Gustavs grabb av Leif G W Persson

Hur sorterar vi våra minnen? Vad är det vi verkligen minns precis som det en gång var? Förskönar vi de lyckliga stunderna och svartmålar de tunga? Blir det lätt efterkonstruktioner och fylls oskarpa linjer i mot bakgrund av åren som gått. Detta är något som Leif GW Persson funderar över både i  inledningen och i slutet av boken Gustavs grabb som skildrar hans liv från barndomen till dags dato.

Sanning och trohet till verkligheten är viktigt när han berättar om sitt liv, sin klassresa och om kärleken till sin pappa, byggnadsarbetaren Gustav. Han är en formidabel berättare och fastän jag aldrig läst något tidigare av honom så blev jag snabbt fast i hans historia. Jag har knappt sett honom mer än flyktigt på TV då jag inte följt med i de program där han brukar medverka men som TV-personlighet går han ju knappast att undvika. En stor, sällan leende man, med glasögonen på huvudet och ständigt i sin gröna väst kunnigt muttrande om vår tids brottslighet.

Vi får följa hans liv mer eller mindre kronologiskt från de tidiga barnaåren, där han växte upp på Gärdet i de hus som lokalt kallades "Nev Jårk". Pappa var portvakt i huset, en syssla han hade bredvid jobbet med att bl a bygga Stockholms tunnelbana. Här bodde annars ingen arbetarklass utan Leif kom att gå i skolan med ungar som kom från andra förhållanden. Att han skulle få en bra utbildning bestämde fadern. Han skulle komma sig upp, satsas på. I barndomen börjar man också ana den problematik som kom att påverka hans liv, svårigheten att knyta an till modern som saknade de verktyg som varje unge behöver - kärleksfull omtanke, beröring och att bli älskad precis som den man är. Det är fadern som kompenserar och fyller i och det resulterar i livslång respekt och kärlek till pappa Gustav.

Leif GW Persson berättar öppet om sina ungdomsår, sitt yrkesval och sina kvinnor, barnen, sitt alltför generösa drickande och om det svarta hål han bär inom sig. Viljan att bli något, att tjäna pengar, att komma sig upp. Problemet att födas i en verklighet men leva i en annan - med andra ord - din klass ständiga brännmärkning som aldrig går att dölja helt bakom de siffror som står i taxeringskalendern. Om känslan att inte höra hemma någonstans. Han ser sig besläktad med Ikaros vars vingar brinner när han kommer för nära solen.

Här lotsas vi också genom tidens händelser - från fredens år då Leif föds och framåt i folkhems-Sverige. Leifs inblandning i Geijeraffären, relationen till Palme, relationerna till Peter Bratt och Jan Guillou, genombrottet som författare med "hämndboken" Grisfesten till en gedigen författarbana med såväl vetenskaplig litteratur som populära deckare, film- och TV-manus till professorstitel, TV-stjärna och berömmelse.

Det är en naken och säkert en svår bok att skriva - men kanske den också lättat något på det mörker han fortfarande säger sig bära i sitt inre. Han ger en vink om att trots allt har kärleken haft en bärande kraft. Det kanske hans nästa roman kommer att handla om enligt ett vagt löfte av honom själv - berättelsen om den jordiska kärleken.

Boy av Taika Waititi

Två pojkar från Nya Zeeland med varsin längtan - Boy efter pappan som försvann för länge sen, lillebror Rocky efter mamman som dog under hans förlossning. Ibland kan drömmar ta en bort från allt som känns svårt men drömmar är också sköra att hänga upp livet på. Detta är en varm, vemodig, vacker men samtidigt rolig och tänkvärd film om barns kapacitet.

Bröderna bor med alla sina syskon och farmor i ett mindre samhälle på Nya Zeeland där de flesta är maorier. Allt kretsar kring Boy, som utöver att älska Michael Jackson saknar sin far som han fantiserar och bygger upp en hjältegloria kring. När kamraterna retar honom med att pappa minsann sitter i fängelse försvarar han sin dröm. Lillebror Rocky tror sig ha magiska krafter och när de inte hjälper målar han sin längtan efter mamman som dog när han föddes. Detta har också lagt en tung skuld över honom. "Jag dödade min mamma"! Hela hennes grav är dekorerad med hans färger av saknad och önskan om förlåtelse. På samma sätt målar han sin rädsla för fadern som en dag helt oförhappandes dyker upp - precis när famor - som nu är barnens enda trygghet - måste åka på en begravning. Det är ingen längtan efter sina försummade barn som drivit honom tillbaka utan han kommer för att hämta de pengar han gömt nedgrävda på ett ställe som han inte kan hitta igen. Farmor blir borta i flera dagar och Boy tar under tiden hand om allt, syskon, huset och den återvändande hjälten. Det är under den tiden filmen utspelar sig.


Trots att det är både gripande och rörande att se Boys drömmar sakta skingras för verklighetens obönhörliga sanning så är det ändå en väldigt varm och stundtals rolig film. Det är regissören själv som spelar fadern och de två pojkarna är helt otroliga i sina roller - liksom som ofta i nyzeeländsk film är hela rollbesättningen så bra (Whale rider, Krigarens själ). Boy spelas av den unge James Rolleston.


Filmen har stora svepande vackra vyer över landskapet med inklippta scener i collageteknik och animationer i drömsekvenserna. Liksom de utsatta barnen från Frostmofjället står en get för den oförställda och kravlösa kärleken och getens roll är inte helt oviktig i handlingen. Där pappan och hans kumpaner visar på total avsaknad av intelligens så har de två pojkarnas tankevärld en helt annan komplexitet och det är detta som visar på barns storhet och kapacitet att klara av svåra frågor när vuxenvärlden sviker. När de vuxna ägnar sig åt våldsamma och idiotiska macholekar så visar barnens fantasivärld på hopp och tro på framtiden. Med en känsla av försoning och ett leende ser jag filmens slut. Håll kvar en stund in på eftertexten. Det lönar sig!


Filmen har gått upp på Folkets bio, är barntillåten och har fått väldigt fina recensioner. Se den!
Trailer från youtube!

Om inte nu så när av Annika Thor

Åter till 1938 (efter Sandbergs bok Att föda ett barn - se tidigare blogg). Det är spännande att ta avstamp där Sandbergs bok slutar - där vi anar krigets skugga i det sista kapitlet. I Annika Thors inledning av boken Om inte nu så när så är det alltså förkrigstid men det politiska klimatet har redan hårdnat och först in på scenen träder Ilse, tysk judinna och nu avskedad från Tyska legationen i Stockholm. Hon är utan svenskt medborgarskap och måste därför, som många andra utländska medborgare den här tiden, besöka den nyinrättade utlänningsbyrån för att få sina tillstånd förnyade. Där arbetar Ingrid Widegren, ung kontorist med drömmar om ett nytt liv i huvudstaden.

De här två unga kvinnorna får vi sedan följa och via dem deras möte med respektive man. Ilse träffar den tyske antifascisten och arbetaren Paul som av politiska skäl tvingats fly ur Tyskland där Hitlers maktövertagande gjort hans närvaro omöjlig. Ingrid möter den judiske, och betydligt äldre journalisten  Arnold. För samtliga får kriget vida konsekvenser i ett litet Sverige som vänder kappan efter vinden och som visar upp en både främlingsfientlig och feg sida som en ytterst byråkratisk.

Bokens handling pendlar mellan dessa fyra och deras möten med de som jobbar på utlänningsbyrån, den humanistiske byråchefen Holmberg, som får svårt att hålla sin medmänskliga profil gentemot makteliten på regeringsnivå men också amanuensen Birger som har svårt att ta ställning och därför ofta slickar uppåt och sparkar nedåt. Ilse kämpar för att få över sina föräldrar och brodern med familj, Ingrid kämpar mot fördomar från både arbetskamrater och familj när hon först i hemlighet förlovar sig med Arnold som i sin tur vill vara sann mot sitt journalistiska rättesnöre - att skriva sanningen. Nazismen sticker upp sitt fula tryne i det svenska helyllesamhället och när kriget bryter ut så ger Annika Thor en naken och förkrossande bild av människors utsatthet under brinnande krig. När en människas öde vilar i enskildas handlingar och deras förståelse och val att tolka en situation på sitt sätt känner man sig maktlös som läsare och vill gripa in i handlingen.

Boken slutar vid 1943. Kriget pågår fortfarande - men nu har det gått upp för Europa att de judar som före och i inledningsskedet kämpade för att få leva genom att fly till neutrala länder som Sverige bara hade döden att vänta i sitt hemland. Med facit på hand är det gripande och man känner sig som läsare både förtvivlad, förbannad och skamsen. Samtidigt försöker jag förstå den rädsla som bredde ut sig i ett litet land som var omringat av en enögd ockupationsmakt. Trots detta kan man inte bortse från transitationståg, baltutlämningar och svenskt medlöperi. Den skönlitterärt berättade historien har hela tiden inslag av dokumentärt material och man inser att det ligger en hel del research bakom. Det gör romanen trovärdig samtidigt som man förstår Annika Thors vrede och längtan efter upprättelse. Det får vi tåla. Det brinnande ämnet gör att kärlekshistorierna och huvudpersonerna ibland kommer i skymundan.

Annika Thor har tidigare skrivit om andra världskriget i de fantastiska böckerna om Steffi och Nelli som börjar med En ö i havet (även filmade). I övrigt är hennes produktion stor. Under 2000-talet har Annika börjat skriva böcker för vuxna men fortsätter alltjämt att skriva barn- och ungdomslitteratur t ex den finstämda boken Fyren och stjärnorna.

Trots att Annika är göteborgska så är Stockholms-miljön från den här tiden väl skildrad och man känner sig verkligen på "plats". Tänk - att vi även gör ett nedslag på stadshotellet i Ö-vik! Då tänkte jag - mån tro om det var Sandbergs huvudperson Maj som serverade där då. Så går fiktion och verklighet ihop ibland.

Här kan ni lyssna på en filmad intervju med Annika Thor kring boken!
Ett boktips om en annan aktuell bok i samma ämne är Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar om pojken Otto som kommer hit under kriget och hamnar som fosterbarn hos familjen Kamprad.

Jag är jag av Emma Adbåge

Vilken stark titel. Så bestämd och resolut. Jag är jag! Efter Leni, Sven och Smulbert 
m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.

När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.

Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!

Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också! 

Bokmässa 2011

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i  tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och  inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

 Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.

Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.



Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.

Brighton Rock

Brighton Rock är en snygg film baserad på Graham Greenes gamla 30-talsklassiker. Det är tidigt 60-tal, mods och rockers bildar två gäng som drabbar samman och mitt i allt utspelar sig en mörk kärlekshistoria.        

Konflikten mellan mods och rockers var verkligen ett problem den här tiden. Modsen körde sina scotrar och bar sina gröna jackor och Rockers hade sina svarta läderjackor och bakåtkammade hår. Jag var själv mods i mitten på 60-talet men den rena modskulturen var inte densamma här som i England där kulturen uppstod. Men visst fanns det spänningar mellan olika gängbildningar även här där raggare och knuttar utgjorde motpolerna.

Här har regissören Roland Joffé valt att förlägga konflikten från Greenes roman mellan dessa 60-talsgäng som i södra England under den här tiden hade våldsamma sammandrabbningar och som utlöste moralpanik bland vuxna. Historien handlar om Pinkie (Sam Riley), en mods med gangsterfasoner som slår ihjäl en från det motsatta gänget i filmens actionfyllda inledning. Rose (Andrea Riseborough), en blyg servitris blir indragen och Pinkies enda sätt att hindra henne från att vittna är att gifta sig med henne. Men Rose har en hemlig beskyddarinna i Ida (Helen Mirren), som egentligen är hennes arbetsgivare men också älskarinna till den man Pinkie dödat. Dramat utspelar sig mot Brightons egna karakteristiska profil - piren!

Filmen är snyggt gjord i lite noirstil med många spännande vinklar och snygga scener t ex vid den dramatiska kusten där Dovers klippor stupar brant ner i havet. Sam Riley spelar här en tillbakahållen karaktär som i mångt och mycket påminner om hans fantastiska roll i Corbijns film Control där han spelar Ian Curtis i Joy Division. Men det räcker inte att titta på en snygg film, man vill också sugas in i storyn och det lyckas den inte riktigt med. Klart sevärd med bra skådespelare och estetiskt tilltalande men inte mycket mer.

Bilagor och poddar

Ettans linje, min livslinje (för att den passerar huset jag växte upp i, skolan, UG, kompisar, jobb, universitet mm) går inte längre mellan bibblan och mitt hem. Nu skall det bytas och väntas och passas! Grrr! Tur då att det finns Pod-radio!

Jag kan inte nog utbrista i lyriska ordalag om denna fantastiska uppfinning. Att få välja och vraka på massor av intressanta program som du sen kan höra precis när du vill är lyx. Jag håller mig uppdaterad om litteratur och kultur, politik och samhälle, psykologi och filosofi. Förra sommaren läste jag Blonde av Joyce Carol Oates tillsammans med Åsa Linderborg, Jan Guillou, Carin Manheimer och Marie Lundström vilket sen ledde till att jag läste allt jag kom över om Marilyn Monroes liv http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=124447. Biblioteket, klassikern, Kulturradion, Kino - alla håller mig uppdaterade om litteratur och film. Länge leve Public service och Sveriges Radio. Allt fritt från reklam!

Jag kan också avslöja att jag har ett lässystem för att hålla mig à jour med litteraturen. Lokaltidningen läses på morgonen, DN:s kulturbilaga på lunchen och varje månad står jag och bläddrar ur SvD:s kulturbilagor några veckor bakåt för att ta hem till stunder när det är tidningstorka. Vi läser (Tidningen VI:s litterära satsning) och Opsis och Barnboken (barnkultur/litteratur) är tidskrifter som känns som lyxkarameller när de dunsar ner i brevlådan.

Det enda litterära programmet på TV är ju Babel. Tur att det finns något i burken också men oj vad jag saknar Röda rummet och Gunilla Kindstrand! Här ett klipp med Bruno K Öijer http://www.youtube.com/watch?v=nyri15piXcA Ja, man blir nostalgisk när man tänker på alla de intelligenta och intressanta samtal som fördes där.

Sen är väl det allra bästa sättet att uppdatera sig fortfarande samtalet med alla litteraturälskare som finns bland kollegor och vänner. Och så finns ju Pilgatan! Men av alla media är nog ändå min Mp3-spelare oslagbar. På tåg, hotellrum, promenader och under grå vargtimmar så kan man lyssna på Maarja Talgres omisskännliga röst när hon djupdyker och analyserar någon gammal goding.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj. 

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!

I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här  numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

En sommar har gått ........elegi över en bokcirkel!

Det var en gång sex kaxiga proffsiga och helt fantastiska bibliotekarier som startade en bokcirkel.
Vi ville diskutera böcker och film - och vad vi har diskuterat! Och fikat! Bloggen startade vi för att dela med oss! Men med tiden har det fötts barn, två har gift sig, två har bytt jobb - ja, det är helt enkelt livet som pågått och likt en Agatha Christie-deckare så är det nu bara en kvar. Nämligen jag! Det känns tomt och dammigt här på bloggen. Jag saknar mina litterära vänner här inne - men som tur är så träffar jag dem alla där ute - i RL.

Jag skall försöka fortsätta bloggen som nu legat nere hela sommaren för lusten tröt! Läser gör vi ju hela tiden - vi som jobbar på litteraturens barrikader - skolbibliotek,  folkbibliotek, mediacenter - men det är också jobb som kräver mycket tid. Jag försöker se bloggen som ett verktyg i mitt arbete, ett sätt att sätta ord på mina tankar kring böcker, filmer, tidskrifter, mässor och andra litterära företeelser.

Alltså - nystart! Eller snarare - "keep on going"!

Hundarna av Ola Nilsson

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men  när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

 Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.