Blodets röst av Magnus Nordin

Varulvarna tågar in...

På vampyrseminariet på Littfest hoppades någon att varulvarna inte skulle bli nästa stora trend i litteraturen. Någon spådde änglar. Andra spådde visserligen varulvar, även om man inte hoppades på det. (Nedan kan man också läsa om Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist.)

Hur som helst. Har ni läst Magnus Nordins Skuggvarelser (2002)? Det hade inte jag. Men det gick bra ändå att läsa Blodets röst, som är en uppföljare.

Daniel har i tre år försökt att skapa sig ett liv efter det att Kira lämnat honom. Kira, som är varulv och från en gammal ansedd lykantropsläkt, är i Skuggvarelser i händerna på onda varulvar som vill tvinga henne att blanda blod med en av dem. Hon blir däremot förälskad i en helt vanlig människa, nämligen i den sextonårige gotlänningen Daniel. Och det blir de två som blandar blod i den lilla flickan Alea, som kommer att födas och tillbringa sina första år i sin flock i en bergskedja någonstans i Östeuropa.

Parallellerna är flertalet med vampyrtemat i litteraturen: varulvarnas släkte, det sk Blodet, har funnits sedan urminnes tider och existerat parallellt med människan. Man gör sitt bästa för att hålla sams med människorna, och inte många vet om deras existens (även om det finns en specialgrupp inom polisen som specialiserat sig på lykantroper). Varulvarna är inte heller på något vis beroende av människan, de klarar sig bra i vildmarken utan människans inblandning (eller människan som föda). Blodet har också egna lagar, egna makthavare och en egen religion (vampyrers religion, om de bekänner sig till någon, är däremot oftast densamma som människans).

Kira lämnade Daniel för att skydda sitt ofödda barn. Hon kan inte heller stanna hos honom när de väl ses igen: hon är av de högstes råd dömd att antingen lämna bort din dotter, ett halvblod, till människor eller vandra som en fredlös utan rättigheter, dvs ett villebråd för vilken lykantrop som helst att döda. Nu är hennes mål att låta Alea växa upp hos Daniel, eftersom de lagar som gäller bland varulvarna säger att ingen får röra ett halvblod när hon väl finns hos människorna. Dessutom kommer Kira att kunna åtnjuta beskydd hos sin flock. Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Eftersom det pågår ett politiskt spel på hög nivå bland lykantroperna i Östeuropa, där mord och svek är mer regel än undantag, skakas hela varulvssamhället av det nya onda som växer fram bland fränderna. Inte ens de äldste är säkra på spelreglerna längre.

Boken är spännande och lättläst, precis som Magnus Nordins andra böcker. Varulvarna skildras ingående och visst känner man sympatier med vissa av dem. Kulmen är skildrat på ett filmiskt sätt, då Daniel, hans halvsyster och Alea låst in sig i badrummet för att undkomma varulvsattacken, men där badrumsfönstret splittras och en av de gigantiska varulvarna försöker att kränga sig in...

Det finns en del lösa trådar i boken, och det känns väldigt tydligt att det borde komma en fortsättning. Jag gillade den, och det känns inte helt oävet att läsa ännu mer om varulvar.

Tänk om av Lena Sjöberg

Årets favorit alla kategorier hittills! Jag älskar'n!

Tänk om av Lena Sjöberg är en rimmad (känns aldrig krystat) tänk om-saga, men ett nytt tema på varje uppslag. Ramberättelsen är att en stor läser för en liten (förutom sista uppslaget), och inleder varje textstycke med "Tänk om jag var en - - - och du var mitt/min - - -".

Tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn
Du skulle stilla gunga i mitt mjuka spindelgarn
Vi skulle bygga kojor i badrummets ventiler
Och gömma oss i kranar och i leksakskrokodiler

Bilderna är mjuka i färgen men ändå innehållsrika och uppdaterade (en mobiltelefon som ligger på en stol med laddaren i, en sönderrostad bil på en äng, grafitti sprayad på väggen i ett rivningshus osv).

Åh, om jag bara finge lägga ut fler bilder och fler texter här på bloggen! Jag nöjer med mig med att länka till någon som gjort det: Tänk om av Lena Sjöberg, och det enda jag vänder mig mot i recensionen är att det är 'mamman' som är utgångspunkten: någon 'stor' ser mer feminin ut är de andra, medan någon annan ser mer maskulin ut. Och flera går faktiskt inte avgöra, vare sig på bild eller i texten, om det är en 'mamma' eller en 'pappa'.

Jag har läst den i en veckas tid för min lille fantasirike treårspojke, som i ett halvårs tid redan låtsas att vi är olika djur när vi ska sova, och gissa om den funkar. Läs! Låna! Köp! Ge bort!

Blodläge av Johan Theorin

Här kommer den tredje boken från Johan Theorins Öland! Blodläge. Jag har längtat. Och jag funderar på om jag ska orka ta mig till Öland denna sommar, och delta i denna "litterära turism" som blivit så populär. Det skulle vara för Theorins skull i sådana fall.

Gerlof är tillbaka i sin stuga i Stenvik, där han tänker tillbringa sin sista tid (hur lång tid det nu är). Han vet att man exploaterat marken nära havet och det gamla stenbrottet genom att bygga lyxvillor. Människorna som flyttat in i lyxvillorna har sina egna demoner, men det ser i alla fall vackert ut jämfört med de sjaskiga små hus som stått där i generationer.

Den som känns som bokens mesta huvudperson är Per Mörner, som ärvt sin sjaskiga stuga. Han brottas med mestadels stora problem som en väldigt sjuk dotter, svårigheter att kommunicera med sin tonårsson, en uppslitande skilsmässa från barnens mamma och en strokedrabbad far som verkligen inte varit någon förebild för sonen. Just denna pappa är också den som rör till Pers liv ordentligt, och det just när han åkt ut till Öland för att vila upp sig. Han skumma och föga tilltalande förflutna som porrfilmsproducent har bäddat för att hans liv ska sluta riktigt illa, och Per blir inblandad mer än önskvärt.

Precis som i Skumtimmen och Nattfåk balanserar personerna i boken på den tunna linjen mellan det verkliga och det övernaturliga. Theorin ger i alla fall mig (som är av det mer jordnära slaget) en möjlighet att välja vad jag vill fylla denna gråzon med - hä bli rent ut sagt kuseligt (som mormor skulle ha sagt).

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Första riktiga sommardagen. Solen gassar från en klarblå himmel. I bakgrunden musik från en radio någonstans. Fågelkvitter. Enstaka bilar som passerar. Men jag fryser där jag sitter - inkapslad i det mörker som John Ajvide Lindqvist skapar med sin nya roman.

Det är väl precis så här han vill att vi skall känna oss. Naivt trygga i vår vardagsvärld så att han utan förvarning kan öppna hålen ned till människans ondaste tillhåll.

Allt börjar när den mer eller mindre avdankade svensktoppssångaren Lennart beger sig på ett utflykt i skogen för att plocka svamp och hittar ett barn. Nyfött, med blå djupa ögon och en röst som kan skrika i ett klockrent E. Barnet tar han hem och tvingar den kuschade hustrun att dölja barnet i källaren. Ja, ni förstår! Flickan, för det är en flicka, växer upp i familjens hägn, utan beröring och knappt med ett språk. Men musik får hon lyssna på för det är hennes röst som avgjort att Lennart tagit henne under sina lömska vingars beskydd. I familjen finns även Jerry, en son som flyttat hemifrån men som också han bär på sitt sociala arv från den dysfunktionella familjen.

I en annan del av landet växer en annan flicka upp samtidigt som den "lilla" i källaren. Hon har en alldeles normal familj och borde därmed vara garanterad en trygg uppväxt - men livet spelar på många planhalvor och alla spelare lirar inte innanför de domäner där kloka vuxna kan stötta och ge vägledning.

Så korsar så småningom de två flickornas livsvägar varandra och det är internet och poesin som sammanför dem. De är som vargar, vilda och fria, men vargar lever i flock och snart samlas fler, alla flickor.

Det här är en mycket mörk historia. Jag värjde mig faktiskt en hel del. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Boken dräneras med ett smygande våld, man vänder varje blad förberedd på det som underliggande signalerar det ondaste i människan. Genom hela boken refereras till musik, poesi och kända svenska tidsmarkörer som TV-programmet Idol, artister och det svenska 2000-talssamhället, och det mest sommriga - Allsång på Skansen - kommer att ha en betydelse för handlingen.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan är det en stark skildring av tonåringars rotlöshet i ett samhälle som alienerar och där det gäller att se rätt ut, ha rätt föräldrar och en klar bana utstakad i förväg. Den försöker besvara frågan; vad är ondska? Hur uppstår den? Vad är det som utlöser och triggar en människas handlingar. Det är ingen skön bild av vuxensamhället som ges. Håller vi på att svika en hel generation? Men å andra sidan tycker jag John Ajvide Lindqvist tagit i för mycket och därmed tappar den i trovärdighet. Jag hade önskat mer av det övernaturliga inslagen, de mörka makternas mer smygande skräck. Nu blir det stundtals mer äckel än skräck.

Jag lägger ihop boken och känner mig lågmäld och illa berörd. Sommarkvällen är så varm så varm och på radion säger de att nu har den 21-årige, till synes normale unge mannen som snart skulle ta studenten, erkänt mord på nästan hela sin familj. Boken blir plötsligt glödande het.

Vill ha djur!

På min gata i stan - där jag växte upp - bodde det tanter och farbröder med hundar. På deras dörrar ringde man på och frågade: Får jag gå ut med hunden? Det var ganska vanligt bland gårdens ungar. Själv hade vi egen hund större delen av min uppväxt så med taxen Berry och schäfern Clay (joodå - döpt efter boxaren Cassius Clay) så hade jag mest fullt upp med egen hund.

Hundar har jag också haft senare i livet och den här våren har jag blivit mattemormor till en underbar liten brun buse, en flatcoated retriever, som heter Giro. Annars är jag numera sambo med flurkmarkskatten Sabina (döpt efter Stefan Sundströms musa) sen åtta år tillbaka. En kelen och emanciperad rätt lat katt i sina bästa år. Men när barnen växte upp så klättrade takråttor på våra axlar, vandrande pinnar och ödlor tittade på vår lägenhetsvärld genom terrariets fönster, guldfiskar blubbade i glasskålar, små ökenråttor födde barn stup i kvarten, kaniner bet sönder sladdarna och fåglar flög fritt och pickade på våra ögonfransar - så jag är en luttrad mamma som alltid sagt ja när barnen frågat; Vill ha djur!


Lisen Adbåges nya bok Kurt och Kio vill ha djur handlar om just detta. Nästan alla har djur utom Kurt och Kio. Men en spindel som bits är inte särskilt kul och en häst som man inte ens får ta in i hissen funkar heller inte så bra. Men när man kan byta hästen mot en flickas gulliga gosedjur som heter Montana så verkar det lösa sig.

Men det finns andra som också gillar gosedjur. En orm på annons sväljer Montana lätt som en plätt och Kio gråter otröstligt. Jakten på ett djur fortsätter sedan sida efter sida med dessa underbara små figurer med sina "korvhattar". Allt slutar med en riktig vinstlott och slutet gott allting gott - sen får andra avundsjuka barn gasta "Jag vill också ha ett djur!" bäst de vill. En lyckträff till om Kurt och Kio av en av våra yngsta och bästa illustratörer.




Eva Lindström berättar om två barn som brukar ringa på hos Ingalill och fråga om de får gå ut med Mops, en "sorts" vinthund, stor, med mycket hår. I boken Mops får vi med Emma Virkes ljusa och uttrycksfulla bilder följa den vådliga promenaden. Mops bajsar ordentligt och självklart måste man plocka upp de små stinkbomberna men sedan tar promenaden fart ned mot den halkiga bryggan nere vid den höstkalla sjön. En stor hund är vådlig att ha på en hal brygga och lilla Arja och Mops faller bägge i. Som tur är så är bokens berättare Maja en rådlig flicka - hon räddar upp hela situationen - men en långhårig blöt hund törs man ju inte visa Ingalill. Den ser ju helt annorlunda ut. Bäst att gå hem i värmen först och försöka få hunden torr - kanske en hårtork skulle funka? Vardagligt och inkännande och med mycket humor får vi följa flickorna och hunden Mops tillbaka till Ingalill som oroligt väntar hemma.

Jakten mot nollpunkten

Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".

Han kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60-70/talet skildras både ömsint och komiskt. Upptäckten att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter och när han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna, den snälla farmodern som visade sig vara nazist.

Revolten mot ursprunget och en vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och en allt igenom avståndstagande hållning.

Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 60/70-talen och hur man kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med alltmer konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" eller "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".

Boken är en sprudlande upplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.

Läs den!

Sågverksungen av Vibeke Olsson

Året är 1879, platsen Svartvik utanför Sundsvall, den dramatiska händelsen som är romanens motor är den stora strejken bland sågverksarbetarna, berättaren är den 11-åriga ströflickan kallad Bricken.

Det är Bricken som berättar allt som händer omkring henne och det gör hon naturligtvis genom en flickas ögon. Men Bricken är, som många barn på den här tiden, redan på väg in i vuxenlivet. Man kan med fog säga att den här försommaren blir hennes farväl till, om än en tuff men ändå mer aningslös barndom.

Brickens mamma är djupt religiös och detta kommer att prägla mycket av hennes uppväxt men Bricken möter också livets mörkare sidor utanför det trygga hemmet (rätt ovanligt trygga föräldrahemmet för att vara en roman som speglar den här tiden). Hon har kloka och kärleksfulla föräldrar vilket känns både befriande och samtidigt ibland lite för tillrättalagt. Familjen har det svårt men ändå snäppet över den riktiga "fattigdomen".

Vi får följa dels händelserna som förebådar strejken och själva strejken samt efterverkningarna. Men runt sågen får vi även inblick i flera andra familjer och flera av Brickens vänner. Jenny, som kallas förrädare för att hennes far räknas som strejkbrytare och som grymt utsätts av de andra barnen och Oskar, som plötsligt försvinner, kanske på en båt till fjärran land. Här finns barnadödlighet och dopfester - denna tunna skillnad mellan liv och död som var så vanlig "förr i tiden".

Boken kan stundvis kännas lite för "pratig" och långsam men romanens stora förtjänster är ändå för mig personligen inte bara klass-och arbetarskildringen utan tidsandan och miljön. De små detaljerna som skildrar ett arbetarhem under den här tiden. T o m jag minns både utedass, slaskhink och järnspisens värme även om jag inte direkt själv vuxit upp med det - men många av mina gamla släktingar levde långt in på 1900-talet med dessa företeelser. Trots att romanen utspelar sig under slutet av förra seklet så väcker den minnen från min barndoms 50-tal hos mormor och morfar i Bullmark. Svängandet med mjölkhämtaren när jag gick över bron till farmors hemställe, kaffedoften i köket när morfar "kom upp för lunch från affärn" och Missionskyrkan som vakade över oss alla i vår lilla by.

Porträtt av ett mycket litet barn

Det här är en av mina absolut bästa böcker. Kerstin Thorvall skrev den 1965 och när jag under trötta stunder med många vab-dagar, stora högar med tvätt, syskonbråk och legobitar i hålfoten - tenderar att fundera på om det verkligen var en fiffig idé att skaffa tre barn. Då läser jag den här lilla boken igen. Och då känns det igen som om det faktiskt är det bästa jag gjort, att skaffa tre ungar.

Det är en underbar skildring med ett litet barn (från riktigt späd till ungefär koltålder, jag vet inte riktigt vilken ålder som är den exakta koltåldern faktiskt men eftersom jag aldrig fått använda ordet hittills tror jag att det passar bra nu), och där barnet finns i ett absolut centrum och världen roterar omkring barnet.

Och tänk. Glädjen i vårsolens obarmhärtiga sken som strilar rakt in i ett dammigt rum: den hade jag hunnit glömma sedan jag läste den sist. Lycka behöver inte vara inslagen i stora förpackningar, den kan finnas i en liten hand som hänger utanför spjälisen. I en fjunig bejbisnacke.

Eller i en liten vit bok med streckteckningar.
Jag sörjer Kerstin Thorvall.

Littfest i Umeå dag 2

Succè! Ja, så kan man nog sammanfatta dessa två litteraturfestdagar 2010. Ett sådant mingel det var idag med all ledig allmänhet. Det märktes direkt att kulturfolket var uppblandat med övriga umebor vilket känns så bra!

Jag ser fram emot hur littfesten skall växa till en folkfest och en manifestation för litteraturer i många år framöver och inte med ett stopp vid 2014. Kultur kommer alltid att behövas - det är andlig hälsa!

Idag började jag morgonen efter att springande i sista sekunden hinna med bussen och pustande slå mig ner inse att jag glömt katten utelåst på balkongen. Panik! Men som tur var så finns en dotter på gångavstånd med extranyckel - så hon räddade situationen. Tack Lii! Nu kunde jag ge mig hän till dagens fröjder.

Jag missade tyvärr Yvonne Hirdman live som berättade om sin bok Den röda grevinnan men föreläsningen kunde ses på storbildsskärm. Hon har skrivit en bok om sin mor - ett fantastiskt spännande kvinnoöde som även sammanfaller med Europas historia mellan krigen. Föreläsningen kommer förhoppningsvis att kunnas ses på Littfestens hemsida en kortare tid. Själv tar jag tillfället i akt att lyssna på henne på Pilgatan den 21 april - men då skall hon berätta om Alva Myrdal.

Sen hade man kastat om programmet så istället för att lyssna om författarbyn Hjoggböle (där jag ju har släkt) så fick jag i stället höra om Torgny Lindgrens Raggsjö. Är det inte fantastiskt med denna del av Västerbotten - det fullkomligt kryllar av författare i byarna runt Burträsk.

Om litteraturkritiken kunde man höra en debatt före lunch. Ingalill Mosander (känd från Gomorron Sverige där hon tipsar om böcker), vk:s kulturredaktör Sara Meidell, bloggaren Béatrice Karjalainen och Katarina Mazetti samtalade. Bör kritiken fokusera mer på text än på själva författaren? Är kritik detsamma som tyckande? Får man tycka vad man vill? Har nya kommunikations- och informationsmedia öppnat mer för allmänhetens åsikter om litteratur? Tar folket över kulturarenan? Skapar nedskärningar inom pressen mindre bredd på kultursidorna? Ja, det var många stora frågor som avhandlades och inte vet jag om jag fick några svar som var att bita i.

Katarina satt som företrädare för författarna förstås och det var ju något uppfriskande i en annars rätt lamslagen debatt. Det hettade till något. Det är ju alltid spännande med diskussioner om finkultur visavi den folkliga (läs lägre) kulturen. Själv tycker jag om att läsa både litteraturkritik i de stora drakarna OCH bloggar. Litteratur bör sättas i sin tid och sitt sammanhang om man vill förstå den rätt men den bör också läsas för lust just här och nu. När man jobbar med böcker dagligen behövs bägge infallsvinklarna.

Efter lunch satt jag för min andra förening - Krumelur. En skön timme med återigen flera goda möten och samtal. Det är det bästa med att sitta vid ett bokbord under en sådan här tilldragelse. Man sitter där stilla och folk kommer fram, vi byter några ord, allmänt eller mer intellektuellt, och så dyker nästa upp.

Dagen avslutade jag med dagens bästa föreläsning. Erik Jonsson berättade om författaren Elfrid Berggren, som svårt sjuk på Österåsens sanatorium skrev sin enda roman Robotarnas Gud och som sen kom ut postumt efter hans död. Ett fascinerande öde och en otroligt intressant förhistoria till en roman som verkligen stack ut för sin tid och förebådade vår egen - handlingen förlagd till 1975 och romanen skrevs 1932. Upphöjd på sin tid av ett flertal författare och andra men sen bortglömd tills Erik hittade fram till Elfrid när han forskade i Österåsens arkiv, som innehåller flera andra kända konstnärers och författares liv. Som sagt - en kulturgärning av en ung litteraturforskare som också - helt förtjänt - erhöll applåder som en estradör och artist snarare än en föreläsare. Robotarnas Gud finns att läsa på projekt Runebergs hemsida. Erik har nu fått till stånd ett forskningsarkiv för Elfrid Berggren. Om andra - varav flera bortglömda författarskap - finns att läsa på Eriks blogg dagarnasskum.se

Sen missade jag Jennys paneldebatt med Anders Öhman och några till kring vampyrer -ett av mina favoritämnen och även Anna-Lena som blev intervjuad av Anna Holmström Degerman om sin helt underbara bok Min första världssensation (läs min tidigare recension)

Dagens ledsammaste nyhet - författaren Kerstin Thorvall har avlidit. En häftig författare har gått ur tiden.

Men som sagt - man hinner inte allt - och det är väl också meningen. Man får plocka några russin och med det sagt att när kakan är för stor och god så får man njuta av en bit och vara måttlig. Det sa alltid min mamma!

Litteraturfest i Umeå

Så var det äntligen dags igen! Littfesten i Umeå ! Jag älskar minglet av typ "alla är där" - kulturfolket, kollegor, vänner, författare och föreläsare som man alla på något sätt känner - för så är det i vår lilla stad.

Jag var där med med mitt äldsta barnbarn Linn vilket var extra roligt. Hon är just nu oumbärlig ungdomsjobbare på vårt bibliotek. Vi lyssnade, tittade på bokbord, pratade med folk, jag satt på pass två timmar för Skolbibliotek Norr vilket var kul med alla som stannade och pratade. Möten, människor. Jag viskade till Linn -"Där är den och den som gjort det och det och som jobbar där och där". Snurrigt, galet och roligt.

Bland alla borden fanns Jenny som gjort en sådan kulturgärning med att ge ut Folke och Frida av Frida Åslund igen på eget förlag. Där fanns Din bok, Mingus, Pilgatan (underbart att detta ställe finns) och Hströms förstås. Bokbindare Åsa Bergqvist som gjort världens vackraste drakbok i skinn (som man bara vill ha, men nej - ej till salu), En bok för alla (tack och lov att de räddades till eftervärlden), föreningar som de jag själv är med i som Krumelur och Skolbibliotek Norr och ett flertal andra.

Vi lyssnade på duktiga barnbibliotekarier som pratade böcker som handlar om familjen, genus och svåra grejer. Noterade att vår Var är mamma av Julia Donaldson är bortgallrad till sista ex för att de är sönderlästa av små fingrar och måste köpas in igen. En riktigt hjärtknipande historia. Adbåges nya böcker och Kurt och Kio som är så fantastiskt bra och Gro Dahles vågliga böcker om det allra svåraste. Så många bra bilderböcker det finns!

Lyssnade med stor respekt på Lena Kåreland som föreläste kring barnboken som pedagogiskt verktyg eller estetisk upplevelse, en DN-debatt som rasade förra året. Det är kanske inte så lätt att polarisera - vad som är konstnärligt och vad som är instrumentellt. Tur att det finns sådana som Lennart Hellsing som tycker att böcker skall vara vägar till glädje, vägar ut ur sorgen eller bara kittla fantasin och tilltala alla barnets sinnen. Jag läste Kåreland när jag gick fritidspedagoglinjen i början på 90-talet. Roligt att se att hon fortfarande ger ut böcker. Hennes nya heter Barnboken i samhället.



Sen var det dags att sitta vid Skolbibliotek Norrs bord. De timmarna bara flöt bort av trevligt småprat med besökare men också allvarliga diskussioner om skolbibliotekens viktiga roll i skolan. (På bilden Anna) Under tiden hann Jonas Karlsson läsa ur sin senaste novellsamling Den perfekte vännen (men som tur var så såg jag honom på Pilgatan kvällen före och hann även köpa hans bok och få den signerad) men jag hörde ändå med ett halvt öra för en storbilds-TV stod uppsatt i övre hallen. Sen var det novellprisutdelning och DÅ SÅG JAG att den som vunnit det stora priset var ingen mindre än Hanna Hindriks - som jag känner via min vän Anna B men inte hade en aning om att hon skrev - hur hon nu hunnit med det - trebarnsmamma som hon är. Så roligt! Grattis, grattis! Nu skall jag läsa hennes novell med det vackert klingande namnet Hjortronskor ikväll.

Därefter en träff mellan Anders Öhman, littvet och författaren Kjartan Flögstad med rubriken Litteratur som motstånd och hans bok Grense Jakobselv. (recension i DN) Den handlar om hur nazismen inte tog slut med kriget utan hur nazister tog plats i samhället på olika sätt efter krigsslutet. Mycket intressant - särskilt som jag kvällen innan lyssnat på dels ett program om den norske motståndsmannen Leif Schanche som berättade om sitt spännande och gripande liv - han dömdes
bl a till döden bara drygt ett dygn innan Tyskland kapitulerade. Samma kväll lyssnade jag på en dokumentär om sprängningen av Norrskensflamman i Luleå - bägge dessa ämnen avhandlades. Flögstads roman finns ännu ej översatt till svenska men norska är ju inte svårläst. De påminde oss också om att precis idag - den 9 april 1940 - så invaderad Tyskland både Danmark och Norge. (Sveriges Radio, dokumentären, podradio - underbar uppfinning)










Till sist berättade P-O Erixon och Erik Jonsson (tillika svärson och litteraturfrände) om Thorsten Jonssons och Birger Vikströms novellkonst, bägge med rötter i Västerbottnisk mylla men med olika utgångspunkter och olikheter i både språk, stil och innehåll. Thorsten Jonsson har överlevt in i vår tid men det har också Birger med god hjälp av Erik som även skrivit efterordet till den nya utgåvan av De lyckliga åren (recension SvD och Eriks blogg) som är Birgers berättelse om hembyn och dess människor. Thorsten Jonsson skrev utöver sin lyrik och sina noveller även romanen Konvoj som också utspelar sig mot bakgrund av andra världskriget. Bägge väl värda att läsas igen. På sidan, ifyllande ett och annat, satt den långe f d Hjoggbölaren, PO Enquist. En arvtagare till ovanstående.

En fullmatad dag - även om jag missade Lena Kjersén Edman och Katarina Kieri - men i morgon nytt program!
Då kan alla ni som jobbat hela dagen idag passa på - en hel lördag späckad med program. Föreläsningarna sänds även online. Littfestens hemsida!
Jag och Linn har haft en bra dag konstaterade vi - jag åkte hem till TV-kultur och hon gick på West Side Story.