Visar inlägg med etikett Ungdomsböcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ungdomsböcker. Visa alla inlägg

lördag 21 juli 2012

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Nordisk naturmagi, folktro och spänning i Amanda Hellbergs första ungdomsroman. Ett förtätat poetiskt språk för oss från ljuvliga sommardagar i Timmersby till helvetesdjup och ont mörker. Vad är det som vilar under mossan?

Tilda är på sitt årliga besök hos morfar som bor utanför Timmersby i Sverige. I vanliga fall bor hon med sina föräldrar i England och talar själv bara engelska, även om hon förstår en hel del svenska. Nu har föräldrarna åkt på en Norgesemester på tu man hand och Tilda skall stanna hos morfar i hans stuga. Morfar är änkling, Tildas mormor dog när hennes mamma var liten flicka.

Tilda och Morfar gör precis allt sådant som man skall göra härliga sommardagar, badar och gör utflykter, men något anar Tilda ändå tidigt. Något utomvärldsligt ligger på lur i allt det sommarvackra. Naturen lever,sjuder av allt det som bebor den, från minsta myra på marken till höken som svävar över skogen. Och kanske något mer .... När så Tilda en dag tar en egen simtur trappas den obehagliga känslan upp och hon känner att något vilt, främmande och ondskefullt vilar över trakten, särskilt kring den lilla ön som ligger mitt i sjön, Fästningen kallad.. Av en journalist som morfar besöker inne i Timmersby får hon en bok om alla de magiska figurer som finns i vår folktro och så börjar hon än mer förnimma dessa väsen i verkligheten. Men är det möjligt? Mitt i vår tid av mobiler och datorer? Hon får också kännedom att de stenar som finns under mossan vid hennes morfars stuga är en gammal husgrund. Vem bodde en gång där?

Bit för bit för oss Amanda Hellberg in i naturens hemligaste rum och bär läsaren på ett språk som pulserar och lever. Hon befolkar berättelsen med Näcken, mylingar, häxor och skogsrån men mitt i det gröna, varma och vackra lurar ondskan. Att Tilda är utvald anar man så småningom men inte förrän det drar ihop sig mot slutet förstår man till vilket hon är ämnad. I berättelsen möter hon också Emil och hans kuf till morbror som bor granne i ett stort märkligt hus nära morfars stuga och deras spirande känslor för varandra för Tilda ut från barndomens trygghet och kärleken blir en drivkraft som är bärande i hela boken.

Och, så har jag nu åter en bok att lägga till samlingarna där en bibliotekarie inte är den rara lilla tanten med glasögon på näsan...... (läs här!)

Det är en magisk och underbar bok som jag hoppas får många läsare. Själv skall jag ge mig i kast med hennes tre vuxenböcker, även de uppmärksammade. Styggelsen, Döden på en blek häst och Tistelblomma.


onsdag 5 januari 2011

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Maja är en tjej som går första året i gymnasiet. Vi vet inget om henne när vi öppnar den här underbara boken av Jenny Jägerfeld, augustprisad 2010. Men redan i början av boken börjar sidorna blöda - dramatiskt med en avsågad tumme i slöjdsalen.

Maja snickrar på en hylla då den elektriska sågen plötsligt slinter och olyckan är ett faktum. "Det skärande, genomträngande ljudet. Hur de metalliska tänderna hakar i. Köttet. Blottlagt. Blodet." Vid hennes sida finns slöjdläraren Valter, kompisen Enzo och Simon, som hivar upp mobilen och tar ett kort som långt senare, i samma slöjdsal, kommenteras av Maja. "Jaha - där ligger jag och blöder".
Maja går estetiska programmet och är en tjej som placerat sig utanför det vanliga gänget. Hon går hellre i grön wct-overall köpt på nåt second hand-ställe, har sin alldeles egna frisyr, bor hos pappa och tycker rätt ofta att livet i allmänhet suger. Den enda som hon riktigt kan acceptera och som förstår henne är Enzo, även han en kille som inte platsar, som ställer upp men ibland fegar ur när striden blir för het. Och långt senare, Debbi, på sina stilettklackar och med sin "två-paket-cigaretter-om-dagen-hesa" röst.

Allt börjar torsdagen den 12 april och fram till efter skolavslutningen i juni får vi följa Maja och hennes känslomässiga resa från strulig men skärpt tonårstjej till nya insikter som tar avstamp från hennes allra djupaste rötter, barndomen när mamma och pappa och hon var en alldeles vanlig familj. Eller var de egentligen det? Och vart har mamma tagit vägen? För en försvunnen mamma spelar en stor roll i handlingen, liksom den rödlätte och bleke "Justin" i grannhuset där i Norrköping där mamma Jana bor och så pappa och hans dolda facebook-liv. Tror han!

Genom hela berättelsen bultar en dov smärta från den avhuggna kroppsdelen och blandas med Majas egen. Det är Maja som berättar och det gör hon med känslosam och rättmätig ilska. Hon sparkar på skitlivet med sin kängor och utbrister som Thåström! Fan, fan, fan. Men här finns också mycket kärlek och i takt med våren ljusnar berättelsen men det är inget lättköpt lyckligt slut. Livet är en prövning, precis som i boken hon hittar hemma hos mamma (som är psykolog), Cullbergs Kris och utveckling.

Det är ärligt och rakt och trovärdigt och alldeles förbannat bra! Jag levde mig verkligen in i Majas berättelse och tänkte; det kunde ha varit jag.

lördag 2 oktober 2010

Skjut apelsinen av Mikael Niemi


Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.

tisdag 10 augusti 2010

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman


Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

måndag 9 augusti 2010

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

fredag 6 augusti 2010

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

onsdag 9 juni 2010

Blodets röst av Magnus Nordin



Varulvarna tågar in...

På vampyrseminariet på Littfest hoppades någon att varulvarna inte skulle bli nästa stora trend i litteraturen. Någon spådde änglar. Andra spådde visserligen varulvar, även om man inte hoppades på det. (Nedan kan man också läsa om Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist.)
Hur som helst. Har ni läst Magnus Nordins Skuggvarelser (2002)? Det hade inte jag. Men det gick bra ändå att läsa Blodets röst, som är en uppföljare.
Daniel har i tre år försökt att skapa sig ett liv efter det att Kira lämnat honom. Kira, som är varulv och från en gammal ansedd lykantropsläkt, är i Skuggvarelser i händerna på onda varulvar som vill tvinga henne att blanda blod med en av dem. Hon blir däremot förälskad i en helt vanlig människa, nämligen i den sextonårige gotlänningen Daniel. Och det blir de två som blandar blod i den lilla flickan Alea, som kommer att födas och tillbringa sina första år i sin flock i en bergskedja någonstans i Östeuropa.

Parallellerna är flertalet med vampyrtemat i litteraturen: varulvarnas släkte, det sk Blodet, har funnits sedan urminnes tider och existerat parallellt med människan. Man gör sitt bästa för att hålla sams med människorna, och inte många vet om deras existens (även om det finns en specialgrupp inom polisen som specialiserat sig på lykantroper). Varulvarna är inte heller på något vis beroende av människan, de klarar sig bra i vildmarken utan människans inblandning (eller människan som föda). Blodet har också egna lagar, egna makthavare och en egen religion (vampyrers religion, om de bekänner sig till någon, är däremot oftast densamma som människans).
Kira lämnade Daniel för att skydda sitt ofödda barn. Hon kan inte heller stanna hos honom när de väl ses igen: hon är av de högstes råd dömd att antingen lämna bort din dotter, ett halvblod, till människor eller vandra som en fredlös utan rättigheter, dvs ett villebråd för vilken lykantrop som helst att döda. Nu är hennes mål att låta Alea växa upp hos Daniel, eftersom de lagar som gäller bland varulvarna säger att ingen får röra ett halvblod när hon väl finns hos människorna. Dessutom kommer Kira att kunna åtnjuta beskydd hos sin flock. Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Eftersom det pågår ett politiskt spel på hög nivå bland lykantroperna i Östeuropa, där mord och svek är mer regel än undantag, skakas hela varulvssamhället av det nya onda som växer fram bland fränderna. Inte ens de äldste är säkra på spelreglerna längre.

Boken är spännande och lättläst, precis som Magnus Nordins andra böcker. Varulvarna skildras ingående och visst känner man sympatier med vissa av dem. Kulmen är skildrat på ett filmiskt sätt, då Daniel, hans halvsyster och Alea låst in sig i badrummet för att undkomma varulvsattacken, men där badrumsfönstret splittras och en av de gigantiska varulvarna försöker att kränga sig in...
Det finns en del lösa trådar i boken, och det känns väldigt tydligt att det borde komma en fortsättning. Jag gillade den, och det känns inte helt oävet att läsa ännu mer om varulvar.

måndag 1 mars 2010

Mer än ögat ser, Under din hud av Melissa Marr

Ständigt på jakt efter alternativ till Twilightböckerna... Här kommer två fullgoda alternativ:



Om "oknytt". Det låter gulligt men wo-åow - akta er! Den här världen, med dess hov (Sommarhovet, Vinterhovet, Mörkerhovet m fl) av varelser, regenter som gör allt för att deras undersåtar ska må gott, artighet och ålderdomliga seder - den är inte lätt att tas med! Det upptäcker i den första boken (Mer än ögat ser) Aislinn, som av Sommarkungen utsetts till hans nästa Sommardrottning oavsett om hon vill det eller inte (kampen mellan ont och gott, sommar och vinter). I den andra boken (Under din hud) är det Leslie, som grymt utnyttjas av Irial, den gentemannamässige regenten av Mörkerhovet, genom ett blodbyte som hon går med på genom att beställa en tatuering...

Oknytt och dödliga, vi har parallella världar. Alla varelser i den andra världen är opålitliga, de lyder bara under sina egna lagar och regler. Däremot går de aldrig in i vår värld - om det inte är för sina egna angelägna syften. Det spelar ingen roll om det är sommarhov eller mörkerhov, i den andra världen är dess anhängare mer obehagliga men ändå bundna till dessa urgamla seder.



Och om man läst Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke: här återkommer all kunskap om alver och deras bruiger, ljus- och mörkerväsen, bergtagna människor och så vidare. Det var kul läsning, och en befrielse att det inte handlade om vampyrer utan om urgammal folktro som aktualiserats.

I båda böckerna av Marr är Aislinn och Leslie i början frustrerade av tvånget. Det är nämligen så att även människor inte har något val, när de väl blivit utvalda, det är som en naturlag. De måste lyda naturens lag (även om dessa lagar inte hör hemma i vår värld). Däremot, mot alla odds, väljer de att göra sin egen grej av situationen, till deras egen fördel. De förhandlar med de varelser som introducerat dem i de olika hoven och ser till att få det bästa av två världar.

söndag 24 januari 2010

Tema: Vinter - snö och is

Idag var det lagom minus 5 grader - efter en riktig vargavinter (i dubbel bemärkelse) - när 6 av 8 i vår eminenta litteraturgrupp träffades på café Schmäck för att berätta vad vi läst under temat "Vinter - snö och is". Som vanligt mysigt bullrigt och supergott fikabröd som alltid på Schmäck.
(Foto: Lövöudden Vicky)

Vad vore mer lämpligt att ta upp om inte Mumintrollen och dessutom av vår bibliotekarie/bildlärare Hilda. Hon läste högt ur ett skamfilat och kärleksfullt läst gammalt seriealbum från egna samlingar - Den farliga vintern. - Herr Brisks har svårigheter med tävlingsmomentet i skidåkningskonsten men när muminfigurerna slår sina kloka huvuden ihop löser sig allt. I Tove Janssons Trollvinter finns också den klassiska berättelsen när Mumintrollet vaknar och finner att hela världen försvunnit. Vi får vara med om hur ett mumintroll upplever vintern (de ligger ju annars i ide som alla vet). Dagens DN (24/1 2010) hade dagen till ära en stort uppslagen artikel om Tove Jansson och muminvärlden och en alldeles ny samlingsvolym, Stora boken om Mumin, har kommit ut under 2008. Underbart, melankoliskt, filosofiskt och tänkvärt. En modern klassiker.

Hilda avslutade med att visa en privat bok av konstnären Lars Lerin - Snö - med underbara akvareller från Lofoten. Han har ju gett ut många böcker att bara njuta av och precis i höst kom hans personliga bok En liten konstnär om uppväxten i Munkfors och hans vidare utveckling - i livet och som konstnär ut.

Friluftsälskande Anna presenterade en bok av David Lagercrantz, Himmel över Everest. Lagercrantz blev ju väldigt känd med sin bok om Göran Kropps bestigning av Mount Everest 1997. Hans intresse för bergsmassivet har fortsatt och beslutet att skriva en roman om den katastrof som hände 1996 blev ovanstående bok. Anna berättade om en spännande och dramatisk bok samtidigt som den sätter fingret på den rovdrift som naturens äventyrare och lycksökare gör sig skyldiga till när de blir besatta av att utmana naturkrafterna. Många som bestiger berget köper sina platser och är många gånger långt ifrån erfarna alpinister. Anna har själv siktet inställt på Kebnekaise.

Boken handlar om ett gäng svenskar och italienare som vill få en kick av att nå toppen - trots att det många gånger - om man lyckas - enbart fyller en med tomhet. Sen då? Boken handlar inte bara om naturens krafter och de dramatiska händelserna utan även mycket om de täta och nära relationer man får på berget. Alla måste lita på varandra - man har bokstavligen varandras liv i sina händer - såväl klättrare som guider.

I samband med att vi diskuterade bergsklättring tipsade Vicky om en film hon sett rätt nyligen - North Face - som handlar om några unga tyska klättrare som under Hitlers inledande skede, 1936, försöker ta sig uppför den berömda och beryktade alpväggen Eiger. Hitler ville i propagandasyfte att det skulle vara tyskar som lyckades med bedriften inför OS i Berlin. En film med oerhört starka scener där man verkligen känner att man fryser fast man sitter i soffan.




Ingrid hade valt en deckare. Arnaldur Indridasons bok Vinterstaden hade flera av oss läst och vi höll med om att hans deckare är både välskrivna och spännande och dessutom skildrar de Island, dess natur och människor på ett bra sätt - ofta kargt, kallt och ödsligt. Huvudfiguren, kommisarie Erlendur Sveinsson är likaså han en enslig och karg figur. I den här deckaren hittas inledningsvis ett lik efter en ung färgad pojke. Detta leder vidare till såväl rasism och övergrepp och när även den döde pojkens bror försvinner tätnar mystiken. I ett vintrigt Reykjavik letar Erlendur alltmer desperat efter att lösa mordfallet samtidigt som han slåss med minnen från sin egen barndom. Det blåser även idag kalla vindar över Island i finanskrisens spår enades vi om.

1997 kom Agneta Pleijel ut med den lilla kortromanen En vinter i Stockholm.
Anna-Lena hade läst och berättade om en liten pärla med ett poetiskt språk, fragmentariskt berättad om ett kallt och mörkt vinter-Stockholm. Den handlar om en kvinna som övergiven av sin älskade söker sig både inåt och bakåt i tiden. I Madrid blir hon spådd att äktenskapet är över och att en ny kärlek kan beredas henne. Hon reser hem fylld av nya tankar. I hundra dagar skriver hon - om nuet och det förgångna - men på väg.

Anna-Lena tipsade även om en väldigt bra bok i norrländsk vintrig miljö för ungdomar - Mikael Engströms starka roman Isdraken. Gripande och otroligt bra om en tonårskille - Mik - som skickas från sin alkoholiserade farsa i Stockholm till Norrland. En mörk bok om fosterhem men om en pojke som bär på ett inre ljus som gör honom till överlevare.

Anna-Lena hade även med sig sin egen alldeles färska nyutkomna barnbok - Min första världssensation. Vi är mycket stolta att vi har både konstnärer och författare i vår lilla litteraturgrupp. Vi återkommer till hennes bok så fort vi läst den - den är rykande färsk.

Vi fick också med en nobelpristagare. Helen hade börjat läsa Orhan Pamuks bok Snö. Poeten Ka har levt i många år i exil i Tyskland. Nu har han återvänt till sitt forna hemland och till hemstaden Kars - dels för att återse en gammal kärlek, dels för att som journalist skriva om den våg av självmord som drabbat muslimska flickor. Vädret är hårt och staden blir helt insnöad. Ka ställs inför både starka känslomässiga frågor men boken skildrar även de politiska förvecklingar som även idag gör Turkiet till ett ifrågasatt land ur flera perspektiv. Självklart ledde detta till att romanen blev hårt kritiserad i Turkiet när den kom ut. En mycket välförtjänt och spännande nobelpristagare.


Själv (Vicky) hade jag läst en ny spännande författare, Stef Penney som debuterat med en roman, I vargars följe, som verkligen utspelar sig i snö och kyla. Kanada 1867 är skådeplatsen för ett drama i små utposter i den oändligt stora kanadensiska vildmarken bland nybyggare, pälsjägare och indianer. Familjen Ross har för länge sen tagit hand om en pojke (som de vid allra första anblicken tar för en flicka), Francis. Pojken växer upp i det lilla nybyggarsamhället Dove River. En dag hittar Francis mor en av byinnevånarna, en ensamvarg vid namn Laurent, brutalt mördad. I samma veva försvinner Francis och naturligtvis blir han misstänkt för dådet. Men modern som är fast besluten att bevisa sonens oskuld och samtidigt försöka finna rätt på honom beger sig rakt ut i Kanadas vildmark med en pälsjägare, Parker, med minst sagt dåligt rykte. Men i deras spår följer även några utsända från kompaniet i Fort Edgar. Vem är den skyldige? Vart leder spåren?
Romanen är inte i huvudsak en deckargåta utan det är snarare så att mordet öppnar dörrar till det förflutna, till hemligheter och samband som efter hand uppdagas. Flera parallellhandlingar bidrar till att berättarväven kompliceras. Det är i mötet med alla dessa märkliga och modiga människor och gripande människoröden som trotsade Kanadas vilda natur som berättelsen växer till en mäktig och spännande läsupplevelse och ett helt oväntat slut. En äventyrsroman!

Jag hade även läst Jenny Diskis bok På tunn is - en resa till Antarktis. Jag fullkomligt älskar hennes reseböcker - som både är dokumentära reseberättelser om möten men också berättelser om Jenny Diskis inre resor. Hennes liv är som en roman bara det - hon har vistats på mentalsjukhus redan som ung flicka, övergivits av sin mor och förlorat sin far tidigt. I sitt författarskap beskriver hon öppet sitt liv och hela tiden viktar hon sina upplevelser mot det egna livets frågor och borrar i sina minnen.


I just den här boken hade jag en dubbel upplevelse av hennes resa. Hon bestämmer sig för att åka till Antarktis - hon behöver det vita oändligt tomma för att känna igen sig i sjukhusets renhet. Via Buenos Aires reser hon till "världens ände", den lilla staden Ushuaia i Eldslandet. Det är när jag kommer dit i boken som jag tänker på min egen son och hans flickvän som bott i staden och vandrat runt i bergen och på glaciärerna i denna världens vita utpost. Det var läckert att tänka på - att de varit just där.
Nåväl, Jenny ger sig iväg på ett fartyg med destination Antarktis. Blandat med möten med de andra passagerarna och själva båtresan, samt de stopp de gör på det antarktiska fastlandet djupdyker hon i den egna svåra barndomen. Både hennes bok om en resa som bl a går i norra Sverige ovan polcirkeln - Den motvilliga resenären och den om hennes tågresor i USA - Främling på tåg rekommenderas varmt.
Avslutningsvis har jag påbörjat H P Lovecrafts antarktisroman - det som skall vara hans krona på verket och enda egentliga roman - Vid vansinnets berg - som handlar om en expedition till Antarktis där man upptäcker den mest fasansfulla mardröm bland ismassorna. Återkommer om den och hans övriga böcker i ett senare inlägg.
Ja, det blev många boktips om vinter, snö, is och kyla. Nästa gång skall vi avhandla det motsatta. Sol, hetta och värme! Vad månde .......
(Fotot på Jonathan i Ushuaia är taget av Camilla Gunnarsson)

lördag 9 januari 2010

Skräckens cirkus



Darren Shan, författarens namne är också huvudperson i boken, tvingas av sitt goda hjärta att bli vampyrens medhjälpare. Precis så heter också filmen som kommer i februari Cirque du Freak: The Vampire's Assistant

Jag läste den igårkväll (men har haft med den på många bokprat, tipsat många elever om den, ha låtsats ha läst den, jag min bedragare!) och den motsvarade mina förväntningar. Jag undrar varför man ännu inte lärt sig att slå mynt av en kommande film? På mitt bibliotek finns den inte inne, dessutom var det kö på den så jag åkte till mitt närbibliotek där jag hittade den under en hög med andra böcker, helt lös och ledig för att följa med hem till mig och min äldsta dotter. Att hjälpa ungdomar till vetskapen om att det ofta finns en bok bakom en film tycker jag är behjärtansvärt!

Den är lättläst och inte alls särskilt läskig, den är klassad uHce vilket förvånar mig då jag personligen var räddare när jag läste böckerna om Spiderwick (Hcf).

När jag kollat klipp på Youtube ser jag fram emot en mysrysig biokväll med det av mina barn som är gammalt nog att se den. Premiär 26 februari i Sverige.

Andra bou-böcker nyligt filmade som jag ser fram emot:



Alice i Underlandet

och förstås: Till vildingarnas land

onsdag 6 januari 2010

Mitt extraliv av Johan Unenge


Vellinge! En ort i Sverige som idag förknippas med främlingsfientlighet. Det skulle kunna vara Hellevik - orten i Johan Unenges nya serieroman.

Mattias, en högstadiekille, befinner sig mitt i det kaos som kallas tonår. Vem är jag som person? Vad vill jag? Vad tycker jag? Egentligen! Många moraliska och svåra ställningstaganden tas upp i boken. I Hellevik som på många ställen i verklighetens Sverige påverkas samhället av nedskärningar, arbetslöshet, framtidsoro. Bibblan, där Mattias mamma jobbar, är på väg att läggas ner, men är det då viktigare att bygga ny baskethall? Främlingsfientligheten grasserar och rymningar från den lokala flyktingförläggningen höjer temperaturen, även på klassens egen lilla "nasse" Albin, samtidigt som alla vill ha kvar mästerspelaren Yossuf som har tagit Helleviks Tigers till elitnivå.

Mitt i allt detta finns plats för bästisen Ubbe - även om han för det mesta är uppslukad av att skjuta sig fram i combat-spel. Och så finns Alva! Men hur stora murar är man beredd att kliva över för kärleken? Många svåra val för Mattias. Hemma häckar han framför TV:n och ser på skitprogram eller lyssnar på polisradion. Där, bland alla utropen och koderna, finns pappa polisen i sitt dagliga värv på Helleviks gator. Hemma likväl som i skolan och kompisgänget finns det spänningar som lyhört tas upp av författaren men läggs i knät på läsaren att själv känna av.

En dag läggs TV-spelsvärlden som ett raster över verkligheten och Mattias öppnar dörren - bokstavligt - till nya erfarenheter och allt är plötsligt blodigt allvar.

En aktuell och väldigt bra ungdomsroman som väcker viktiga frågor. Grafiskt snygg i både text- och bilddelar. Unenges egna bilder är skissade läckert på ett lite löst oskarpt sätt som jag gillar. Se bara på omslaget! En kille, på väg ensam mot en synbarligen tom horisont. Så på pricken kunde jag känna det när jag var 14-15 år. Vägen oviss mot en vuxen framtid och med alla val som väntade.

Språket känns autentiskt och trovärdigt och ligger nära ungdomar. Det är ett driv i texten som för den framåt på ett spännande sätt med Mattias egna tankar blandat med dialog. Kommer osökt att tänka på Lapidus Snabba cash där språket också ligger nära olika språkgrupper och miljöer. D v s poliser pratar på polisers sätt, spelnördar på sitt, tonårskillar på sitt, invandrare på sitt.

En superbra bok även för skolan att på ett bra sätt ta upp viktiga dagsfrågor.

måndag 4 januari 2010

För guds skull: visa aldrig vem du är!

Jag klev under julledigheten ned i osäkerhetens träsk. Jag slungade mig själv tillbaka i tiden till eran där man aldrig fick sticka ut eller visa känslor: tonårstiden.



Natthimmel av Sofia Nordin handlar om Tilda som förlorat sin bästa vän. Vännen har visserligen bara flyttat till andra sidan av stan men också bytt skola, och de två flickorna tappar kontakten alltför fort. Tilda har också svårt att prata med sina föräldrar och sin syster: i hennes familj sker inga känsloyttringar utan helst ska allt bara ligga på rätt ställe, leendena ska vara svala och dörren till det egna rummet stängd.

Men så upptäcker hon Jesper! Han går i hennes klass och av en slump börjar de att tala om hans passion i livet: lajv. Jesper är glad och levande och drar med Tilda till sin värld av föräldrar och syskon som möter ens blick och lyssnar på vad man säger och bjuder på egna tillkortakommanden. Men framförallt till lajvandet...

Tilda som tidigare varit paniskt rädd för att inte passa in, vare sig i skolan eller i sin egen familj, som länge gått runt och inte passat in någonstans alls och sett sitt liv utifrån som en film: hon börjar plötsligt säga som hon tycker. I början blir hon nästan rädd för sig själv men så småningom lägger hon upp en strategi...

Här finns ingen kärlekshistoria heller, inte hos Tilda och Jesper i varje fall, och det kan ju ibland vara befriande okladdigt att läsa en sådan bok (och en del av mina elever frågar också efter sådana böcker).



Agnes flyttar med sin familj till Umeå! Efter ett år i gymnasiet (i Stockholm om jag minns rätt) där hon varit totalt utfryst, trots enormt många försök att passa in, har hon skrivit en lista där alla punkter går ut på att bli den socialt mest välanpassade flickan någonsin.

Och det går riktigt bra för henne i Tänk om det där är jag, även om det inte känns så alla gånger. Hon känner sig flera gånger stå och balansera på kanten till avgrunden igen, men upptäcker att de nya människorna runt omkring henne faktiskt inte är elaka. Ingen vill prata skit om henne, alla gillar henne men alla kan inte älska henne. Hon träffar musikern Jakob, som är intensiv och får hennes hjärta att slå fortare. Men i hennes klass finns också Adam, som också är den allra första kille hon träffar när hon anländer till Umeå på sommarlovet före tvåan.

Och här finns kärlekshistoria! Agnes är äldre än Tilda, kanske beror det på det, det är viktigare i hennes liv än i Tildas? Men som i Johannas tidigare romaner: inga detaljer, inget rent sex, utan mer spänning, nyfikenhet och nybörjarpirr.

Och angående tonåren: jag vet att det är olika. Jag visste det då och jag blev påmind nu, tack vare dessa fina böcker. Själv var jag en skränig och obekväm tonåring med ett obändigt tvång att säga precis vad jag tyckte just då, rakt ut och helst med hög röst. Men visst hade jag tysta vänner som inte ville (eller kunde?) synas.

Jag trodde nog att det var så de ville vara då, precis som Tilda och Agnes som är beredda till nästan vad som helst för att bli accepterade. Men jag blir beklämd när jag tänker på det, när man är sexton (eller fjorton eller nitton eller när det nu infaller) borde ens kraft och energi få läggas på annat än att bara bli accepterad av omvärlden.

I vilket fall landar dessa böcker på bokhögen jag vill ge mina barn att läsa när de närmar sig detta! Två viktiga böcker att ta med sig i livet - om de inte ser sig själva i dem kan de se andra.

måndag 28 december 2009

Julväder av Börje Lindström

Huvvaligen! Snön yr utanför fönstren och min gamle far har kommit till stan med en granne. Bilen och stugan där han nu bor är helt insnöat. Nu är det skottning som gäller! Det är precis en sån här dag i juletid man skall läsa Börje Lindströms bok Julväder.

Detta är en gastkramande spökhistoria från Lillvargbyn i Lappland. Där bor Börje. Det är någon gång i början av 60-talet. Bröderna Cartwright rider på TV, tjejerna sprayar håret och man äter kalaspuffar till frukost och sjunger Tom Dooley.

Det är några veckor före jul. Börje går fortfarande i skolan, där deras magister, den märkliga sörlänningen med bockskägg och som liknar Gammel-Erik (det namn man sätter på hin håle själv så man slipper säga svärord) regerar. Familjen bor i villa Snedablick som under snötyngd och blåst jämrar sig som ett gammalt skepp i storm. "Villa Snedablick vart som den vart. Gick man på fel lösbräda ute på sågspånsvinden började västerväggen i finrummt att gunga nere vid golvet. Slog man igen dörren till sitt rum för hårt flög det murbruk ut ur ventilen i köket." Tillsammans med kusinerna Agnetha och Bibbi och Svenny (som kommer uppresande från Uppsala) blir julen detta år inte som andra jular i Lillvargbyn.

Allt börjar med elektriciteten. Den som alltid läser av elmätaren heter Volter (haha) och han dyker plötsligt upp mitt i vintern och påstår att det är något konstigt med elektriciteten. Någon tjuvtar ström så det sviktar i ledningarna tror han. Och visst är det något konstigt med ljusskenet över himlen. Förebådar det något?

Bit för bit vecklar Börje Lindström upp en hiskelig spökberättelse. Att bygdegården höll på att rasa in när Börje var liten, det som han läst om så många gånger i ett gulnat tidningsurklipp från Västerbottens folkblad, kan det ha något att göra med den gamla händelsen farmor berättat om, när många lappar blev innebrända för att någon stängt dörren utifrån? I magisterns röda bok finns mystiska inlägg och Börje och Svenny och de andra inser snart att mörka krafter är i antågande. I svindlande, mustiga och väldigt välskrivna kapitel följer vi äventyret ut på Lapplands myrar där blå olycksbådande knastrande spindlar springer längs kraftledningarna. Boken slutar "filmiskt" med action till sista bokraden - precis som i Börje Lindströms enormt bra bok Vitterväder som Julväder är en fristående fortsättning på. I den boken har Börjes farfar en viss betydelse - i den här boken ligger han begravd på kyrkogården. Död är också farbror Lennart - vars kropp man aldrig hittat sen han försvann utåt myrarna. Ja, ni förstår upplägget. Många trådar snos elegant och mästerligt ihop på slutet och man ryser ända in i märgen.

Börje Lindström heter även bokens huvudfigur. Man undrar ju vad som är sant och vad som är påhitt. Jag läser på Börje Lindströms hemsida att när han fått korrekturet och skrev om första meningen i boken "Den natten drömde jag att Svenny dog" så gick strömmen och det började blåsa våldsamt. Då bestämde han att inte ändra ett ord. Efter en kort stund kom strömmen tillbaka. Att Börje också är något av en mystisk person själv, både osynlig och synsk, kan man läsa på hans hemsida. (se länk nedan). Han har skrivit flera böcker för alla åldrar. Som dramatiker har han skrivit ett flertal pjäser. Hans bilderbok Gunnar i granskogen är en av de få riktigt bra norrlandsskildringarna i bilderboksformat. Vi saknar nämligen böcker från våra breddgrader för barnen att känna igen sig i.


Börje Lindströms hemsida!

söndag 20 december 2009

Alla har ett hungrigt hjärta av Björn Sortland

Everybody has a hungry heart .... sjunger Bruce Springsteen. En vacker strof och en vacker titel på en bok. Visst hungrar vi efter att bli sedda, älskade, bekräftade.

Ina är 16 år och hon VET att något hänt henne. I henne växer ett nytt liv och hur skall hon kunna berätta det för Erik? Killen som hon träffat för sju veckor sen och som dessutom redan är ihop med en annan tjej. Den enda hon kan tänka sig att anförtro sig åt är den lite äldre kompisen Synnöve i Oslo. Men dit är det långt. Då infinner sig en räddare i nöden som kan skjutsa henne hela vägen dit. Erik!


Det här är en poetisk och finstämd bok där vi får ta del av Ina och hennes tankar men också följa hennes och Eriks dialog om allt det som nu händer i deras unga liv. Inkännande skrivet om en ung flicka av en manlig författare.

Berättelsen lämnar inga lösningar - bara ett "här och nu". Boken är utgiven av det lilla förlaget xpublishing som drivs av två tjejer. Två andra bra böcker av Sortland är; Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn och 12 saker man måste göra innan världen går under.

måndag 14 december 2009

Integration


Svenhammeds journaler av Bečević, Zulmir

Om en smart, svenskfödd kille med despotisk far som vänder ut och in på sig själv för att passa in någonstans. En otroligt fin skildring om att växa upp i Sverige, helt rotlös. Förstår ni.

R O T L Ö S.

Vi kan bara skrapa lite på ytan av den desperation Svenhammed känner inför denna rotlöshet och att han ens bemödar sig att stiga upp om morgnarna - det är ett kraftprov. Våldsam stundtals, kvinnosynen många gånger knapphändig men öppen och man tillåts verkligen känna med pojken.
Språket är helt fantastiskt och känns helt genuint. En annan bok av samma författare som jag också tyckte mycket om är Resan som började med ett slut, om flykt från Bosnien till Sverige. Svenhammeds journaler var dessutom nominerad till Augustpriset och hade varit en värdig vinnare.


Towelhead av Erian, Alicia

Om en trettonårig brådmogen ung kvinna som tvingas flytta till sin far eftersom modern säger att hon inte kan "kontrollera" henne längre. Fadern är från Libanon men lever ett helt igenom amerikaniserat liv och dessutom religionsfritt. Han behandlar Jasira gammeldags och mycket strängt, utan respekt för hennes integritet. Jasiras mamma (som skickade iväg henne efter att moderns pojkvän visat intresse för Jasira) förstår inte förvirringen hos sin dotter efter ett svek, en kulturchock, ett sexuellt uppvaknande.

Humoristisk ibland, men ofta tragisk med tanke på hur enormt många problem en mycket ung människa kan ställas inför.

söndag 22 november 2009

Djävulens märke av Magnus Nordin

Bra och välskriven skräck har alltid tilltalat mig och det är med stor behållning jag läst John Ajvide Lindqvists böcker och konstaterat att vi fått en bra författare i den genren även i Sverige. Det är svårt att skriva om det övernaturliga på ett spännande och trovärdigt sätt. Ett av knepen är att väva in fiktionen och bygga upp skräcken i det totalt vardagliga - att placera skräcken i vårt nutida samhälle. Nu har vi en till författare som är minst lika bra - Magnus Nordin. Hans senaste bok Djävulens märke kan lika gärna läsas av vuxna som av ungdomar. Likväl som jag sätter Låt den rätte komma in i händerna på ungdomar kommer jag att föreslå Djävulens märke till vuxna. Gränsen är ju ändå ofta så hårfin vad som är en ungdomsroman.

Djävulens märke utspelar sig i en niondeklass i en nedsliten skola i Stockholm. Jagberättaren heter Ella - övriga delars berättarperspektiv är den allseende berättarens. Ellas klasslärare är sjukskriven efter att hon förlorat både man och dotter i en drunkningsolycka och en vikarie anställs i hennes ställe. Hon heter Malin, har bl a undervisat i en amerikansk skola tidigare och lyckas nu få bukt med en annars ganska stökig klass med sin kloka pedagogik. Det enda märkliga med henne är henns konstiga blick som kan skifta mellan blått och grönt. Måhända är det ljuset eller kanske en ny sorts märkliga linser. Alla tycker om henne - inte minst skolans rektor Åsa - som innerst inne drömmer om att omvandla skolan till en friskola där hon mer övergripande kan styra och ställa över lärarkåren. Där skulle lärare som Malin behövas.

Vi får lära känna flera av eleverna och deras familjer närmare och även flera av lärarna - i synnerhet matteläraren Fredrik och Hanna - den lärare som Malin vikarierar för. Skolans värld skildras realistiskt och vi befinner oss verkligen mitt i nuet med flera språkliga nutidsmarkörer som känns trygga och välkända som Carola, Stieg Larsson och Barack Obama. Efter en tragisk händelse tar Malin med sin klass på en skolresa och sakta sakta växer obehaget och känslan av att något är väldigt mycket fel - inte bara hos Ella utan även hos läsaren.

I en gastkramande fortsättning stegras dramat, sammanvävd med historiska fakta och drömmar till det oväntade slutet strax innan sommarlovet skall ta sin början med betygsutdelning, Den blomstertid nu kommer och en förväntan inför friheten utanför Katarina Östras dörrar.
Jag sträckläste boken som sina 492 sidor och 3 delar till trots är lättläst. Nu håller jag tummarna att vi får träffa Magnus på våra skolor i vår så jag personligen får tacka honom för ännu en ruskig läsupplevelse.

Prinsessan och mördaren, Huset vid vägens slut m fl rekommenderas även varmt.
Läs, njut och rys!

tisdag 17 november 2009

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann

Oh, vilken bra bok det här är. Den är fullkomligt lysande och jag hoppas, hoppas att ungdomar läser den och känner igen sig så att de vet att allt det vardagligt märkliga, hemska och kittlande de själva är med om är både unikt och så enastående universellt. Jag minns i vart fall på pricken vissa saker som Tom, bokens huvudfigur, berättar. Till exempel att cykla hem genom mörkret och plötsligt känna rädslan slå klorna i en. Tom är en kille som är nära sina känslor och som vågar erkänna sina svagheter.

Cilla Naumann har skrivit en andra bok om bröderna Tom och Erik (Värsta brorsan). Tom har nu börjat högstadiet och i åtta kapitel (eller noveller om man så vill) berättar han om sådant som händer mitt i vardagen men som ändå ruskar om hans liv - ibland bara som en tankeställare - ibland med rädsla och äckel, ibland som den mest berusande lycka och pirr. Sällan har den första kyssan beskrivits så rakt och klart i ungdomslitteraturen. Uppbrottet från en vän som alltid, alltid funnits sätter en gräns mellan barn och ungdom. När Tom skickar en sten genom en ruta skickar han samtidigt ett vemodigt farväl till barndomens alla saftkalas och badsomrar. Inget blir sig längre likt. Vuxenvärlden skall vara trygg även om man vill prova sin styrka mot den men samtidigt visar sig även vuxenvärlden vara fylld av svek och skam. Då är det skönt att ha en storebror som finns där i mörkret och bereder plats - en Jonathan Lejonhjärta för en natt.

Jag skulle vilja läsa högt men samtidigt skall boken läsas i enskildhet för var och en - särskilt pojkar - som jag önskar få låna ut den till.

Kulor i hjärtat. Precist och genialt. En del saker i livet träffar en där man är som mest sårbar och oskyddad - men det härdar och gör en stark.

Boken är augustnominerad. Jag håller tummarna!

söndag 15 november 2009

Jag är djävulen av Sonya Hartnett

Har precis fällt ihop pärmarna på en roman av Sonya Hartnett. Den heter: Jag är djävulen och skrevs 1996 men kom ut i Sverige år 2006. Vi hade till den här träffen valt Australien som tema och som skolbibliotekarie var valet lätt att hitta en bok av ovan nämnda författare. Hon fick Astrid Lindgrens pris alldeles nyligen och nu förstår jag varför.

Handlingen utspelas i ett förortsområde med villor och där bor en dysfunktionell familj bestående av en handikappad farfar och en kökstjänstgörande äldre kvinnlig släkting samt bokens huvudperson Kitten.
Det flyttar in en ungt par i huset bredvid. Kitten sitter och spanar i rummets fönster på deras inflyttning och beger sig sen ner till farfar som ligger helt stel i sjuksängen och väntar på att dö. De har en speciell relation, först nu kan Kitten slugt och djävulskt terrorisera gamlingen som inte kan försvara sig mer än halvhjärtat verbalt. Det visar sig att Kitten lämnats av sina bägge föräldrar hos farfadern som tillsammans med farmodern har sörjt för hans uppväxt men sedan hon dog var han helt i den gamles våld.

Det uppstår en relation mellan grannens unga fru och Kitten som ingen runt omkring tycker om och sedan bär det verkligen hän. Här har vi igen den verkliga diskussionen om ungdoms- och vuxenlitteraturens gränssättning. Det finns så fantastiskt mycket bra ungdomslitteratur som likaväl vänder sig till de vuxna. Den här boken är ett lysande ex. och vänder sig från alla mellan litteraturintresserade åttondeklassare till läsintresserade vuxna. Under bokens gång förstår läsaren att det verkligen inte står rätt till med Kitten, ett så sött namn på en så sjuk yngling. Är det omständigheterna som har format honom, föräldrarnas frånvaro eller finns det en djävul i oss som när som helst kan dyka upp?

Den verkligt intressanta diskussionen handlar om ansvar och eftersom jag samtidigt läser Ann Heberleins bok: Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar, så kan denna bok halta i det avseendet, den svaga grannkvinnan och den demoniska pojken, dömd av sin uppväxt men döm själva, dvs. läs boken och ta del av ett fantastiskt författarskap. Nu går jag och lånar nästa av henne.

tisdag 27 oktober 2009

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Vilken himla bra bok detta är. Jag åker i raketfart tillbaka till 60-talets ungdomsår och tiden flyter plötsligt. Aase Berg har skrivit en poesibok som snarare är en kortroman i poetisk kostym för ungdomar men som med lika stor behållning kan läsas av vuxna.

Den som berättar för oss om livet är Tove, ca 16. Vi får följa henne från en sommar och fram till nästa års påsklov. Hon och hennes två kompisar Britta och Klara är tillsammans den trekroppade monsterödlan som allt kretsar kring. Om vänskapen - men också om vänskapens vedermödor, svek, utfrysningens mekanismer, avundsjuka. Under det knappa året får vi följa Toves väg in och ut i kärlek och bekräftelse, oförstående föräldrar, en urtråkig skola som suger allt och fasan för att hamna på vuxentåget jobbajobbajobba, och "rullarullarulla i de sega spåren (...) mot dödentunneln." Men här ryms också förtroligheten, snacket om livet, de första fyllorna, den vedervärdiga spegeln, sommarläger och skidresor och om det stora undret - kärleken.

Titeldikten handlar om de förutfattade meningar föräldrarna har om Märsta där Leon bor - han som ändrar allt - där

"är det lika råslummigt som
alla andra ställen
där de aldrig satt sin fot
men sett i reportagen
om gangsters
på Rapport:

huliganer
pyromaner
kleptomaner
narkomaner
kriminalfall
pitbullterrierägare
och människoätande människor.

Som taget om mitt älskade Ålidhem - stället där ingen kan bo för där bor ju bara ovanstående. Så jäkla fel!

Poesin är ofta på pricken - rå och slängd i käften, uppgiven och nyordsskapande men också otroligt känslig och sensuell - vacker, glödande;

"... jag följder tungans
mjukt sugande glidande
och glömmer bort
att grubbla över
hur man ska göra,
bara sjunker in i
kyssens köttmussla
och alla muskler
i ett starkare
och starkare
dåsigt och
pumpande
blodrött
slinger.

När höstterminen börjar har Tove redan gjort många erfarenheter och fler kommer snabbt och obönhörligt. Det är tufft att släppa taget och nalkas vuxenhetens inskränkthet och tråkliv - motståndet är starkt - ändå - plötsligt kan t o m ett förhållande mellan vilda vackra galna tonåringar fastna ..... strålen som förband henne med hennes älskade hotar att brista

"stark som en trädgren borde den vara -
men den är spröd som gammalt bröd,
torkar ihop till pulver
och går av
mellan mina fingrar

Jag har inte sett
det nya läget komma
men nu är det här
och jag blir rädd:

Jag ser att vårt liv
är exakt så tråkigt
som de vuxna jobbar på
att deras liv ska vara."

Jag kände så starkt för denna underbara bok - just för att jag åldern till trots - smärtsamt minns precis hur det kändes, hur jag tänkte och hur jag stred med allt, mot allt. En bok som många kommer att ta till sitt hjärta. Den sammanhållna berättelsen tror jag kan locka flera ovana poesiläsare att ta till sig boken och få ta del av ett nytt uttryck. Aase Berg har delat in boken i kapitel som löper längs höger- och vänstersidorna med namn som: Skärpningsuppdrag I: Bli fri, Ökenhöst och Kratern blommar. De ger en vägledning genom ett år av rosenblad och taggtråd. Och - den slutar underbart starkt och hoppfullt:

"Det är jag som bestämmer
över mitt liv.
Om det inte blir som jag vill
så ska jag vilja
att det blir
som det blir.

Vad som än händer."


söndag 4 oktober 2009

Sonya Hartnett

Idag spelar min man distriktsmästerskap i snabbschack. Femtiominuterspartier. Därför dyker jag inte upp på Schmäck i eftermiddag. Alternativet är att dra med ungarna så det går bort.

Jag har läst 3 X Sonya Hartnett på tema Australien:
I skuggan av den randiga vargen
Satchel stannar kvar i det dammiga samhället. Hans syskon och vänner har flytt till andra mer framtidslovande ställen och bästa vännen (sist ut) försöker få Satchel med sig. Han stannar envist kvar. Hans fanatiskt religiöse pappa går honom på nerverna och kanske blir Satchel kvar tack vare sin mamma som är ledbruten efter år av slit på ålderdoms- och sjukhem (känner vi igen från norrländska glesbygden) och med vilken man mellan raderna kan ana en solidaritet från Satchels sida: de har ett ömsint förhållande. Satchel och bäste vännens syster, om vilken han inte brytt sig tidigare, ser ett djur alla trott varit utdött sedan länge och de börjar tillsammans forska i historien omkring detta djur.
En stillsam bok, vemodig, andas öken och sand och hetta.

Thursday´s child
Berättelsen utspelar sig under 30-talet under den stora depressionen och alla i familjen Flute gör det de kan för att bidra till överlevnad. Pappan anklagas för att vara lat och en smitare, men i sådana fall är han ändå en kärlekfull pappa, men med hemska krigsminnen. Mamman har i början av berättelsen fött ett barn.
Tin är annorlunda alla. När han inte längre kan hänga med sin mamma (hon tar hand om det nya barnet och kan inte längre fokusera bara på Tin) blir hans passion att gräva. Han gräver först gångar under huset (som blir underminerat) men blir alltmer isolerad och inte ens Harper, dottern och den som berättar historien, kan komma i kontakt med honom. Hon var tidigare det barn i familjen som stod honom närmast och kunde kommunicera med honom och gav honom mat. Under ett fruktansvärt oväder måste familjen lämna huset, med Tin i gångarna därunder, och när de kommer tillbaka är allt förstört och Tin borta. Däremot lever han kvar och blir till en legend på landsbygden.
Ytterligare en tät sammanhållen familj. Boken andas hopplöshet.

Pojken i soffan
Matilda har levt ett långt liv. En gång har hon upplevt kärleken. Sedan lärde hon sig att den inte gick att binda till sig, då förändras och kvävs den. Pojken i soffan som väntar på henne när hon kommer in med hunden överraskar henne för hon är inte beredd. För honom berättar hon sedan sagan om sig själv, om honom och alla andra.
Den här boken stannade länge i mitt hjärta - jag tänkte länge på många vackra meningar i den. Nu har jag glömt hur de exakt lät, men innebörden finns ändå kvar, t ex: När en människa dör. Var finns värmen från hennes hand som hon lagt mot sitt barns kind?
Innerlig och allmängiltig. En saga om kärleken i ett liv.

Om Sonya Hartnett från ALMA-kommitténs motivering.