Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg

söndag 21 mars 2010

Tema Hetta, sol och värme

"Nu gick hon ut i öknen. Åt ena hållet höjde sig bergen, lika gula och grusiga som marken under hennes fötter men mjuka i linjerna; när hon vred på huvudet föll blicken fritt ut mot horisonten. Det var redan varmt, men hettan skulle komma senare, skulle stå som en skälvande massa över den bara marken och över henne."


Ur In i öknen av Anna-Karin Palm



Vi var två, Vicky och Anna-Lena, som träffades denna soliga men ändå frostiga söndagseftermiddag för att tala om böcker och filmer som skildrade hetta. Det kom att bli mycket ökenprat. Vi tyckte att öknen var en stark symbol för ödslighet, ensamhet, evighet, föränderlighet, farlighet, skönhet. Sinnebilden är lätt de mjuka dynerna, brännande sol i zenit och en gnistrande stjärnbeströdd himmel nattetid men öknen är så mycket mer. En säregen fauna och flora, en anpassad ekologisk mångfald och människor som lärt sig leva i extrema förhållanden.


En bra bok om öknen är t ex Paolo Coelhos klassiker Alkemisten. Den hade vi inte med oss men vi hade bägge läst den. Den handlar ju kort om en ung andalusisk herdes (Santiago) sökande efter livets mening. Efter en spådom ger sig Santiago iväg på sin långa resa för att söka en skatt dold i Egypten. Men det han upptäcker är snarare att de verkliga skatterna kanske trots allt finns inom oss.



Anna-Lena hade läst en annan klassiker, Albert Camus Främlingen. Mersault är en man som av ödet, eller slumpen snarare, blir en mördare. Brottet, som sker i Alger, är fyllt av hetta både bildligt och i texten, tyckte Anna-Lena och citerar: "Solen träffar honom som ett slag i ansiktet". Boken skildrar mordet på en arab och rättegången därefter men på ett djupare plan handlar den om en avhumaniserad, likgiltig människa. En betydelsefull roman som med fördel kan läsas i nyöversättning.



Själv hade jag läst Anna-Karin Palms lilla novellsamling In i öknen. De flesta korta små noveller om olika människors möten med öknen som för alla får olika betydelser. Några människor sammanförs för att sedan skingras. Alla berättar utifrån sin egen synvinkel om mötet och de utflykter de gör tillsammans. En kvinna irrar runt i Amman för att hon inte kan lämna sin älskare men egentligen är det ett sökande efter sig själv. En annan kvinna går i sin sorg rakt ut i öknen för att söka tröst mellan sand och himmel. Jag tycker om novellsamlingar - det är som att plocka en karamell när man behagar. Lagom att läsa som egna små "kvällssagor" och behöver inte sträckläsas.


En bok som stått några år på vårt bibliotek men som jag inte öppnat förrän detta tema dök upp var Jag har hört kamelerna sjunga av Marianne Ahrne. Jag vet inte varför den aldrig blivit läst för jag har hört Marianne Ahrne berätta om sina resor i något program för länge sedan så jag vet att hon upplevt mycket under sina resor i bl a Asien, i synnerhet Mongoliet. Nu var det ett sant nöje att läsa om hennes resor i Afrika, i Namibiaöknen och framför allt när hon följde med en karavan på en 24 dagar lång resa med tuareger rätt in i Saharas otillgängliga ökenlandskap.
Det är skrivet öppenhjärtigt och med självdistans och humor. Det finns gott om dramatiska inslag men också otroligt poetiska beskrivningar av öknens både farliga och vackra sida. Det är inte lätt för en - om än resvan - medelålders kvinna att ge sig i kast med både män uppvuxna i öknen och kameler som är öknens självklara kungar.

Till sist - några filmtips: Ökenfilmernas ökenfilm torde väl vara Lawrence av Arabien men för mig är det otvetydigt Den engelska patienten, efter Michael Ondaatjes roman. Filmen utspelar sig i ett litet hus, ett kloster, i Italien där sjuksköterksan Hana vårdar en engelsk patient, som kraschat med sitt plan i Saharaöknen. Genom tillbakablickar får vi veta hans historia, som till stor del handlar om kärleken till Katharine. Två andra män vävs också in i historien med sina berättelser, David Caravaggio och sikhen Kip. Det här är en av de bästa filmer jag sett. Jag gråter varje gång jag ser den - för den sorgliga historien, de oerhört vemodiga vackra bilderna och för den underbara musiken. Ralph Fiennes, Juliette Binoche och Kristin Scott Thomas är några av skådespelarna. Rikt oscarsbelönad.



En annan strålande och stark film är Den skyddande himlen av Bernardo Bertolucci efter en roman av Paul Bowles med John Malkovich och Debra Winger i huvudrollen. Det här är en brutal och gripande film om ett amerikanskt par som tillsammans med en vän reser till Afrika för att fly undan slentrian både i livet och i äktenskapet. Kanske mest en flykt från dem själva. De utmanar Afrika och öknen och öknen utmanar dem med katastrofala följder. Drama, tragedi, passion, erotik i en och samma film. Precis som i Den engelska patienten så är både miljöer och natur otroligt vackert skildrat och musiken underbar. Bägge filmerna ligger tidsmässigt strax efter andra världskrigets slut.




Anna-Lena slutligen hade med sig filmen Couscous som roligt nog utspelar sig i Sête i sydöstra Frankrike, där jag själv bott i över en vecka för några år sen. Jättekul. Filmen handlar om en familj, där den äldre hamnarbetaren Slimane blir arbetslös och bestämmer sig för att öppna en couscousrestaurang på en båt. Men när restaurangen öppnar så blir det också plats för en massa förvecklingar. Charmig, trollbindande i det varma sydfrankrike. Här hettar det både i matlagningen och i samtalen och magdansen vi får uppleva höjer temperaturen avsevärt.
Nästa gång skall det handla om passion!!



torsdag 27 augusti 2009

Leopardens öga



Henning Mankell skrev denna mustiga och svårsmälta historia om hur Hans Olofsson, en ung norrlänning, kastar sig in i Afrika på sextitalet. I arton år har han nu varit där, men idag kramar ångesten hans hjärta. Han har trott på samarbete och solidaritet, men nu börjar han falla till föga för de vita människornas rasism och de svarta människornas hat. Han hittar sina vänner lemlästade en dag, han vet vem som gjort det och han vet att även han kommer att gå samma öde till mötes. Om han stannar på sin farm alltså. Eller ska han fly?

Detta är ett Afrika som ingen kan lita på, inte ens om man bott där ett halvt liv. Ett Afrika som alltid förändras, som är en enda stor kokande gryta med smaker, lukter, färger. Alla omöjliga att förena utan att avlägsna något annat.
Hans Olofssons eget hat som väller fram, hans rädsla genom porer som andas Afrika, blir andra gången jag läser boken mer påtaglig. Den första gången förlorade jag mig nämligen i en känsla för kontinenten och den lust att lära känna den närmare som boken gav mig. Den lusten finns emellertid kvar och ju mer jag läser, desto mer säker blir jag på det enda man kan vara säker på när det gäller Afrika: det blir aldrig som man hade tänkt när man väl är där.



Coetzee, JM: En författare som jag bara lyckats läsa en roman av, nämligen Onåd (2000). Det var däremot en roman som verkligen fick mig att förstå innebörden av apartheid i Sydafrika: en yttre resa från en trygg storstad ut på "landet" (som ligger i Östra Kapprovinsen), det ställe han lärt sig var tryggt under sin barndom, men vänner oavsett hudfärg. Plötsligt hot och inte alls tryggt, det finns ingen att lita på och särskilt de svarta som han tyckt vara jämlikar under apartheid: de behöver inte längre lyssna på honom eller bry sig om hans åsikter. Visst finns det de som tyckt om honom: men de som inte gjort det avlägsnar sig snabbt, eller gör uppror. Maktbalansen mellan svarta och vita är på väg att skifta. Samtidigt utspelas huvudpersonens inre resa: han har som medelålders universitetsprofessor haft en affär med en student och avslöjas.

Det är en bok om frågor inom oss. Är det möjligt med jämlikhet inom allt? Är det möjligt mellan svarta och vita där de vita haft makten i århundraden? (Är det möjligt mellan kvinnor och män där män haft makten i årtusenden?) Personligen tror jag det. Jag hoppas det. Och därför är svaret på min inre fråga: ja, jag kommer jag alltid att sträva mot jämlikheten på alla medvetna plan. För att, förhoppningsvis, som i boken slippa konfronteras med mina inre förutfattade meningar en dag.

söndag 16 augusti 2009

Tema Afrika

Vi var hela 6 stycken som idag (16 augusti 2009) träffades på NK. Schmäck hade stängt men vi lyckades samla ihop oss ändå (mobiler är faktiskt bra i det fallet). Regn och rusk gör att ett cafébesök kan kännas särskilt trevligt. Vi diskuterade afrikansk litteratur och insåg att många böcker vi läst var skrivna av vita afrikaner, Coetzee, McCall-Smith, Brink m fl. Kolonisationen och konflikten mellan afrikas befolkning och de vita går som en röd tråd genom flera av böckerna. Det går liksom inte att undvika då varje land på kontinenten på något sätt flätats samman med olika europeiska stater. Dagens Afrika är också i modern tid söndersliten av konflikter i kolonisationens efterföljd. Afrikas enastående natur - dess fauna och flora - finns också ofta beskriven.


Hilda minns en bok som gjorde intryck på henne när hon var yngre - Sinuhe - egyptern av Mika Waltari (finsk författare). Den handlar om en läkare som verkar i Egypten 1300 f kr. När boken börjar är Sinuhe gammal och berättar sedan om sitt spännande liv i det antika Afrika.

Anna hade börjat läsa en riktig afrikansk-arabisk klassiker - Utvandringens tid av Tayeb Salih. Salih är sudanes och hans roman är en rik väv vars varptrådar är kolonialismens påverkan på författarens hemland. Sudan blev kvitt det brittiska samväldet på 50-talet. Boken handlar dels om berättaren, som återvänt hem till sin by efter flera år i England och möter där Mustafa, en bonde som visar sig ha levt ett helt annat liv än man kan förvänta sig av en bonde i Sudan. Berättaren är omgiven av en vänkrets för vilka han berättar sina historier och dessa är romanens kött. Undertecknad har också läst boken och minns vilket intryck den gjorde även på mig. Här kan ni läsa en av många bra recensioner av boken!

Ingrid hade en liten hög av pärlor med sig - alla med det gemensamt att de handlade om barn och ungdomar - Comedia Infantil av Henning Mankell (som vi enades om vara väl värd epitetet "engagerad gestaltare av Afrika/Mozambique), Luktar det regn av Lesley Beake och Abela av Berlie Doherty.

Comedia Infantil är en oerhört gripande roman om det 10-årige gatubarnet Nelio som burits upp på ett tak. Under 10 nätter berättar han sin historia innan döden slutligen sätter punkt. En av många böcker där Mankell vill berätta om den smärta som är Afrikas. Jenny (som inte kunde vara med denna gång) ringde och berättade att hon ville hålla fram Mankells bok Leopardens öga. Även denna bok en berättelse om en man (svensk) som kommer i kläm mellan svart och vit. En mycket tänkvärd bok. Boken utspelar sig i Zambia under 60-talet.

Luktar det regn har en dramatisk inledning - en ung namibisk flicka funderar på att ta sitt liv och i boken får vi veta hennes historia. Abela handlar också om en ung flicka, från Tanzania. Hon förlorar sin familj bl a i den sjukdom som härjar hårt i Afrika - aids. Till slut adopteras hon av en engelsk familj och får den bortskämda Rosa till halvsyster.

Anna-Lena läste En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som ju varit en bok säkert många läst då den legat högt på utlåningslistorna. Boken handlar om två systrar och deras familjer i Nigeria under en svår tid i landets historia.

Själv hade jag en stor läsupplevelse med en liten tunn bok - men där varje ord glöder av kärlek till Afrika - J M G Le Clézios bok Afrikanen - porträtt av en far. Clézio beskriver hur han som 8-åring kommer till Afrika (Nigeria) och för första gången träffar sin far som i nästan hela sitt yrkesliv arbetar som läkare i Afrika. Clézios egna minnen blandas med ett sökande efter att förstå faderns liv och hur det format honom. Läs den för den fantastiska berättelsen om ett märkligt människoöde och läs den för den sköna prosan. J M G Le Clézio fick nobelpriset - välförtjänt - 2008.
Den stora Afrika-klassikern och kanske mest inflytelserika romanen inom afrikansk litteratur som jag dock vill flagga för och som jag inte hann ta upp tyvärr (parkeringstiden gick ut) är Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria). Att läsa den är att verkligen få insikt om komplexiteten med den afrikanska kontinenten. För mig var det sorgligt att läsa om den stolte krigaren Okonkwo som inför övermakten förtvivlat försöker förstå varför han och hans klan inte kan leva som förut. Han går tillsammans med sina bröder och systrar obevekligen mot undergången - allt går sönder.
Nästa träff blir på Café Schmäck söndagen 4 oktober kl 15.00 och temat då är Australien. Bok och film!








torsdag 10 juli 2008

Flickan som var vacker i onödan

Denna berörde mig. Sextonhundratalets Afrika - kunde det verkligen finnas beröringspunkter?

Jajjamen, det gjorde det minsann! Och inga små frågor heller. Den eviga kampen för frihet till exempel, det är väl om något aktuellt än i dag. Om rätten att bestämma över sitt eget liv. Om rätten att tänka egna tankar, fria från förtryck.

Baksidestexten är helt ointressant och framsidan lite halvtråkig, den har legat på mitt nattduksbord länge nu och jag har inte heller läst fler än en halvljummen men övervägande positiv recension.

Men så tog jag tag i den nästan av en slump och bara efter några sidor var jag fast, så till den milda grad att jag även berättat den löpande för min man, och när vi sedan såg North Country (tack A-K för det tipset, vilken fantastisk film!) kändes frågan evig: den trista sanningen att mannen än i dag använder sig av ett maktspel, medvetet eller omedvetet, för att förtrycka kvinnan.

(Sedan vurmar jag för Afrika, ända sedan jag läste Henning Mankells Leopardens öga, som jag inbillar mig speglar en del av Afrikas själ.) Janne Lundström alltså, han med alla sagor från Afrika: Flickan som var vacker i onödan.