Paradisets döttrar av Anna Westberg

Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

Såld på skräck

Jag som alltid varit mörkrädd och inte klarar av att se något otäckare än När lammen tystnar har totalt fastnat för John Ajvide Lindqvists böcker. Bäst är det att lyssna på hans egna inläsningar.

Den första trillade jag liksom över av en slump. Det var Hanteringen av odöda och var en liten spelare som jag lånade på biblioteket bara för att prova. Det var bara att sätta i hörlurar och lyssna. Den fick följa mig överallt, särskilt i bilen och på promenader och helt plötsligt blev jag väldigt osocial. Han har en fantstisk röst för den här typen av böcker så trots att det är äckligt, otäckt och rysligt så vill jag bara lyssna mer. Handlingen rör sig runt tre personer, Gustav, Elvy och David. Gustav är en pensionerad journalist vars barnbarn begravdes alldeles nyligen. Elvy är nybliven änka som vårdat sin senile make tills han gick bort och begravningen skall ske om två dagar. David är en medelålders man med fru och barn men hustrun omkommer i en bilolycka. Det är förutsättningarna när ett elektriskt fält lägger sig över staden. Det får till följd att inga lampor kan släckas och inga elektriska apparater kan stängas av. Invånarna får till slut extrem huvudvärk innan det blixtrar till och är över. Efter elutbrottet blir det kaos på bårhuset där de döda har vaknat. Davids hustru vaknar i sängen där hon nyss slutat andas. Elvys man kommer och knackar på dörren för att komma hem igen och Gustavs barnbarn tar sig upp ur sin grav. De döda återvänder och vill tillbaka till sina hem men det utbryter kaos. Det är många äckliga detaljer och rysliga scener men det är otroligt spännande och fängslande. Existentiella frågor stöts och blöts och det är fruktansvärt bra.

En sortsfortsättning av avslut på den finns med i novellsamlingen Pappersväggar

som var nästa Ajvide-bok jag lyssnade på. Det är tio stycken berättelser och här finns faktiskt någon som inte är lika bra som de andra men på det hela taget håller de hög klass allihopa. Han har ett härligt språk och persongalleriet är det jag tycker allra bäst om. Människor i Ajvides böcker förskönas inte på något sätt utan är väldigt vanliga och jag flyttas raskt tillbaka till 80-talet då jag växte upp. Han fångar stämningar väldigt bra och det tycker jag mycket om. På bokmässan berättade han att när han ska börja skriva en bok väljer han först en låt som karaktäriserar stämningen han vill ha i boken och sedan spelar han den låten på repeat tills boken är färdig. Uppenbarligen är det framgångsrikt för stämningen är väldigt tydlig och driver på handlingen. Den absolut bästa novellen i boken handlar om en kvinna som en dag hittar ett lik i en sommarstuga. Hon blir alldeles besatt av denna manskropp och återkommer till den och sommarstugan hela tiden. Det är suggestivt och mycket spännande. De här berättelserna innehåller inte lika mycket äckel vilket är lite av en lättnad.

Sedan var jag naturligtvis tvungen att läsa Låt den rätte komma in eftersom den nyligt kommit på bio när jag läst klart Pappersväggar. Den handlar dels om en pojke vid namn Oskar och dels om en äldre man som tvingas mörda människor för sin älskades skull. Oskar är en väldigt mobbad pojke. Han försöker passa in och slippa ifrån mobbingen men det går inte så bra. En dag träffar han en nyinflyttad flicka, Eli, på gården utanför hyreshuset. Oskar tycker att hon är otroligt vacker och mystiskt, annorlunda. De blir så smått vänner och Oskar blir förälskad i Eli, men det visar sig vara farligt. Den äldre mannen fortsätter mörda men har fruktansvärd ångest över vad han gör och till slut blir situationen ohållbar. I den här är det en hel del äckliga detaljer igen men det vävs in väldigt bra i berättelsen och det blir en del av stämningen, men man kanske inte ska äta när man läser/lyssnar. Samtidigt är det på flera sätt en härlig kärleksberättelse också och om att hitta sig själv och sin självkänsla. Väldigt bra. Som parentes kan tilläggas att filmen inte var tillnärmelsevis var lika bra som boken.

Den bok som jag gillade allra mest är dock Människohamn. Handlingen

kretsar runt människorna på den lilla ön Domarö i Roslags skärgård. Anders och hans fru Cecilia är i stugan på Domarö tillsammans med sin sexåriga dotter Maja. En vacker vinterdag ger de sig ut på utflykt och det som inte får hända händer, Maja försvinner spårlöst. I sorgen efter Maja klarar inte Anders och Cecilia av att leva tillsammans längre och Anders flyttar ut till stugan på domarö. Där har han även sin farmor Anna-Greta och låtsasfarfar Simon. Två år efter Majas försvinnande får Anders ett meddelande från Maja, det är han säker på och jakten efter vad som hänt börjar. Berättelsen lindar sig runt Anders barndom och Domarös förslutna och det är mörkt, kusligt och mystiskt men inte lika otäckt och vidrigt som i de andra. Ajvides berättarkonst blir här fulländat och det är ofantligt bra. Det blir så levande och nära att jag sörjer när boken är slut.

Den senaste som kommit, Lilla stjärna har jag bara hunnit läsa halva och den har Vicky redan skrivit om så det behöver inte jag.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

Skjut apelsinen av Mikael Niemi

Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.

Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

Det är alltid spännande när Inger Edelfeldt kommer ut med en ny bok. Hon är en av mina favoriter och dessutom bred, hon skriver ungdomsböcker (Skuggorna i spegeln är en riktig höjdare), seriealbum och underfundiga bilderböcker för barn.

Det här är en liten snabbläst roman höljd i ett vackert omslag. Två tekoppar ger redan här vid handen att det handlar om samtal.
Två kusiner, som inte träffats sen de var i 15-årsåldern och nu är över 50, träffas av en händelse på ett tåg. När de sist sågs var det som testosteronstinna grabbar som redan då var fångna i frikyrklighetens gissel av synd, skuld och skam. Det slutade den gången blodstänkt och den ene, då vid namn Isak, kom att förskjutas av släkten då han visade sig vara homosexuell.

Den andre, Paul, är den som frusit in och paketerats i ett kärlekslöst äktenskap med en dotter som i tonåren tagit sitt liv. Det är i honom det förkrympta livet blivit den demon han slåss emot. Isak, som nu tagit sig namnet Asger, har levt ett utsvävande dionysiskt liv med många män och mycket alkohol. Numera är han vit och jobbar som diakon i svenska kyrkan medan kusinen Paul varit sin frikyrka trogen.

Deras tågsamtal utmynnar i en kort brevväxling och en inbjudan till Paul att komma till Asgers familjs stuga - samma stuga som de två femtonåringarna sist sågs i. Det är där samtalen mellan de båda männen börjar och Inger Edelfeldt låter dessa samtal få terapeutiska dimensioner. Men hon skriver på en ren prosa och frågorna ställs lika mycket till oss som läsare - om ondskans sanna väsen, om skuld och förlåtelse. Handlingen utspelas under fyra dagar och avslutas med ett post scriptum.

En annan liten svart bok kommer för mig - Ann Heberleins lika faktabok En liten bok om ondska. Kanske kan man - efter att ha läst dessa två förstå lite mer av ondskans grund i en människa. Jag tyckte om boken. Edelfeldt är fena på att skildra människor inifrån - i detta fall två äldre män.

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!