Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

Skjut apelsinen av Mikael Niemi

Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.

Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

Det är alltid spännande när Inger Edelfeldt kommer ut med en ny bok. Hon är en av mina favoriter och dessutom bred, hon skriver ungdomsböcker (Skuggorna i spegeln är en riktig höjdare), seriealbum och underfundiga bilderböcker för barn.

Det här är en liten snabbläst roman höljd i ett vackert omslag. Två tekoppar ger redan här vid handen att det handlar om samtal.
Två kusiner, som inte träffats sen de var i 15-årsåldern och nu är över 50, träffas av en händelse på ett tåg. När de sist sågs var det som testosteronstinna grabbar som redan då var fångna i frikyrklighetens gissel av synd, skuld och skam. Det slutade den gången blodstänkt och den ene, då vid namn Isak, kom att förskjutas av släkten då han visade sig vara homosexuell.

Den andre, Paul, är den som frusit in och paketerats i ett kärlekslöst äktenskap med en dotter som i tonåren tagit sitt liv. Det är i honom det förkrympta livet blivit den demon han slåss emot. Isak, som nu tagit sig namnet Asger, har levt ett utsvävande dionysiskt liv med många män och mycket alkohol. Numera är han vit och jobbar som diakon i svenska kyrkan medan kusinen Paul varit sin frikyrka trogen.

Deras tågsamtal utmynnar i en kort brevväxling och en inbjudan till Paul att komma till Asgers familjs stuga - samma stuga som de två femtonåringarna sist sågs i. Det är där samtalen mellan de båda männen börjar och Inger Edelfeldt låter dessa samtal få terapeutiska dimensioner. Men hon skriver på en ren prosa och frågorna ställs lika mycket till oss som läsare - om ondskans sanna väsen, om skuld och förlåtelse. Handlingen utspelas under fyra dagar och avslutas med ett post scriptum.

En annan liten svart bok kommer för mig - Ann Heberleins lika faktabok En liten bok om ondska. Kanske kan man - efter att ha läst dessa två förstå lite mer av ondskans grund i en människa. Jag tyckte om boken. Edelfeldt är fena på att skildra människor inifrån - i detta fall två äldre män.

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

Den sista läsaren av David Toscana

Den sista läsaren är en bok med vackert omslag. En avokado hänger på sin gren, den är vackert grön och slät som en ung kvinnas hud. Avokadoträdet i boken är en symbol för liv i motsats till bokens dödstema. I ett förtorkat ökenlandskap får trädet vatten ur den enda brunn som fortfarande ger några droppar men också näring av liket av en flicka som ligger begravd vid dess stam. Således en vacker bok med en ruskig handling.

När jag tänker på Mexico, där handlingens lilla by Icamole ligger, så tänker jag just på torra, heta små byar omgivna av kaktusar, getter och små stenkyrkor, på mariachimusik, tacos och vackra indianer. Men jag tänker också på Mexicos blodiga historia, droghandel, försvunna flickor och en av världens mest hårdbevakade gränser.

David Toscana ger oss en tätt skriven roman. Texten är kompakt och handlingen likaså. I byn Icamole bor bibliotekarien Lucio. Biblioteket är egentligen stängt, men Lucio fortsätter att packa upp sina lådor med böcker trots att knappast någon kommer för att låna. Inte många böcker hamnar dock på hyllorna för Lucio censurerar dem hårt och de som inte finner nåd inför hans läsande ögon hamnar direkt i helvetet - ett rum fullt med kackerlackor som sakta tuggar i sig de utstämplade böckerna.

En dag hittar Lucios son Remigio en död flicka i sin brunn, den enda som i den förtorkade byn fortfarande har lite vatten i botten. Efter att ha rådgjort med sin far bestämmer han sig för att begrava henne under sitt avokadoträd, för att slippa anklagelsen att ha mördat henne. Mycket riktigt - en dag kommer polisen till byn och dessutom flickans mor.

Lucio läser hela tiden fram historien och dess handling i sina böcker. På så vis är berättelsen en hyllning till litteraturen. Allt vad vi människor gör, all historia och framtid, finns inskriven i litteraturen. Kanske kan han också skriva fram sin älskade Herlinda, Remigios mor med den avokadosläta hyn, med hjälp av valda ord ur olika böcker. Allt är möjligt i denna ibland makabra historia.

Jag älskar sydamerikansk litteratur för där finns hos Allende, Marquez m fl magin ofta så självklart inskriven i berättelserna men också Sydamerikas många gånger hårda och grymma historia och på så sätt en kontinent där ord kan vara ett vapen mot förtryck. Däremot tyckte en läsare att det var en knepig kvinnosyn i boken och visst - historien är komplex - men den kan även tolkas som en kritik mot ett land där flickor ständigt utsätts, försvinner, mördas, i ett land med starka patriarkala traditioner.

Av David Toscana finns även hans första till svenska översatta bok, Klagosång över Miguel Pruneda, som även den fått flera recensenter att skriva med glöd i pennan.