tisdag 10 augusti 2010

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman


Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

måndag 9 augusti 2010

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

fredag 6 augusti 2010

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

tisdag 3 augusti 2010

Den sista läsaren av David Toscana

Den sista läsaren är en bok med vackert omslag. En avokado hänger på sin gren, den är vackert grön och slät som en ung kvinnas hud. Avokadoträdet i boken är en symbol för liv i motsats till bokens dödstema. I ett förtorkat ökenlandskap får trädet vatten ur den enda brunn som fortfarande ger några droppar men också näring av liket av en flicka som ligger begravd vid dess stam. Således en vacker bok med en ruskig handling.

När jag tänker på Mexico, där handlingens lilla by Icamole ligger, så tänker jag just på torra, heta små byar omgivna av kaktusar, getter och små stenkyrkor, på mariachimusik, tacos och vackra indianer. Men jag tänker också på Mexicos blodiga historia, droghandel, försvunna flickor och en av världens mest hårdbevakade gränser.

David Toscana ger oss en tätt skriven roman. Texten är kompakt och handlingen likaså. I byn Icamole bor bibliotekarien Lucio. Biblioteket är egentligen stängt, men Lucio fortsätter att packa upp sina lådor med böcker trots att knappast någon kommer för att låna. Inte många böcker hamnar dock på hyllorna för Lucio censurerar dem hårt och de som inte finner nåd inför hans läsande ögon hamnar direkt i helvetet - ett rum fullt med kackerlackor som sakta tuggar i sig de utstämplade böckerna.

En dag hittar Lucios son Remigio en död flicka i sin brunn, den enda som i den förtorkade byn fortfarande har lite vatten i botten. Efter att ha rådgjort med sin far bestämmer han sig för att begrava henne under sitt avokadoträd, för att slippa anklagelsen att ha mördat henne. Mycket riktigt - en dag kommer polisen till byn och dessutom flickans mor.

Lucio läser hela tiden fram historien och dess handling i sina böcker. På så vis är berättelsen en hyllning till litteraturen. Allt vad vi människor gör, all historia och framtid, finns inskriven i litteraturen. Kanske kan han också skriva fram sin älskade Herlinda, Remigios mor med den avokadosläta hyn, med hjälp av valda ord ur olika böcker. Allt är möjligt i denna ibland makabra historia.

Jag älskar sydamerikansk litteratur för där finns hos Allende, Marquez m fl magin ofta så självklart inskriven i berättelserna men också Sydamerikas många gånger hårda och grymma historia och på så sätt en kontinent där ord kan vara ett vapen mot förtryck. Däremot tyckte en läsare att det var en knepig kvinnosyn i boken och visst - historien är komplex - men den kan även tolkas som en kritik mot ett land där flickor ständigt utsätts, försvinner, mördas, i ett land med starka patriarkala traditioner.

Av David Toscana finns även hans första till svenska översatta bok, Klagosång över Miguel Pruneda, som även den fått flera recensenter att skriva med glöd i pennan.

söndag 25 juli 2010

Paganinikontraktet av Lars Kepler

Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).

Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.

Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.

I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.

onsdag 21 juli 2010

Utan ett ord av Linwood Barclay

En natt på 70-talet drömde jag att jag vaknade och när jag tittade ut genom fönstret fanns där ingenting. Världen var borta. Min lägenhet svävade i "ingentinget". Jag kom att tänka på den drömmen när jag började läsa den nya bekantskapen Linwood Barclays thriller Utan ett ord.

Cynthia är en tonårstjej som blivit hämtad av sin far kvällen innan. Pinsamt nog utdragen ur pojkvännens bil och dessutom rejält överförfriskad. Nu är det morgon, hon är spak och bakis. Men när hon kommer ner till köket är det något som inte stämmer. Allt är tyst. Märkligt tyst! Inte ett spår av varken hennes föräldrar eller brodern Todd. Inget kaffe som puttrar, ingen disk efter frukosten, inte ett ljud. Hon ger sig iväg till skolan och funderar på flera olika anledningar till att familjen gett sig iväg tidigare än vanligt, men när hon ringer från skolan och inte får något svar anar hon oråd och ger sig iväg hem igen.

Det hon inte vet är att hon inte kommer att återse sin familj den här dagen, eller nästa eller nästa. När kapitel 2 börjar har det förflutit 25 år och Cynthia har bildat en egen familj. Hon har en liten dotter och det är hennes man, Terry, som är bokens berättarröst. Cynthia har ställt upp på ett dokumentärprogram om gamla olösta fall, i hopp om att något spår skall uppenbara sig och kanske någon skall höra av sig. Mycket riktigt - hon får ett samtal - samtidigt börjar det hända den ena märkliga saken efter den andra - och historien drar igång.

Barclay har inte skrivit någon större litterär berättelse men den är spännande och absolut inte förutsägbar vilket gör att man hänger med ända till slutet. Det är inte polisens utredningsarbete som ligger i förgrunden utan Terry som börjar nysta i olika lösa trådar. På så vis liknar den t ex Harlan Cobens böcker, där polisarbetet också enbart är en kuliss i bakgrunden.

söndag 11 juli 2010

Faustas pärlor

I en kåkstad uppe på en hög kulle utanför Lima i Peru bor Fausta med sin mamma. Deras språk utgörs ofta med sång. Modern har sjungit sina smärtsamma minnen från terrorns tid då hon på det grövsta tänkbara sätt utsatts för våldtäkt och övergrepp då Fausta fortfarande låg i moderlivet. Fausta har sjungit tillbaka tröst och förståelse. Genom bröstmjölken anses flickan fått alla onda minnen överförda till sitt eget liv. Hon blöder ofta näsblod när hon utsätts för starka känslor så när modern dör blir det för mycket. Hon förs till sjukhus där man upptäcker att den unga dottern i ren skräck och på ett bisarrt sätt försökt skydda sig för våldsamma män.

I sin fattigdom har hon inte råd att begrava sin mor på ett värdigt sätt och när släktingarna i byn, en morbror och en moster, samtidigt skall gifta bort sin enda dotter så vill man inte samtidigt ha den döda liggande. Men Fausta har bestämt sig för att göra allt för att få ihop till en begravning och till slut får hon jobb i "stora huset" där en rik och känslomässigt kall och kreativt tom kvinna bor. En dag hör hon flickans sånger och när ett dyrbart pärlhalsband går sönder vill hon byta varje pärla mot en sång.

Detta stillsamma drama utspelar sig mot bakgrund av det stundande bröllopet. Fest och död samspelar. Det hårt tillslutna huset markerar klasskillnaden mot det öppna bylivet. Det i dukar inrullade liket i det skumma sovrummet kontrasterar mot det färgsprakande bröllopsförberedelserna. Bildspråket är fantastiskt med den brända jorden, prunkande trädgårdar, och rosa plastskedar till den överbelastade tårtan. Filmen berättas sakta så man hinner känna in varje scen. Den peruanska flickans stumma skönhet berör verkligen, inte bara åskådaren utan även husets omtänksamma trädgårdsmästare. En poetisk och gripande film om en flickas återerövring av sin framtid.

Filmen är regisserad av Claudia Llosa och vann Guldbjörnen i Berlin 2009. Fausta spelas av Magaly Solier.

torsdag 8 juli 2010

Just kids av Patti Smith


60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.

I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.

Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.

Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.

Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.

Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.

Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!

"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).


Pattis hemsida!

Robert Mapplethorps hemsida

onsdag 9 juni 2010

Blodets röst av Magnus Nordin



Varulvarna tågar in...

På vampyrseminariet på Littfest hoppades någon att varulvarna inte skulle bli nästa stora trend i litteraturen. Någon spådde änglar. Andra spådde visserligen varulvar, även om man inte hoppades på det. (Nedan kan man också läsa om Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist.)
Hur som helst. Har ni läst Magnus Nordins Skuggvarelser (2002)? Det hade inte jag. Men det gick bra ändå att läsa Blodets röst, som är en uppföljare.
Daniel har i tre år försökt att skapa sig ett liv efter det att Kira lämnat honom. Kira, som är varulv och från en gammal ansedd lykantropsläkt, är i Skuggvarelser i händerna på onda varulvar som vill tvinga henne att blanda blod med en av dem. Hon blir däremot förälskad i en helt vanlig människa, nämligen i den sextonårige gotlänningen Daniel. Och det blir de två som blandar blod i den lilla flickan Alea, som kommer att födas och tillbringa sina första år i sin flock i en bergskedja någonstans i Östeuropa.

Parallellerna är flertalet med vampyrtemat i litteraturen: varulvarnas släkte, det sk Blodet, har funnits sedan urminnes tider och existerat parallellt med människan. Man gör sitt bästa för att hålla sams med människorna, och inte många vet om deras existens (även om det finns en specialgrupp inom polisen som specialiserat sig på lykantroper). Varulvarna är inte heller på något vis beroende av människan, de klarar sig bra i vildmarken utan människans inblandning (eller människan som föda). Blodet har också egna lagar, egna makthavare och en egen religion (vampyrers religion, om de bekänner sig till någon, är däremot oftast densamma som människans).
Kira lämnade Daniel för att skydda sitt ofödda barn. Hon kan inte heller stanna hos honom när de väl ses igen: hon är av de högstes råd dömd att antingen lämna bort din dotter, ett halvblod, till människor eller vandra som en fredlös utan rättigheter, dvs ett villebråd för vilken lykantrop som helst att döda. Nu är hennes mål att låta Alea växa upp hos Daniel, eftersom de lagar som gäller bland varulvarna säger att ingen får röra ett halvblod när hon väl finns hos människorna. Dessutom kommer Kira att kunna åtnjuta beskydd hos sin flock. Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Eftersom det pågår ett politiskt spel på hög nivå bland lykantroperna i Östeuropa, där mord och svek är mer regel än undantag, skakas hela varulvssamhället av det nya onda som växer fram bland fränderna. Inte ens de äldste är säkra på spelreglerna längre.

Boken är spännande och lättläst, precis som Magnus Nordins andra böcker. Varulvarna skildras ingående och visst känner man sympatier med vissa av dem. Kulmen är skildrat på ett filmiskt sätt, då Daniel, hans halvsyster och Alea låst in sig i badrummet för att undkomma varulvsattacken, men där badrumsfönstret splittras och en av de gigantiska varulvarna försöker att kränga sig in...
Det finns en del lösa trådar i boken, och det känns väldigt tydligt att det borde komma en fortsättning. Jag gillade den, och det känns inte helt oävet att läsa ännu mer om varulvar.

torsdag 3 juni 2010

Tänk om av Lena Sjöberg



Årets favorit alla kategorier hittills! Jag älskar'n!

Tänk om av Lena Sjöberg är en rimmad (känns aldrig krystat) tänk om-saga, men ett nytt tema på varje uppslag. Ramberättelsen är att en stor läser för en liten (förutom sista uppslaget), och inleder varje textstycke med "Tänk om jag var en - - - och du var mitt/min - - -".

Tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn
Du skulle stilla gunga i mitt mjuka spindelgarn
Vi skulle bygga kojor i badrummets ventiler
Och gömma oss i kranar och i leksakskrokodiler

Bilderna är mjuka i färgen men ändå innehållsrika och uppdaterade (en mobiltelefon som ligger på en stol med laddaren i, en sönderrostad bil på en äng, grafitti sprayad på väggen i ett rivningshus osv).

Åh, om jag bara finge lägga ut fler bilder och fler texter här på bloggen! Jag nöjer med mig med att länka till någon som gjort det: Tänk om av Lena Sjöberg, och det enda jag vänder mig mot i recensionen är att det är 'mamman' som är utgångspunkten: någon 'stor' ser mer feminin ut är de andra, medan någon annan ser mer maskulin ut. Och flera går faktiskt inte avgöra, vare sig på bild eller i texten, om det är en 'mamma' eller en 'pappa'.

Jag har läst den i en veckas tid för min lille fantasirike treårspojke, som i ett halvårs tid redan låtsas att vi är olika djur när vi ska sova, och gissa om den funkar. Läs! Låna! Köp! Ge bort!