Visar inlägg med etikett Norrland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norrland. Visa alla inlägg

fredag 13 juli 2012

Upplevelser från norra norrland - från 1906 till idag

Min f d svärfar var flottarbas och flottningen av timmer var en vardagssyn när jag växte upp. Så småningom kom jag att ett kort tag arbeta som lönekontorist vid Umeå Flottningsförening. Sen har årtiondena passerat och en hel yrkeskår har gått i graven. Detsamma gäller rallarna - de som byggde inlandsbanan och de som byggde "jernbanan" som Sara Lidman skrev sina fantastiska böcker kring. Den här DVD-samlingen är en kulturell liten pärla om företeelser i Norrlands historia.


I små korta filmer görs nedslag i historier, berättelser och händelser från Västerbotten och Norrbotten. Den stora översvämningen i Spöland 1932 som så många berättat om - särskilt aktuell idag då Smålands åar svämmar över sina bräddar - eller filmen om de Sista säljägarna. Varje gång jag besöker Båtmuseet i Umeå så tänker jag på dem som tog sig ut på isarna för att för en ringa penning skjuta sälar. Det här var ju inga vanliga jakter utan man tog sig ofta ut på svaga isar med båtarna och levde sen ute på isarna veckor i sträck. Själv har jag nog mina sympatier hos själva sälarna - så jag är glad att filmen skildrar den sista säljakten 1964.

Här finns också filmer från något min pappa ofta berättat om (han låg inkallade under kriget) - hur man kunde se husen brinna på finska sidan under andra världskriget. Min mormor var en av alla dem som tog emot finska barn under kriget - om detta vittnar bl a en hög med brev som hittats på en vind i ett hus i Finland som min mormor skrivit till de barn som åkte tillbaka och som nu kommit i släktens ägo. Men många var de barn som aldrig återsåg sina föräldrar. Det är ett litet rörande klipp under rubriken Krigsvindar från öst som också finns i samlingen.

Här finns också små filmer om mer moderna inslag som invigningen av Shoppingcentret i Luleå 1955 - där jag för övrigt gick vilse en gång då jag fick följa min handelsresande pappa under ett lov till Luleå. För den tiden en unik tilldragelse - faktiskt världens första inbyggda köpcentrum. Även den stora hyresstrejken i Umeå 1971 då studenter gick ut i vild strejk och barrikaderade sig i trappuppgångarna i några hus på Gluntens väg i Umeå - där nu mina barn och barnbarn bor. I sanning en historisk gata ur perspektiv av vänstervågens röda Umeå.

Tillsammans med ytterligare några små filmer från svunnen tid är det ett litet men roligt dokument att ta del av. Bonusmaterialet har en mer nationell karaktär - t ex om Nudiströrelsens genombrott 1933 eller om svenskarnas första charterresor.

Filmerna kommer från svenska folkets egna samlingar och från SVT:s arkiv. Motsvarande filmer ur Svenska folkets historia finns om andra delar av Sverige.  Citaten läses upp av skådespelare och det kan ju kännas lite tråkigt att man inte får höra originalröster men av många olika skäl har det säkert gjorts omöjligt. Trots detta en nöjsam samling dokumentärfilmer från ett svunnet Norrland. Filmen finns bl a att låna på bibliotek.


fredag 13 april 2012

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Till den babyloniske guden Molok offrades barn på det mest grymma sätt. I Åsa Larssons femte roman om Rebecka Martinsson går blodsoffren tillbaka i en familj från tidigt 1900-tal och får sin upplösning i nutidens Kiruna.

Rebecka väcks en söndagmorgon av grannen Sivving som oroar sig för en annan av byborna - Sol-Britt - som inte kommit till jobbet som vanligt. När hon hittas brutalt mördad och hennes barnbarn är försvunnet så är det bara början på en långt mer komplicerad historia. För historien gör sig också påmind - varvat i boken läser vi om den unga lärarinnan Elina som kommer till Kiruna 1919 för att börja undervisa gruvarbetarnas ungar. Där träffar hon gruvbolagets disponent och även hans unga hushållerska, kallad Flisan, som hon också får dela bostad med. Med Elina får vi del av en kvinnohistoria, strax innan kvinnor drivit igenom rätten att rösta, där kvinnor ofta var dubbelt utsatta, om de dessutom tillhörde underklassen. Vi får också en inblick i det framväxande Kiruna där det mesta kretsade kring gruvan.

Rebeckas kolleger från tidigare romaner dyker även upp här, Anna-Maria Mella, Stålnacke, chefen Björnfot och den hämndlystne von Post. Men här finns också den sen barndomen brännskadade och vanställde hundföraren Krister som hyser ett särskilt gott öga till Rebecka, trots att han vet att hon har sin pojkvän Måns kvar vid den fashionabla advokatbyrån nere i Stockholm. Men Kristers hundar är inte de enda som tassar på fyra ben genom hela romanen. Rebeckas och Kristers hundar har verkligen huvudroller i detta norrbottniska morddrama på mer än ett sätt. Hela romanen börjar också tragiskt i prologen med en hund som rivs till döds av en Björn.

Jag har lyssnat på boken och det är Åsa Larsson själv som läser och det är mycket bra. Hennes dialekt ger romanen en prägel som höjer läsupplevelsen. Här finns mycket fin vardagsdialog och just blandningen av att få dimpa ner kring köksbordet hemma hos Anna-Maria eller i bastun hos Rebecka eller i det lilla huset hos Elina och Flisan blandat med den allvetande berättarens iakttagande öga gör det hela så spännande. Underbart är också att Åsa Larsson så fantastiskt lyfter fram hundarnas "språk". För alla som har eller haft hund är det så på pricken beskrivet.

Efter två på varann lästa böcker (se Alsterdals bok nedan) om Norrbotten som bägge rymmer både en historisk bakgrund och ett nutida brott så är jag inte mätt. Jag vill bara läsa mer om den del av världen som jag känner bäst. Ja, t o m lite mellanlandning i Umeå finns med i bägge böckerna.
De böcker som har sin utgångspunkt i det norrländska har en särskild ton som jag tycker mycket om när det är bra berättat. Naturen, människorna, de långa avstånden, kontrasterna mellan ljus och mörker, kanske vemodet, ger berättelser från våra breddgrader en för mig särskild känsla. Kanske av att känna sig jordad. Hemma.

måndag 9 april 2012

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

En mörk släkthistoria, ond död och rysk maffia sammanflätas i en av vårens mest läsvärda romaner hittills. Med en ung journalists resa in i sin släkts hemligheter har Alsterdal skapat en hybrid mellan spänningsroman och deckare. Skådeplats: Tornedalen.

Katrine, radiojournalist som precis förlorat jobbet och bor med psykoterapeuten Alastair i London, får meddelande hemifrån Sverige och brodern att modern drabbats av Alzheimer och förts till sjukhus. I moderns lägenhet i Stockholm ligger flera dagars post och bl a ett flertal brev från en mäklare. Att modern flyttade som barn från Tornedalen visste hon, men inte mycket mer för om den tiden pratade sällan hennes mamma, men att hon ägde ett hus däruppe i Kivikangas, det visste ingen av barnen. Budet på huset är högt och Katrine bestämmer sig för att åka upp till Norrbotten och titta på huset innan de bestämmer sig för att sälja. Hon hamnar vid nystanets trådände och när hon börjar dra i tråden rullar en lång, komplicerad och dold historia fram i ljuset.

Samtidigt begås ett grymt mord på en av invånarna i samhället Kivikangas, den ensamme och udda f d skidåkaren Lars-Erkki Svanberg, kallad Lapp-Erik, som bosatt sig i sin aitta på fädernegården Rauhala. I byn bor också den pensionerade polisen Thore Palo, som har svårt att hålla sina gamla kunskaper inne när ett mord sker i hans hemtrakt. Men detta är inte nog - invävd i romanen finns också en annan historia - den om Aleksej Sjaporin. En iskall ryss vars öde kommer att sammanflätas med Katrines på de mest märkliga sätt.

Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, har lyckats skriva en otroligt läsvärd roman med fantastiskt beskrivna karaktärer mot bakgrund av ett vintrigt kallt Norrbotten. Att det ligger ordentlig research bakom är helt uppenbart. När berättelsen tar vägen in i  Karelen kommer vi i kontakt med en nästan bortglömd historia om alla de som tog sig in i dåvarande Sovjet på 30-talet i hopp om att hjälpa Stalin att bygga det nya paradiset. Många var de som aldrig kom tillbaka.

Tove Alsterdal är själv journalist och dramatiker vilket märks på språket som ibland är reportagets när hon kommer in på det mer historiska berättandet. Här blandas fakta och fiktion på ett ypperligt sätt med svavelosande trovärdig dialog och meänkieli. Det här är Alsterdals andra bok. Debuten, Kvinnorna på stranden, som jag inte läst än, men som utspelar sig i metropoler som New York och Paris och handlar om människohandel, har alltså en helt annan ingång. Även den i deckargenren. Ett författarskap som bådar gott med andra ord. 
Inslag från Nordnytt - intervju med Tove Alsterdal 

lördag 10 mars 2012

Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson

Vad hjälper det att flytta, att försöka undkomma sitt förflutna, att lämna något bakom sig? Oavsett vilka grunderna är för  resan bort, ut, så finns alltid platsen du lämnat kvar inom dig. Detta gäller även i Ola Nilsson tredje bok i sin triptyk kring en by någonstans i norra Sverige.

Stefan, Mirjam och Arvid har redan lämnat byn för staden. "En obönhörlig rörelse av trafik, konsumtion och kollaps". Arvid tycker det påminner om honom själv när han ser sig i spegeln. De tre vännerna har återsamlats för att bevista en begravning. Det är Eskils, konstnärsvännens kropp, som skall sänkas i jorden.

I byn finns också en annan kista, den innehåller ingen kropp men några få ägodelar från en släkting till Stefan som anslöt sig till SS under kriget för att komma närmare sin älskade som då befann sig i Finland. Han bränner kistan, på sin farmors uppmaning, tillsammans med det träd han lovat fälla.

De tre vännerna förenas kort. Minns något. Fragment. Det som håller ihop dem förutom byn är spriten, som här liksom i de två första romanerna är det som förlöser men också stänger till. Det känns som om spriten är det enda som dövar i en mörk och hopplös tillvaro. Det är svart, svart och tungt men vackert utskuret i Ola Nilssons prosa.

Från begravning till ett vernissage förs vi genom den korta romanen. Vi får inte veta mycket. Mirjams skrivande har gått i stå och litegrann känns det också som om Ola Nilssons roman stannat upp. Det finns inget som håller ihop vare sig i den här boken eller något som förbinder till de andra böckerna mer än utsattheten, brännvinet, hopplösheten. Men det är som sagt ett språk som tar grepp om mig och kanske behövs det inte mer än dessa titthål in i byn, platsen utanför och långt borta. Jag blir märkbart gripen och då behövs kanske inte någon röd tråd att hålla fast vid. Men av de tre romanerna kommer den inte upp i den första, Hundarna, som jag blev otroligt berörd av. Hur som helst - Ola Nilsson är en författare som jag tänker läsa i fortsättningen också.

fredag 9 september 2011

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj. 

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!
I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här  numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

onsdag 29 juni 2011

Hundarna av Ola Nilsson

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men  när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

 Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.