas med de nordamerikanska indianernas. Ett mångtusenårigt arv som inom loppet av några hundra år koloniseras av västerlänningar med förödande konsekvenser.

Vi minns TV-serier som Törnfåglarna och Mot alla vindar och filmer som Pianot och nu senast storfilmen Australia. Men härifrån kommer också Crocodile Dundee och Mad Max. Deras stora stjärnor är förstås den alltför snabbt bortryckta Heath Ledger och så klart Mel Gibson och Nicole Kidman. Men filmer som skildrar Australien i sin vagga finns också. Vi rekommenderar särskilt Rabbitproof fence (se tidigare blogginlägg) och filmer som 10 kanoter och Walkabout som nu kommer på DVD.












Vicky berättade om en stor upplevelse av den australiensiske författaren Markus Zusak som säkert flera läst - Boktjuven. En bok som är en fantastisk läsupplevelse. Den utspelar sig inte i Australien utan i Tyskland under andra världskriget (Zusak har tyskt påbrå på mödernet). Kort handlar den om en flicka, Liesel, som är nio år när boken börjar. Tiden är 1939 och Liesel åker inledningsvis tåg med sin mamma och lillebror. Barnen skall lämnas hos fosterföräldrar för föräldrarna är kommunister och som sådana inte önskvärda i det tyska riket. Men lillebror dör under tågresan och Liesel hamnar ensam på Himmelstrasse hos Rosa och Hans Hubermann. Där tar sedan historien sin början, kring detta utsatta barn och människorna runt henne, i ett Tyskland där soldaternas stövlar nu börjat trampa ut i Europa och judeförföljerserna trappas upp. Titeln är helt riktigt rätt - för Liesel stjäl böcker, ur bokbål och bibliotek och dessa delar hon sedan med andra. Litteraturens kraft är stor. Den första boken är dödgrävarens arbetsbok som hon noga gömmer när hon kommer till sitt nya hem.

Det är en mörk bok, sorglig men trots detta paradoxalt nog fylld med humor. Berättaren är också mycket speciell i denna bok. Det är Döden själv som för oss in i miljöerna, beskriver människor och företeelser med ett lakoniskt utifrånperspektiv och med små belysande inlägg här och där. Jag läste i en recension att alla skolelever i våra skolor borde läsa denna enastående bok, från 12-13 år. Jag håller med. Den är på många sätt en allåldersbok.

Vicky tipsade även om två ungdomsböcker och författare som hon gillar - Patricia Wrightson som skrivit mycket om bl a kulturkrocken med ursprungsbefolkningen i t ex Nargonen och stjärnorna om en föräldralös pojke som möter naturens besjälade stenar och träd. En dag möter han Nargonen. I Askvägen av Ivan Southall får vi följa några barn på ett spännande äventyr där deras hem drabbas av ett för Australien stort problem - skogsbränder.

Anna-Lena hade läst två böcker; Den första Red dog av Louis de Bernieres. Red dog var en hund som fanns på riktigt under 70-talet och som reste runt på västkusten bland människor helt enkelt genom att "lifta" och åka med i bilar och bussar. En smått anekdotisk bok berättar Anna-Lena. Genom att följa hundens äventyr får vi samtidigt en bra utblick över människor och miljöer, arbetarklass, i västra Australien. Även Vicky har läst denna lilla pärla bland böcker.



Vidare hade Anna-Lena läst en bok av en för oss andra helt ny bekantskap av australiensiska författare. Tim Winton har skrivit en bok som utspelar sig i ett fiskarsamhälle, även det på västkusten. Boken heter Glömskans musik och är en roman om några människor och deras inbördes relationer. I centrum står en kvinna, George, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en av fiskarna (änkling med 2 pojkar), hennes liv är grått och hon vakar på nätterna med vodkaflaskan som enda sällskap. Men så småningom inleder hon ett förhållande med en i byn av alla känd tjuvfiskare. En bok med ett stramt men målande och innerligt språk och en bra miljöbeskrivning.

Anna skriver om Sonya Hartnett (se hennes eget blogginlägg nedan) som i fjol fick Astrid Lindgren Award. Hennes böcker är ofta mörka men med ett magiskt språk. Hon skriver bl a om barn och unga som inte har det lätt i livet. Anna har läst Jag är djävulen.

Anna-Karin var så inne i sin Stepen King-serie Det mörka tornet så hon hade inte hunnit med Australien denna gång. Men eftersom hon nu var helt uppslukad av del två i denna eminenta och garanterat Kings bästa böcker nånsin så måste vi bara skriva om den också. Den här serien liknar inget annat menar Anna-Karin. Det är en blandning av fantasy, skräck, science fiction och äventyr. Hjälten heter Roland och handlingen utspelar sig i en parallellvärld till vår egen tid - en sorts västernmiljö där vårt moderna samhälle nu ligger i spillror i förfluten tid. Rolands uppdrag är att finna det mörka tornet. Serien består av sju delar och första delen heter Revolvermannen.

Jag är djävulen av Sonya Hartnett

Har precis fällt ihop pärmarna på en roman av Sonya Hartnett. Den heter: Jag är djävulen och skrevs 1996 men kom ut i Sverige år 2006. Vi hade till den här träffen valt Australien som tema och som skolbibliotekarie var valet lätt att hitta en bok av ovan nämnda författare. Hon fick Astrid Lindgrens pris alldeles nyligen och nu förstår jag varför.

Handlingen utspelas i ett förortsområde med villor och där bor en dysfunktionell familj bestående av en handikappad farfar och en kökstjänstgörande äldre kvinnlig släkting samt bokens huvudperson Kitten.
Det flyttar in en ungt par i huset bredvid. Kitten sitter och spanar i rummets fönster på deras inflyttning och beger sig sen ner till farfar som ligger helt stel i sjuksängen och väntar på att dö. De har en speciell relation, först nu kan Kitten slugt och djävulskt terrorisera gamlingen som inte kan försvara sig mer än halvhjärtat verbalt. Det visar sig att Kitten lämnats av sina bägge föräldrar hos farfadern som tillsammans med farmodern har sörjt för hans uppväxt men sedan hon dog var han helt i den gamles våld.

Det uppstår en relation mellan grannens unga fru och Kitten som ingen runt omkring tycker om och sedan bär det verkligen hän. Här har vi igen den verkliga diskussionen om ungdoms- och vuxenlitteraturens gränssättning. Det finns så fantastiskt mycket bra ungdomslitteratur som likaväl vänder sig till de vuxna. Den här boken är ett lysande ex. och vänder sig från alla mellan litteraturintresserade åttondeklassare till läsintresserade vuxna. Under bokens gång förstår läsaren att det verkligen inte står rätt till med Kitten, ett så sött namn på en så sjuk yngling. Är det omständigheterna som har format honom, föräldrarnas frånvaro eller finns det en djävul i oss som när som helst kan dyka upp?

Den verkligt intressanta diskussionen handlar om ansvar och eftersom jag samtidigt läser Ann Heberleins bok: Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar, så kan denna bok halta i det avseendet, den svaga grannkvinnan och den demoniska pojken, dömd av sin uppväxt men döm själva, dvs. läs boken och ta del av ett fantastiskt författarskap. Nu går jag och lånar nästa av henne.

söndag 4 oktober 2009

Sonya Hartnett

Idag spelar min man distriktsmästerskap i snabbschack. Femtiominuterspartier. Därför dyker jag inte upp på Schmäck i eftermiddag. Alternativet är att dra med ungarna så det går bort.

Jag har läst 3 X Sonya Hartnett på tema Australien:
I skuggan av den randiga vargen
Satchel stannar kvar i det dammiga samhället. Hans syskon och vänner har flytt till andra mer framtidslovande ställen och bästa vännen (sist ut) försöker få Satchel med sig. Han stannar envist kvar. Hans fanatiskt religiöse pappa går honom på nerverna och kanske blir Satchel kvar tack vare sin mamma som är ledbruten efter år av slit på ålderdoms- och sjukhem (känner vi igen från norrländska glesbygden) och med vilken man mellan raderna kan ana en solidaritet från Satchels sida: de har ett ömsint förhållande. Satchel och bäste vännens syster, om vilken han inte brytt sig tidigare, ser ett djur alla trott varit utdött sedan länge och de börjar tillsammans forska i historien omkring detta djur.
En stillsam bok, vemodig, andas öken och sand och hetta.

Thursday´s child
Berättelsen utspelar sig under 30-talet under den stora depressionen och alla i familjen Flute gör det de kan för att bidra till överlevnad. Pappan anklagas för att vara lat och en smitare, men i sådana fall är han ändå en kärlekfull pappa, men med hemska krigsminnen. Mamman har i början av berättelsen fött ett barn.
Tin är annorlunda alla. När han inte längre kan hänga med sin mamma (hon tar hand om det nya barnet och kan inte längre fokusera bara på Tin) blir hans passion att gräva. Han gräver först gångar under huset (som blir underminerat) men blir alltmer isolerad och inte ens Harper, dottern och den som berättar historien, kan komma i kontakt med honom. Hon var tidigare det barn i familjen som stod honom närmast och kunde kommunicera med honom och gav honom mat. Under ett fruktansvärt oväder måste familjen lämna huset, med Tin i gångarna därunder, och när de kommer tillbaka är allt förstört och Tin borta. Däremot lever han kvar och blir till en legend på landsbygden.
Ytterligare en tät sammanhållen familj. Boken andas hopplöshet.

Pojken i soffan
Matilda har levt ett långt liv. En gång har hon upplevt kärleken. Sedan lärde hon sig att den inte gick att binda till sig, då förändras och kvävs den. Pojken i soffan som väntar på henne när hon kommer in med hunden överraskar henne för hon är inte beredd. För honom berättar hon sedan sagan om sig själv, om honom och alla andra.
Den här boken stannade länge i mitt hjärta - jag tänkte länge på många vackra meningar i den. Nu har jag glömt hur de exakt lät, men innebörden finns ändå kvar, t ex: När en människa dör. Var finns värmen från hennes hand som hon lagt mot sitt barns kind?
Innerlig och allmängiltig. En saga om kärleken i ett liv.

Om Sonya Hartnett från ALMA-kommitténs motivering.

lördag 14 februari 2009

Rabbit proof fence - en roadmovie från Australiens mörka historia.





Just nu brinner Australien och vi har väl alla läst om de tragedier som utspelar sig down under. Människor som förlorar allt de äger men också släktingar, grannar, vänner. 1971 var det nära att jag flyttade med mitt första barn och henns pappa till Australien - det var då ett land dit många emigrerade - ett löftenas och drömmarnas kontinent. Märkligt vad våra val är ödesmättade. Idag är jag glad för att just mitt liv blev som det blev - precis här och precis nu. Min far reste också som ung till Australien - blev erbjuden del av en fårfarm av en rik kvinna men valde att åka tillbaka samma väg - till Sverige där han något år senare träffade den kvinna som blev min mamma. Återigen ett ödesval.


Jag har sett en hel del filmer från Australien - dels därför att det är en relativt ung nation men med en urgammal historia, dels för att nybyggartiden i Australien är lika intressant men mer bortglömd än den i USA. De nyanländas liv var hårt och många gånger våldsamt liksom det var tragiskt för urinnevånarna, indianer som aboriginer. En kulturkrock som bär sina sår in i modern tid.

I filmen Rabbit-proof fence får man följa tre barn (fantastiskt gestaltade av aboriginbarn) som tillhör det man i Australien kallar för den "stulna generationen". Under 30-talet och i rashygientänkandets spår bestämmer de vita i Australien att alla halvblodsbarn, nästan uteslutande de med vit far och infödd mor, skall tas ifrån sina mödrar och uppfostras i särskilda uppfostringsläger där de skall lära sig att bli civiliserade vita. Deras hudfärg skall assimileras in bland vita för att efter några generationer få helt vit avkomma. Filmen baseras på en verklig historia. Underlaget är en bok skriven av filmens verkliga Molly, Doris Pilkington. Hon rymde tillsammans med sin lillasyster och en kusin och tog sig otroliga 200 mil tillbaka till sin verkliga mamma i Jigalong i norra Australien längs med det stängsel man byggt för att skydda åkerjorden från kaniner - därav filmens titel. Stängslet var för övrigt världens längsta stängsel. De jagas såväl av poliser som av en infödd skicklig spårare.

Filmen är otroligt gripande och väldigt bra och den bärs helt upp av de unga skådespelarna som regissören handplockat. Som överprotektorn Neville ser vi Kenneth Branagh. Jag rekommenderar även att man ser extramaterialet där vi får följa regissören Phillipe Noyce när han till slut hittar de tre barn som får rollerna. Det är roligt att se med vilken varsamhet de tre barnen tas om hand av filmteamet. Det är också traumatiskt att gestalta vissa av scenerna och både barn och filmarbetare blir väldigt berörda. Phillip Noyce är själv från Australiens outback. Det går inte att ta miste på vilken tillit han sakta bygger upp till sina tre adepter.

Sådana här filmer är viktiga och jag tycker den här filmen är betydligt bättre och sannare mot historien än t ex storfilmen Australia som nu går på biograferna i skrivande stund. Filmen skildrar mötet mellan vita och aboriginer på många olika sätt - både vad gäller kön, sociala skillnader som kulturella. En bra film att visa t ex för högstadieelever.

torsdag 26 juni 2008

Fort Knox

Äntligen inne bland "mina" skolbibblisar". Man tror man kan allt om IT men ibland kan den enklaste blogg visa sig kräva en davinci-kod.


Nåväl - nu är jag här. Gammal räv i gamet - fast fortfarande utan grått i pälsen - däremot något tovig och motsträvig med en tass beredd på språng. Gillar mycket att ligga i lyan och trycka med en bok - eller som Jessica Gedin, journalist, sagt "en muterad människa av kött och bok" att text genererar med ens DNA så man blir ett med texten - med hull och hår. Annars är min flock stor - häftiga och kaxiga barn och barnbarn samt en loj kattmadam döpt efter Stefan Sundströms sångmö Sabina. En hoper vänner smyger i snåren och ett otal kolleger posterar bak stubbar och stenar - vänligt beredda att tryggt och vant leda en in i bokskogen. De är sådana - bibliotekarierna.

Just nu läser jag två böcker - å ena sidan är jag inne i min Lidmanska feberyra och läser nu Vredens barn. Helt enkelt underbar! Vet ni hur man tar kål på en pitebo? Jo, man kast en palt utåt svaagisen! När man läser Sara Lidman får man inköpa en citatbok - för övrigt en bra idé för all läsning. För att återvända till den andra sidan; Jo Nesbö - norsk deckarförfattare där jag nu slukar bok nummer ett - Fladdermusmannen. I den får man lära sig massor om Australien och aboriginernas historia och situation idag. Sen kommer jag väl att snöa in på Australien. Ett filmtips är The proposition. En fantastiskt bra film om Australien under nybyggaråren - en australiensisk western, vacker, brutal och med bra skådespelare. En film som känns "äkta".

Äkta och som ett visuellt konstverk var också musik-dvd:n om Bob Dylan jag nyss sett - Don´t look back från 1965 - om hans Englandsturné. Hans små jamsessions på hotellrum med Joan Baez och Donovan gör en lycklig. Jag minns - för 1965 var jag 13 år och störtkär i färghandlar Ahlgrens son Johan - (café Schmäck idag) då trummis i Umeå-bandet The Trappers. Då var jag på väg in i modseran och visste att The times they are a-changin´.

För övrigt är min nördiga hjärna inne på fyrar. Jag har lånat massor av böcker om fyrar - faktaböcker och skönlitteratur - allt inspirerat av Fyrväktaren. En av de bästa böcker jag läst. Som av en händelse läste jag en fyrbok till under midsommarhelgen - John Ajvide Lindqvists nya Människohamn. Grymt bra bok och precis med det mytologiska som en resonansbotten uppblandat med skräck och spänning. Skärgårdsöepos fjärran från Saltkråkan. Där ruvar ju Gåvastens fyr över mörka djup och hemligheter. Sen finns ju Virgina Woolfs Mot fyren - så nu undrar jag stillsamt - vad är det med fyrar som lockar författare? Återkommer om detta!