Gengångare av Jo Nesbö

Bussen hade precis bromsat in vid hållplatsen till mitt jobb när jag slog ihop boken till Jo Nesbös bok Gengångare. Jag hade svårt att koncentrera mig, världen var plötsligt väldigt grå och trist och jag kände bara en stor tomhet. Sakta ryckte jag upp mig från Oslos undre värld av knarkligor, korrupta snutar och stinkande råtthål i risiga kvartar och återvände sakta till verkligheten och tänkte; Skärp dig! Det här är ju bara en bok! Men som ni vet -  ibland överträffar ju som bekant dikten verkligheten.
Den här gången träffar vi åter Harry Hole som återkommit efter flera år i Hongkong. Han är fortfarande nykter alkoholist, ärrad men fit for fight igen. Enda orsaken till att han nu åter dimper ner i Oslo är att hans älskade Rakel har problem - hennes son Oleg, som Harry tagit till sitt hjärta men svikit genom att flytta till andra sidan jorden, har hamnat i klorna på en rysk knarkliga och står nu anklagad för mord på sin bästa vän Gusto.  
I Oslo härjar flera knarkgäng men de som verkar dra det längsta strået, med hjälp från inte helt överraskande håll, är den mystiske gamlingen kallad Dubai som likt en gengångare dyker upp lite varstans i stan. En ny drog har lanserats. Den heter Fiolin och är något långt utöver det vanliga heroinet och dessutom misstänker man att det tillverkas i Norge.
Jo Nesbö inleder boken raffinerat genom en råttas ögon som i ett underifrånperspektiv tar sig fram över en död kropp som spärrar ingången till hennes ungar som skriker på sin mor. Det är en helt passande bild till det skitiga och skrupellösa knarkhelvete som Nesbö beskriver och låter oss ta del av. Harry Hole är sig lik, bara lite mer ärrad, bara lite mer sorglig men obeveklig när det kommer till rättvisa. Men han jobbar undercover då han inte längre har sin polisbricka uppdaterad men dock fortfarande har många gamla kontakter till sin hjälp. 


Det är socialrealism så det stänker om det. Det är stundtals grymt men drogvärlden är inte vacker och det är inte heller världen utanför de skitiga bakgatorna, för där det finns makt och pengar där finns också gott om råttor och råtthål att gömma sig i. Men kärleken finns också i den här berättelsen - uttryckt på så många olika sätt.

Det är ohyggligt spännande och han knyter skickligt ihop händelserna till en väv där man som läsare aldrig riktigt säkert vet vad det ena skall leda till men allt mynnar ut i ett slut som är oväntat och ändå kanske inte. Det var precis då som bussen stannade och jag ensam klev av vid ändhållplatsen. 

Tigern av Kate Dicamillo

När Kate Dicamillo låter en pojkes sorg förenas med en flickas ilska över ett svek blir en tiger, fången i sin bur, den förlösande faktorn.

Rob, 12 år, bor med sin far vid ett sjaskigt motell, Kentucky Star, i Florida. Modern, vars namn inte får uttalas, är död och redan på begravningen täpptes Robs sorg igen av en örfil från fadern med orden "det hjälper inte att gråta". Sen dess är sorgen inkapslad. Som om inte det räckte är Rob hårt mobbad i skolan, inte minst för sina såriga ben som hela tiden måste smörjas. Enligt hemhjälpen Willie May har han dock fått förklaringen till varför hans kliande utslag på benen inte vill läka. Det är sorgen efter hans mor som inte når upp till hjärtat, säger hon.

En dag stiger en ny och annorlunda flicka upp i skolbussen och drar genast till sig de andra barnens uppmärksamhet. I rosa volanger ser hon docklik ut men hon är arg och vresig och hon råkar illa ut direkt men är inte den som lägger sig platt inför sina antagonister. Hon heter Sixtine - som i Sixtinska kapellet, som Rob vet en hel del om. Rob måste vara hemma från skolan p g a sin ben (som kan smitta menar rektorn, den fege uslingen) men han och Sixtine utvecklar en vänskap som kommer att befrukta dem bägge.

Till saken hör att Rob vid ett av sina strövtåg i skogen fått se en märklig syn. Hos den vresige Mr Beauchamps står en stor bur och i buren finns en vankande inlåst magnifik och vacker tiger. Rob tar den direkt till sitt hjärta och han och Sixtine börjar smida planer.

Det här en underbar bok om vänskapens styrka och inneboende kraft, om förlösning av starka känslor och om ordens betydelse som nycklar till försoning med det förflutna. Kapitlen är korta och berättelsen leder oss elegant via Rob direkt till det dramatiska slutet.

Mats kamp av Mats Jonsson

Mats Jonssons serieroman Min kamp flirtar kanske titelmässigt med Knausgårds romaner men där upphör likheten. På knappt 200 sidor gör vi ett nedslag i Mats liv - före och efter att han blivit pappa.

När livet går från författarsuccé med serieromanen Hey princess och ungkarlsfrihet med tid över till - ja faktiskt kamp - och föräldraliv så skildras det i tung svärta av Mats penna. Utelämnande och naket får vi följa den lilla familjen och deras försök att få tiden att räcka till för jobb, familjeliv och stunder av kärlek. Byten av bostad, ska lånen vara rörliga eller låsta, dagisplats på föräldrakooperativet Tok-Klok som bara utökar bördan av "måsten", löften om stora pengar och filmkontrakt som förbyts i kassakris, en resa till Japan som ger distans - ja, det är bara några av kapitlen i boken. Förhållandet till Victoria, NO-lärare med långa dagar som inte slutar för att skolgrinden stängts knakar trots att man försöker jämlikt stötta varandra, arbetet på Galagos redaktion som skall hinnas med och så faderskapet till den lilla dottern Ellen - allt beskrivet nära och stundtals mörkt. Det är smärtsamt att följa Mats i kravspiralens allt snabbare rotation. Men mörkret är en kontrast till det ljusa - kärleken till dottern överskuggar allt. Det gör även kärleken till konsten och att få utöva den.

Det är säkert många som känner igen sig i hans beskrivning - men det är inte bara en narcissistisk självutlämnande egotripp. Här finns också kritik mot vårt samhälle idag som sätter konsumtion och framsteg före ett mänskligare och humanare samhälle. Sex timmars arbetsdag är inte ouppnåeligt menar Mats Jonsson och ställer sig frågan hur en medelklassfamilj med ett enda barn kan få det så svårt att gå ihop. Även svenska skolan får sig en rättmätig analys med friskolereformen som dränerar den kommunala skolan och ökar segregeringen samtidigt som nedskärningar och ökade krav sliter ut lärarkåren.

Hans teckningar är kompakta och svärtade - lite naivistiska men med många fina detaljer som ibland tyvärr drunknar bland textrutorna. Jag får stanna upp och läsa om mer koncentrerat för att hänga med. Men det känns äkta och både bild och text går rakt in - särskilt i den del som följer på Ellens födelse. Han är en av våra främsta serietecknare och jag hoppas Mats Jonsson får mer tid i framtiden att skriva och teckna så vi inte behöver vänta alltför länge på fortsättningen.

Ja till Liv! av Liv Strömquist

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!


På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.


Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut. 
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.


Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

"Aldrig har jordens undergång varit så vacker" står det på omslaget till Lars von Triers film Melancholia. Sant! Det är förödande vackert och förödande känslomässigt. Jag var helt slut när filmen slocknade.

Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers  och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar. 

Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och  Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.

Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen  med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.

Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.

Evig natt av Michelle Paver

Vad passar bättre att läsa i januari än en arktisk spökroman? Utöver tre män och ett antal hundar är det den arktiska naturen i Spetsbergen och de två motpolerna Mörker och Ljus som har huvudrollen i denna utmärkta lilla roman.

Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.

Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.

Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.

Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.

En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.

Gustavs grabb av Leif G W Persson

Hur sorterar vi våra minnen? Vad är det vi verkligen minns precis som det en gång var? Förskönar vi de lyckliga stunderna och svartmålar de tunga? Blir det lätt efterkonstruktioner och fylls oskarpa linjer i mot bakgrund av åren som gått. Detta är något som Leif GW Persson funderar över både i  inledningen och i slutet av boken Gustavs grabb som skildrar hans liv från barndomen till dags dato.

Sanning och trohet till verkligheten är viktigt när han berättar om sitt liv, sin klassresa och om kärleken till sin pappa, byggnadsarbetaren Gustav. Han är en formidabel berättare och fastän jag aldrig läst något tidigare av honom så blev jag snabbt fast i hans historia. Jag har knappt sett honom mer än flyktigt på TV då jag inte följt med i de program där han brukar medverka men som TV-personlighet går han ju knappast att undvika. En stor, sällan leende man, med glasögonen på huvudet och ständigt i sin gröna väst kunnigt muttrande om vår tids brottslighet.

Vi får följa hans liv mer eller mindre kronologiskt från de tidiga barnaåren, där han växte upp på Gärdet i de hus som lokalt kallades "Nev Jårk". Pappa var portvakt i huset, en syssla han hade bredvid jobbet med att bl a bygga Stockholms tunnelbana. Här bodde annars ingen arbetarklass utan Leif kom att gå i skolan med ungar som kom från andra förhållanden. Att han skulle få en bra utbildning bestämde fadern. Han skulle komma sig upp, satsas på. I barndomen börjar man också ana den problematik som kom att påverka hans liv, svårigheten att knyta an till modern som saknade de verktyg som varje unge behöver - kärleksfull omtanke, beröring och att bli älskad precis som den man är. Det är fadern som kompenserar och fyller i och det resulterar i livslång respekt och kärlek till pappa Gustav.

Leif GW Persson berättar öppet om sina ungdomsår, sitt yrkesval och sina kvinnor, barnen, sitt alltför generösa drickande och om det svarta hål han bär inom sig. Viljan att bli något, att tjäna pengar, att komma sig upp. Problemet att födas i en verklighet men leva i en annan - med andra ord - din klass ständiga brännmärkning som aldrig går att dölja helt bakom de siffror som står i taxeringskalendern. Om känslan att inte höra hemma någonstans. Han ser sig besläktad med Ikaros vars vingar brinner när han kommer för nära solen.

Här lotsas vi också genom tidens händelser - från fredens år då Leif föds och framåt i folkhems-Sverige. Leifs inblandning i Geijeraffären, relationen till Palme, relationerna till Peter Bratt och Jan Guillou, genombrottet som författare med "hämndboken" Grisfesten till en gedigen författarbana med såväl vetenskaplig litteratur som populära deckare, film- och TV-manus till professorstitel, TV-stjärna och berömmelse.

Det är en naken och säkert en svår bok att skriva - men kanske den också lättat något på det mörker han fortfarande säger sig bära i sitt inre. Han ger en vink om att trots allt har kärleken haft en bärande kraft. Det kanske hans nästa roman kommer att handla om enligt ett vagt löfte av honom själv - berättelsen om den jordiska kärleken.

Boy av Taika Waititi

Två pojkar från Nya Zeeland med varsin längtan - Boy efter pappan som försvann för länge sen, lillebror Rocky efter mamman som dog under hans förlossning. Ibland kan drömmar ta en bort från allt som känns svårt men drömmar är också sköra att hänga upp livet på. Detta är en varm, vemodig, vacker men samtidigt rolig och tänkvärd film om barns kapacitet.

Bröderna bor med alla sina syskon och farmor i ett mindre samhälle på Nya Zeeland där de flesta är maorier. Allt kretsar kring Boy, som utöver att älska Michael Jackson saknar sin far som han fantiserar och bygger upp en hjältegloria kring. När kamraterna retar honom med att pappa minsann sitter i fängelse försvarar han sin dröm. Lillebror Rocky tror sig ha magiska krafter och när de inte hjälper målar han sin längtan efter mamman som dog när han föddes. Detta har också lagt en tung skuld över honom. "Jag dödade min mamma"! Hela hennes grav är dekorerad med hans färger av saknad och önskan om förlåtelse. På samma sätt målar han sin rädsla för fadern som en dag helt oförhappandes dyker upp - precis när famor - som nu är barnens enda trygghet - måste åka på en begravning. Det är ingen längtan efter sina försummade barn som drivit honom tillbaka utan han kommer för att hämta de pengar han gömt nedgrävda på ett ställe som han inte kan hitta igen. Farmor blir borta i flera dagar och Boy tar under tiden hand om allt, syskon, huset och den återvändande hjälten. Det är under den tiden filmen utspelar sig.


Trots att det är både gripande och rörande att se Boys drömmar sakta skingras för verklighetens obönhörliga sanning så är det ändå en väldigt varm och stundtals rolig film. Det är regissören själv som spelar fadern och de två pojkarna är helt otroliga i sina roller - liksom som ofta i nyzeeländsk film är hela rollbesättningen så bra (Whale rider, Krigarens själ). Boy spelas av den unge James Rolleston.


Filmen har stora svepande vackra vyer över landskapet med inklippta scener i collageteknik och animationer i drömsekvenserna. Liksom de utsatta barnen från Frostmofjället står en get för den oförställda och kravlösa kärleken och getens roll är inte helt oviktig i handlingen. Där pappan och hans kumpaner visar på total avsaknad av intelligens så har de två pojkarnas tankevärld en helt annan komplexitet och det är detta som visar på barns storhet och kapacitet att klara av svåra frågor när vuxenvärlden sviker. När de vuxna ägnar sig åt våldsamma och idiotiska macholekar så visar barnens fantasivärld på hopp och tro på framtiden. Med en känsla av försoning och ett leende ser jag filmens slut. Håll kvar en stund in på eftertexten. Det lönar sig!


Filmen har gått upp på Folkets bio, är barntillåten och har fått väldigt fina recensioner. Se den!
Trailer från youtube!

Om inte nu så när av Annika Thor

Åter till 1938 (efter Sandbergs bok Att föda ett barn - se tidigare blogg). Det är spännande att ta avstamp där Sandbergs bok slutar - där vi anar krigets skugga i det sista kapitlet. I Annika Thors inledning av boken Om inte nu så när så är det alltså förkrigstid men det politiska klimatet har redan hårdnat och först in på scenen träder Ilse, tysk judinna och nu avskedad från Tyska legationen i Stockholm. Hon är utan svenskt medborgarskap och måste därför, som många andra utländska medborgare den här tiden, besöka den nyinrättade utlänningsbyrån för att få sina tillstånd förnyade. Där arbetar Ingrid Widegren, ung kontorist med drömmar om ett nytt liv i huvudstaden.

De här två unga kvinnorna får vi sedan följa och via dem deras möte med respektive man. Ilse träffar den tyske antifascisten och arbetaren Paul som av politiska skäl tvingats fly ur Tyskland där Hitlers maktövertagande gjort hans närvaro omöjlig. Ingrid möter den judiske, och betydligt äldre journalisten  Arnold. För samtliga får kriget vida konsekvenser i ett litet Sverige som vänder kappan efter vinden och som visar upp en både främlingsfientlig och feg sida som en ytterst byråkratisk.

Bokens handling pendlar mellan dessa fyra och deras möten med de som jobbar på utlänningsbyrån, den humanistiske byråchefen Holmberg, som får svårt att hålla sin medmänskliga profil gentemot makteliten på regeringsnivå men också amanuensen Birger som har svårt att ta ställning och därför ofta slickar uppåt och sparkar nedåt. Ilse kämpar för att få över sina föräldrar och brodern med familj, Ingrid kämpar mot fördomar från både arbetskamrater och familj när hon först i hemlighet förlovar sig med Arnold som i sin tur vill vara sann mot sitt journalistiska rättesnöre - att skriva sanningen. Nazismen sticker upp sitt fula tryne i det svenska helyllesamhället och när kriget bryter ut så ger Annika Thor en naken och förkrossande bild av människors utsatthet under brinnande krig. När en människas öde vilar i enskildas handlingar och deras förståelse och val att tolka en situation på sitt sätt känner man sig maktlös som läsare och vill gripa in i handlingen.

Boken slutar vid 1943. Kriget pågår fortfarande - men nu har det gått upp för Europa att de judar som före och i inledningsskedet kämpade för att få leva genom att fly till neutrala länder som Sverige bara hade döden att vänta i sitt hemland. Med facit på hand är det gripande och man känner sig som läsare både förtvivlad, förbannad och skamsen. Samtidigt försöker jag förstå den rädsla som bredde ut sig i ett litet land som var omringat av en enögd ockupationsmakt. Trots detta kan man inte bortse från transitationståg, baltutlämningar och svenskt medlöperi. Den skönlitterärt berättade historien har hela tiden inslag av dokumentärt material och man inser att det ligger en hel del research bakom. Det gör romanen trovärdig samtidigt som man förstår Annika Thors vrede och längtan efter upprättelse. Det får vi tåla. Det brinnande ämnet gör att kärlekshistorierna och huvudpersonerna ibland kommer i skymundan.

Annika Thor har tidigare skrivit om andra världskriget i de fantastiska böckerna om Steffi och Nelli som börjar med En ö i havet (även filmade). I övrigt är hennes produktion stor. Under 2000-talet har Annika börjat skriva böcker för vuxna men fortsätter alltjämt att skriva barn- och ungdomslitteratur t ex den finstämda boken Fyren och stjärnorna.

Trots att Annika är göteborgska så är Stockholms-miljön från den här tiden väl skildrad och man känner sig verkligen på "plats". Tänk - att vi även gör ett nedslag på stadshotellet i Ö-vik! Då tänkte jag - mån tro om det var Sandbergs huvudperson Maj som serverade där då. Så går fiktion och verklighet ihop ibland.

Här kan ni lyssna på en filmad intervju med Annika Thor kring boken!
Ett boktips om en annan aktuell bok i samma ämne är Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar om pojken Otto som kommer hit under kriget och hamnar som fosterbarn hos familjen Kamprad.

Jag är jag av Emma Adbåge

Vilken stark titel. Så bestämd och resolut. Jag är jag! Efter Leni, Sven och Smulbert 
m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.

När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.

Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!

Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också!