Visar inlägg med etikett Jane Austen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jane Austen. Visa alla inlägg

måndag 2 mars 2009

Tema: Jane Austen - Stolthet och fördom

Jag läste Stolthet och fördom i vårt lilla Jane Austen-tema. Det är ju en av hennes mer kända böcker och jag såg även filmen i lördags. Jag gillar boken, vacker i engelsk utgåva - mycket tack vare Lizzy. Hon är en tjej med skinn på näsan och som vågar gå sina egna vägar på tvärs mot vad seden bjöd vid den här tiden (som man kan anta är tidigt 1800-tal). Det var inte lätt att lotsa sig igenom seder och bruk, artighetsfraser och ritualer vid dåtidens dejting och romanser.

Lizzy, eller Elizabeth Bennet som hon egentligen heter, bor i Hertfordshire, en liten by, med sin familj bestående av en vänlig och tålmodig far, en hysterisk mor och fyra systrar. Själv är hon den näst äldsta och tillsammans med storasyster Jane de av fadern mest avhållna. En dag får familjen vetskap om att en rik yngling, Mr Bingley, skall flytta in i det närbelägna godset Netherfield. Lizzys mor ser genast en blivande måg i den nyanlände och när de blir inbjudna till den första balen till Mr Bingley försitts ingen tid att få alla döttrarna presenterade - i synnerhet de äldsta. Mr Bingley har en vän med sig - den tystlåtne Mr Darcy. Det är nu pardansen börjar mellan den unge Lizzy och den från början så inbundne Darcy. Men Lizzys fördomar om den unge snygge mannen växer i takt med att historien vecklar ut sig och deras stolthet sätter likaså käppar i hjulet - men som läsare följer man författarens skickligt upplagda passionshistoria och man bara VILL att de skall falla i varandras armar.

Det är lite enklare nu för tiden när man bara kan lägga ut ett kort och skriva en häftig presentation på en dejtingsajt så är saken biff - nåja för en del i alla fall. Dåtidens engelska etikett är närmast att likna vid en orrspel i Norrland en arla vårmorgon.

Filmen var helt okey och följer boken väl. Det finns ju massor med filmversioner men TV-serien från 1995 med Colin Firth som Darcy är snäppet vassare. Jag såg filmversionen från 2005 med Keira Knightley och Matthew Macfadyen. Donald Sutherland spelar fadern övertygande och alla scenerier känns väldigt autentiska. Sen är det ju massor med ängar och dimmor och fladdrande hår och caper förstås. Både boken och filmen skildrar även klassamhällets olika skikt även om de riktigt fattiga lyser med sin frånvaro. Lizzys familj är väl vad man idag skulle kalla för medelklass. Men tuffast är nog ändå att Jane Austen skildrat en kvinna som går sina egna vägar och gör sina egna medvetna val i en tid då ingen knappt ens kunde stava till jämställdhet och kvinnors rättigheter.

måndag 9 februari 2009

Tema Jane Austen - Mansfield Park

Helgen som gick gav en besatthet av Mansfield Park som få böcker i mitt liv är förunnat just nu. Jag har så många andra som pockar på min uppmärksamhet men ändå lyste den lite småmesiga Fanny Price så pass starkt att jag ville vidare, jag ville veta vad Jane Austen beslöt för öde åt denna bleka och orkeslösa flicka.

Jag läste med Stolthet och Fördom (tv-serien) som en ridå bakom boken. Jag såg England som det var då och visst hade Fanny en del drag av Elizabeth Bennet. Utseendemässigt främst, blott de sista hundra sidorna kan man låta de två unga kvinnorna vara någotsånär jämbördiga vad gäller sättet och att låta Fanny tala öppenhjärtligt som Elizabeth- det skulle inte gå an.

Fanny, som kommer till sin mosters (lady) familj: en ingift morbror (sir), två döttrar och två söner. Hon är tio när hon kommer och hon blir väl emottagen av alla, även om ingen (utom kusin Edmund på sjutton jordsnurr) lägger ner större engagemang i den förkrossade lilla flickan som från och med nu ska lära sig at vara till lags, foga sig och leva på tacksamhetesskuld. Inte ta plats, inte låta, inte synas annat än när hon kan göra en familjemedlem en tjänst.

Edmund blir hennes förtrogna (vilket i dagsläget kan tyckas förvånande- jag har svårt att tänka mig den sjuttonåring som lägger ner så mycket tid på en tioårig osnuten och osäker flicka idag) och med honom kan hon vara sig själv. Till honom törs hon yppa sin längtan efter familjen och främst efter William, den ett år äldre brodern, som hon alltid stått närmast i syskonskaran. Kort sagt: med Edmund kan hon vara sig själv. Och Edmund är ingalunda någon som sviker utan den som är mest lik morbrodern, men utan det patriarkaliska allvar som denne besitter. En rättvis och mycket god man som vill sin familj det allra, allra bästa.

Den som gör livet surast för Fanny, trots hennes hängivenhet inför att vara tacksam, är den barnlösa mostern som bor i närheten, Mrs Norris, som ser till att grundlägga de två andra flickornas åsikter om Fanny ("Hon borde vara mer tacksam").

Fanny läser ihop med sina kusiner (i hemmet naturligtvis, med en guvernant) och hon är klipsk och vetgirig. Hon brevväxlar med sin bror som efter några år hamnar inom flottan (men som klarar det utmärkt och stiger i graderna). Hon hamnar i bakvattnet ständigt, alla är vackrare och mer försigkomna än hon, hon är ytterst osäker på sig själv och som läsare vill man ruska om henne och proppa i henne lite jävlaranamma. Hon saknar inte bundsförvanter (Edmund, sir Thomas, William) och de tror på henne.

Det är konvenans och tradition och artighet, krusiduller, omskrivningar, blekhet och annat så att man, i romanfigurernas ställe, lätt hade tappat tråden och inte haft den blekaste aning om den riktiga betydelsen i ett samtal då det mesta måste kringgås och/eller skrivas om. Man blir som läsare smått galen av längtan efter något rejält i ramberättelsen, och lite småtrött på omskrivningar och insinuationer. Jag kommer inte Fanny inpå livet och kanske beror det på att hon är så politiskt korrekt. På att hon symboliserar det jag idag inte tror finns, eller som jag hoppas inte finns- en flicka som har en exakt mall för hur hon vill leva och avviker inte en tum från denna, ens för att bli förälskad. Jag behöver inte säga att hennes oklanderliga leverna belönas. Slutet är väldigt präktigt och hon blir lycklig. Tack vare (på grund av?) att hon varit:

-undergiven
-tacksam
-tyst och blyg
-kysk

Mansfield Park må handla om den blekaste och näpnaste av Jane Austens romanfigurer. Jag sympatiserar inte med bokens andemening, inte på minsta vis. Och ändå. Ändå! Måste jag läsa vidare och jag håller Fanny lika kär som sir Thomas.

Även som sagt. Jag ville tuta i henne lite sprit och en snus och klappa henne på axeln och säga: Schlappen å. Hä ordna sä.

onsdag 4 februari 2009

Tema Jane Austen


Vi som blev kvar på Mekka bestämde att vi nästa gång skulle läsa varsin bok av Jane Austen. Jag valde Stolthet och fördom och Anna-Lena Mansfield Park. Ni andra kan ju välja fritt (självklart får man ta vilken man vill även om två läser samma) men det är ju roligt om vi läst lite olika. Detta kan lätt bearbetas med filmen Jane Austen bookclub om man känner för det. Dessutom kan jag rekommendera denna temasida på en av mina favvosajter: http://www.dagensbok.com/specialer/austen.asp


Sen måste jag bara säga att finns det någon som kan gestalta Mr Darcy i vår tid så är det absolut Colin Firth. Allt annat går fetbort. För övrigt sitter jag just nu och tröstdricker KAFFE (märk väl) och sörjer över att Silvias burk fått ett hål. Fundera på den ni!!!