Through literature I become a thousand people and yet remain myself - CS Lewis
fredag 10 februari 2012
Tigern av Kate Dicamillo
Rob, 12 år, bor med sin far vid ett sjaskigt motell, Kentucky Star, i Florida. Modern, vars namn inte får uttalas, är död och redan på begravningen täpptes Robs sorg igen av en örfil från fadern med orden "det hjälper inte att gråta". Sen dess är sorgen inkapslad. Som om inte det räckte är Rob hårt mobbad i skolan, inte minst för sina såriga ben som hela tiden måste smörjas. Enligt hemhjälpen Willie May har han dock fått förklaringen till varför hans kliande utslag på benen inte vill läka. Det är sorgen efter hans mor som inte når upp till hjärtat, säger hon.
En dag stiger en ny och annorlunda flicka upp i skolbussen och drar genast till sig de andra barnens uppmärksamhet. I rosa volanger ser hon docklik ut men hon är arg och vresig och hon råkar illa ut direkt men är inte den som lägger sig platt inför sina antagonister. Hon heter Sixtine - som i Sixtinska kapellet, som Rob vet en hel del om. Rob måste vara hemma från skolan p g a sin ben (som kan smitta menar rektorn, den fege uslingen) men han och Sixtine utvecklar en vänskap som kommer att befrukta dem bägge.
Till saken hör att Rob vid ett av sina strövtåg i skogen fått se en märklig syn. Hos den vresige Mr Beauchamps står en stor bur och i buren finns en vankande inlåst magnifik och vacker tiger. Rob tar den direkt till sitt hjärta och han och Sixtine börjar smida planer.
Det här en underbar bok om vänskapens styrka och inneboende kraft, om förlösning av starka känslor och om ordens betydelse som nycklar till försoning med det förflutna. Kapitlen är korta och berättelsen leder oss elegant via Rob direkt till det dramatiska slutet.
måndag 14 februari 2011
Den skräckslagne stekelsamlaren av Anna-Lena Hedman
Anna-Lena Hedman har återigen skrivit en härlig berättelse för barn som är precis på pricken som barn brukar vara. Abbe får knottror och närapå nervösa små sammanbrott om hon ser ett liten insekt. Sven, som jobbar i byns biblitotek tänker bota henne och detta genom att bjuda in henne att bese hans insektsrum. Dagen närmar sig och fasan växer i Abbe. Hur skall hon ta sig ur detta?
Hur det går och hur hon skall lyckas att fixa en sågstekel till Sven är den röda tråd som ringlar genom boken. Men här finns många roliga tåtar att njuta av. Mamma får besök av väninnorna från båtresan i förra boken Min första världssensation, holländska Gerardine och finska Heidi och vissa språksvårigheter uppstår. Här finns också Roger, mammas gamla kille som kör Epa-traktor och tycker att Abbe är norra Europas tuffaste brud. Kommer möjligtvis mamma att ta Roger till nåder? Abbe träffar även kreativa konstnärer och ivriga fältbiologer och allt knyts finurligt ihop på slutet.
Det är så otroligt fartigt och roligt skrivet så jag tror att både gammal och ung har lika stor glädje av boken. Ett givet högläsningstips för de lägre åldrarna. Morfars västerbottniska dialekt översätter Anna-Lena hjälpsamt för de som inte begriper vad bryta och en gamm-kangero är. Både spännande och romantiskt blir det också mot slutet men mest är det med ett stort leende jag läser denna fina berättelse om ett sommarlov som får en att minnas det bästa av ens egna barndomssomrar. Sen är det så roligt att få lägga till sågstekeln och andra kryp till de myror, tordyvlar, spindlar och maskar som bebor vår barnboksvärld. Och har ni någonsin försökt få en skalbagge att sätta sig på kommandot "Sitt!" eller "Plats!"? Nöden har ingen lag!
Närmaste stad är Umeå, där det finns en alldeles särskild kiosk väst på stan med ett alldeles särskilt snus - men var ligger Istermyrträsk? Kanske lite här och där, kanske är det bara författaren som vet!
Lena Sjöbergs fina framsida lockar med sirliga bokstäver och milda färger.
Jag håller tummarna att jag får träffa Abbe igen!
fredag 17 december 2010
Den tredje grottans hemlighet av P O Enquist
Det finns något av gammal hederlig äventyrshistoria över P O Enquists fortsättning på hans förra (och första) barnbok De tre grottornas berg, när nu fortsättningen, Den tredje grottans hemlighet, släppts under året.Jag läser och känner mig som en läshungrig tolvåring blandad med en vuxen läsare som älskar P O:s språk och sätt att skriva. Detta är "enquistliskt" litterärt på ett alldeles för honom typiskt vis.
Morfar, som är författare och heter P O, och som i Katarina Strömgårds bilder, är otroligt lik författaren P O, har tillsammans med sin Gunilla åter fått besök av alla barnbarnen. En ny expedition skall företas denna sommar för att söka spåren efter björnen och vargungen (som nu måste vara vuxen) från den tidigare berättelsen (som ju morfar redan skrivit om i sin förra bok). Men först måste allt följa den kronologiska händelseutvecklingen som börjar med morfars hund Mischas död. Varsamt förs Mischa över till andra sidan av veterinären och Marcus, en av de äldre barnbarnen. Så småningom kommer en ny valp till huset, Pelle, vilkens förmåga att stråla budskap uppfattas av ovanstående Marcus på ett mycket subtilt sätt.
Marcus som har många gåvor, t ex att utföra enhandsapplåder.Nåväl, alla barnbarn, kusiner som de ju egentligen är, är nu samlade i en by i den Värmländska trakten nära Norge och efter ett litet fiskeäventyr med båten på sjön Vällen upptäcker gruppen med morfar i spetsen ett övergivet tält som ger dem onda aningar, så pass att den värmländska polismakten måste inkallas för en närmare undersökning. Att detta fynd kommer att få konsekvenser för deras senare strapatsrika färd mot de tre grottornas berg anas inte i förstone. Men morfars förkärlek för kartor har en viss betydelse.
Det här är en spännande men också stundtals rolig berättelse med härlig gammal äventyrsbok-känsla. Vi dras in i en riktigt actionfylld historia med ryska maffian, droger och en natur som i sin värmländska vildhet vet att ta ställning för rätt sida av lagen i form av en björn, en varg och en svart snok. Och så hunden Pelle förstås.
Befriande fri från små moralkakor. Här finns en över hövan röksugen morfar som får säga helvete, trots att hans mamma i Hjoggböle i mycket unga år varnat honom för svordomarnas ödesdigra konsekvenser.
tisdag 10 augusti 2010
Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.
Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.
På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:
"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"
Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.
Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.
Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!
söndag 14 februari 2010
Min första världssensation av Anna-Lena Hedman
Det kan inte hjälpas att jag känner Anna-Lena och att hon är en av oss på bloggen. Hon HAR faktiskt skrivit en sån fantastiskt rolig och bra bok så jag måste berätta om den.Hela historien utspelar sig i Istermyrträsk, byn som Gud glömde (och hela tiden ser jag för mig min lilla hemby Bullmark). För det är precis i ett sådant litet samhälle - där alla känner alla - som Matilda, kallad Abbe, bor när hon hälsar på mormor och morfar. Till vardags bor hon med mamma i Umeå. Men berättaren som är Abbe själv befinner sig precis när hon berättar hela Istermyrträsk-historien på en lyxkryssning som mamma vunnit. Det är lite tråkigt med lyxkryssningar och Abbe berättar in i mammas mobil allt som hände "förra sommaren" när Abbe och kompisarna Nadja och Antón försökte slå någon av alla märkliga rekord som finns i Guinness rekordbok som att stoppa munnen full med sugrör eller varför inte kolla hur många tändstickor man kan stoppa in i näsan. Att det kommer att bli en världssensation i byn börjar vi tidigt ana.
Det är en rolig och fartfylld historia. Mormor jobbar på biblioteket och morfar, ja han är bl a en riktig "vedgubbe" som pratar en frejdig västerbottniska (anar Umebondskan ..... ) I byn finns också en hel massa andra figurer som vartefter inlemmas i historien. Där finns Tjejen-som-tydligen-gillar-svart, arga gubblandslaget och Krut-Kalle , stackarn, som inte får in veden i tid för han har alldeles för ont i ryggen. Och där finns Roger med sina polisonger, Roger som är en omtyckt ex-sambo till Abbes mamma.
Men där finns också lite mer besvärliga figurer, som kan få det mest idylliska sommarlov att mörkna i kanterna, som t ex Christoffer Ågren och de två Jennyarna K och L. Och på båten finns dessutom den flirtige tysken Günter.
Så sätter alla rekordförsöken igång för att slutligen hamna i den stora trippel-idén och jag ler gott. Det känns skönt med en bok som är fylld med värme och goda skratt. För den skull är den inte sirapssöt - livet är inte bara solsken i Istermyrträsk som sagt var.
Jag hoppas innerligt att det här inte är den enda gången vi får stifta bekantskap med Abbe och hennes familj och vänner. Vi saknar historier som barn här uppe i norr kan identifiera sig med. Det finns inte så många men här är en riktig högläsningspärla.

Jag vill ju inte vara en sämre vedstaplerska än Istermyrträskborna så ett bildbevis är på sin plats. Här är det Hjoggböleveden som skall in.
måndag 28 december 2009
Julväder av Börje Lindström
Huvvaligen! Snön yr utanför fönstren och min gamle far har kommit till stan med en granne. Bilen och stugan där han nu bor är helt insnöat. Nu är det skottning som gäller! Det är precis en sån här dag i juletid man skall läsa Börje Lindströms bok Julväder.Detta är en gastkramande spökhistoria från Lillvargbyn i Lappland. Där bor Börje. Det är någon gång i början av 60-talet. Bröderna Cartwright rider på TV, tjejerna sprayar håret och man äter kalaspuffar till frukost och sjunger Tom Dooley.
Det är några veckor före jul. Börje går fortfarande i skolan, där deras magister, den märkliga sörlänningen med bockskägg och som liknar Gammel-Erik (det namn man sätter på hin håle själv så man slipper säga svärord) regerar. Familjen bor i villa Snedablick som under snötyngd och blåst jämrar sig som ett gammalt skepp i storm. "Villa Snedablick vart som den vart. Gick man på fel lösbräda ute på sågspånsvinden började västerväggen i finrummt att gunga nere vid golvet. Slog man igen dörren till sitt rum för hårt flög det murbruk ut ur ventilen i köket." Tillsammans med kusinerna Agnetha och Bibbi och Svenny (som kommer uppresande från Uppsala) blir julen detta år inte som andra jular i Lillvargbyn.
Allt börjar med elektriciteten. Den som alltid läser av elmätaren heter Volter (haha) och han dyker plötsligt upp mitt i vintern och påstår att det är något konstigt med elektriciteten. Någon tjuvtar ström så det sviktar i ledningarna tror han. Och visst är det något konstigt med ljusskenet över himlen. Förebådar det något?
Bit för bit vecklar Börje Lindström upp en hiskelig spökberättelse. Att bygdegården höll på att rasa in när Börje var liten, det som han läst om så många gånger i ett gulnat tidningsurklipp från Västerbottens folkblad, kan det ha något att göra med den gamla händelsen farmor berättat om, när många lappar blev innebrända för att någon stängt dörren utifrån? I magisterns röda bok finns mystiska inlägg och Börje och Svenny och de andra inser snart att mörka krafter är i antågande. I svindlande, mustiga och väldigt välskrivna kapitel följer vi äventyret ut på Lapplands myrar där blå olycksbådande knastrande spindlar springer längs kraftledningarna. Boken slutar "filmiskt" med action till sista bokraden - precis som i Börje Lindströms enormt bra bok Vitterväder som Julväder är en fristående fortsättning på. I den boken har Börjes farfar en viss betydelse - i den här boken ligger han begravd på kyrkogården. Död är också farbror Lennart - vars kropp man aldrig hittat sen han försvann utåt myrarna. Ja, ni förstår upplägget. Många trådar snos elegant och mästerligt ihop på slutet och man ryser ända in i märgen.
Börje Lindström heter även bokens huvudfigur. Man undrar ju vad som är sant och vad som är påhitt. Jag läser på Börje Lindströms hemsida att när han fått korrekturet och skrev om första meningen i boken "Den natten drömde jag att Svenny dog" så gick strömmen och det började blåsa våldsamt. Då bestämde han att inte ändra ett ord. Efter en kort stund kom strömmen tillbaka. Att Börje också är något av en mystisk person själv, både osynlig och synsk, kan man läsa på hans hemsida. (se länk nedan). Han har skrivit flera böcker för alla åldrar. Som dramatiker har han skrivit ett flertal pjäser. Hans bilderbok Gunnar i granskogen är en av de få riktigt bra norrlandsskildringarna i bilderboksformat. Vi saknar nämligen böcker från våra breddgrader för barnen att känna igen sig i.
Börje Lindströms hemsida!
tisdag 11 augusti 2009
Vinter på Berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl
Tänk att bo på Berättargränd! Det gör William. Det är lite speciellt att bo där, husen byggdes en gång av kringresande sagoberättare. Där bor inte så många så William måste gå en stig genom skogen för att komma till skolan. På Berättargränd finns också ett antikvariat som drivs av en trivsam gammal man som heter Johnvid - och i hans bokhyllor finns en stor gammal sagobok som William är särskilt förtjust i.lördag 9 maj 2009
Edward Tulanes fantastiska resa

Och boken är så fin med jättefina färgbilder, bläddra och upplev berättelsen mer med bilderna - det är nästan något Beatrix Potter-aktigt över dem.
Men vem är då Edward Tulane?
Jo, han är en bortskämd porslinskanin som ägs av den lilla flickan Abilene. Han har en hel garderob med sidenkostymer och specialgjorda skor och är helt ointresserad av människornas liv som han tycker är -gäsp - så ointressant.
"Av alla årstider tyckte kaninen bäst om vintern, för då gick solen ner tidigt och matsalsfönstren blev mörka så att Edward kunde se sin egen spegelbild i glaset. Och vilken spegelbild det var! Så elegant han såg ut! Edward upphörde aldrig att häpna över hur fin han var."
En ytlig och självupptagen kanin som inte bryr sig om Abilenes kärlek till honom.
Som i alla sagor inträffar förstås något som ändrar hans liv - Abilenes mormor ser att kaninen inte kan känna kärlek och det är början på en lång och smått fantastisk resa.
Och slutet får ni läsa själva!
Det är en mycket bra berättelse med ett fint budskap som aldrig blir gammalt - kärlekens stora kraft.
söndag 15 mars 2009
Skuggporten
I fredags satt jag med två fantasifulla killar från Skugg-teatern - och gissa vad vi diskuterade? Parallellvärldar och alla de märkliga sätt man kan passera på när man vill ta sig från nutid till en magisk och hinsides äventyrsvärld. Via dörrar, brunnar, speglar, spel och skåp träder man in i en annan värld i barn- och ungdomslitteraturen. Eller en alldeles särskild perrong! Därför var det ganska kul att jag precis nu i helgen läste Lene Kaaberböls bok Skuggporten. Jag gillar den här danska författarinnan jättemycket. Har läst allt hon skrivit som översatts till svenska - Skämmar-serien och böckerna om Silverhästen och Katriona. I de böckerna - precis som den här - är det kaxiga flickor som är huvudpersoner.måndag 2 mars 2009
Högläsningstips
Vi skriver/har redan skrivit om våra Jane Austen. Däremot pratade vi högläsningböcker och kanske glömde jag någon, då får ni komplettera, okej? Anna-Karin hade också med sig filmtips för skolan- de kommer i ett eget inlägg.
Hedman, Annalena: jag som läst (nästan hela) kan varmt rekommendera en bok som man som vuxen också kommer att ha stor behållning av att läsa. Rolig och underfundig, med de mest igenkännande biblioteksvärldsskildringarna ever, jag lovar! Utkommer våren 2010, vi får ge oss till tåls. (Och grattis Annalena till det nya jobbet, vi är så glada över att vi kommer att få träffa dig oftare än idag!)
Bergquist, Milena: Modiga Millan, Mycket mera Millan, Millans äventyr
Jag har inte läst dem, men både Vicky och Annalena rekommenderar dem varmt- roliga och utspelar sig i Norrland.

Östlund, Helena: Joy och önskeburken, Joy och snigelriket
Dessa har jag läst för min femåring! Jag frustade spott på boksidorna när jag fnissade och Ingrid (min dotter) fick lov att stryka av det med pyjamasärmen och be mig skärpa mig så att jag kunde läsa ordentligt. Joy går i skolan och berättar om högt och lågt, vänner och ovänner och om sin fantastiskt galna familj. Hennes pappa (som är svart och som svettas mycket) och hennes mamma (konstnär och krokimodell), sina småsyskon (som är chokladbruna, vilket inte Joy är) och om grannar som skriver hatbrev till Joys familj som valde att måla sitt trädgårdsskjul himmelsblått istället för samma färg som alla andra.

