söndag 9 januari 2011

Einsteins fru och Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Vilka är historiens mest provocerande pojkvänner? Vad gör oss lika eller olika djuren? Är det synd om Britney Spears och hur i hela friden funkar det egentligen med kärnfamiljen? Kärlekens och äktenskapets dolda agendor avslöjas roligt och brutalt och säkert alldeles alldeles sant! Aldrig har könsmaktsordningen varit både sorglig och rolig att läsa. Liv Strömquists bilder och dialog förstärker i små och stora bilder hennes diskussioner och analyser.

Hur var det med bögankorna i Pildammsparken i Malmö och hur kul var det att vara Karl Marxs hustru Jenny? Egentligen? Priscilla Presleys liv var ingen dans på rosor och hustrur till manliga forskare, tänkare, politiker och kändisar har fått stå tillbaka för sina män. För att inte tala om alla unga flickor som ingått äktenskap med gamla gubbar som de sen fått vårda tills döden befriat dem. Här finns också starka kvinnor som Yoko Ono och anarkisten Voltarine de Clayre.

Patriarkal historia, religion, samhällsnormer - allt formar oss som individer och kön. Liv Strömquist vederlägger sina små berättelser med källhänvisningar för läsare som vill gå till urkunderna. Klart är att detta är böcker som både är nytta och nöje - allt med en klackspark och en stor portion humor som på inget sätt slår undan benen på allvaret. Det är hon fenomenal på! Bilderna är skarpa i svart och vitt, ibland på helsidor och ofta flirtande med kända konstverk. Jag älskar dubbeluppslaget på Michelangelos Pieta - där mannen slött uttrycker, liggande i Madonnans knä, "Så jävla sooft, här ligger jag och slappar".

Kärlekens införande i det borgerliga 1800-talets äktenskap penetreras och speglas mot dagens dejtingregler och sammankopplande med sex och kärlek. Spännande och omskakande och mycket tänkvärt!

Jag känner mig stärkt till kropp och själ efter genomläsning och nu helt övertygad om att det inte krävs en heteronormativ familj för att få välartade och lyckliga barn. Dessutom kommer jag att höja ögonbrynen ytterligare för vad film, TV, musiktexter, bilder förmedlar för syn på oss män som kvinnor!

onsdag 5 januari 2011

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Maja är en tjej som går första året i gymnasiet. Vi vet inget om henne när vi öppnar den här underbara boken av Jenny Jägerfeld, augustprisad 2010. Men redan i början av boken börjar sidorna blöda - dramatiskt med en avsågad tumme i slöjdsalen.

Maja snickrar på en hylla då den elektriska sågen plötsligt slinter och olyckan är ett faktum. "Det skärande, genomträngande ljudet. Hur de metalliska tänderna hakar i. Köttet. Blottlagt. Blodet." Vid hennes sida finns slöjdläraren Valter, kompisen Enzo och Simon, som hivar upp mobilen och tar ett kort som långt senare, i samma slöjdsal, kommenteras av Maja. "Jaha - där ligger jag och blöder".
Maja går estetiska programmet och är en tjej som placerat sig utanför det vanliga gänget. Hon går hellre i grön wct-overall köpt på nåt second hand-ställe, har sin alldeles egna frisyr, bor hos pappa och tycker rätt ofta att livet i allmänhet suger. Den enda som hon riktigt kan acceptera och som förstår henne är Enzo, även han en kille som inte platsar, som ställer upp men ibland fegar ur när striden blir för het. Och långt senare, Debbi, på sina stilettklackar och med sin "två-paket-cigaretter-om-dagen-hesa" röst.

Allt börjar torsdagen den 12 april och fram till efter skolavslutningen i juni får vi följa Maja och hennes känslomässiga resa från strulig men skärpt tonårstjej till nya insikter som tar avstamp från hennes allra djupaste rötter, barndomen när mamma och pappa och hon var en alldeles vanlig familj. Eller var de egentligen det? Och vart har mamma tagit vägen? För en försvunnen mamma spelar en stor roll i handlingen, liksom den rödlätte och bleke "Justin" i grannhuset där i Norrköping där mamma Jana bor och så pappa och hans dolda facebook-liv. Tror han!

Genom hela berättelsen bultar en dov smärta från den avhuggna kroppsdelen och blandas med Majas egen. Det är Maja som berättar och det gör hon med känslosam och rättmätig ilska. Hon sparkar på skitlivet med sin kängor och utbrister som Thåström! Fan, fan, fan. Men här finns också mycket kärlek och i takt med våren ljusnar berättelsen men det är inget lättköpt lyckligt slut. Livet är en prövning, precis som i boken hon hittar hemma hos mamma (som är psykolog), Cullbergs Kris och utveckling.

Det är ärligt och rakt och trovärdigt och alldeles förbannat bra! Jag levde mig verkligen in i Majas berättelse och tänkte; det kunde ha varit jag.

lördag 1 januari 2011

Den nakna mannen Regi:Joonas Berghäll, Mika Hotakainen

"Till alla finska män." Så tillägnar Berghäll och Hotakainen sin film. Det är inte bara den finska sisun utan även den finska kärvheten, naturen och saunan man får i tankarna när man tänker på vårt grannland i öster.

I en otroligt gripande, ömsint och vacker film får vi följa ett stort antal män och deras bastubadande. I den första scenen finns dock en kvinna med. Hennes man tvagar hennes rygg och säger att han nu gjort detta i 51 år. Det är också ett mått på kärlek.

Men de övriga är som sagt män från skilda klasser och i olika ålder. Här finns grovarbetare, uteliggare och hemvändande soldater. Gemensamt för alla är att avklädda allt blir bastun ett rum för samtal och berättelser. Vi får höra bekännelser om svåra barndomsminnen, brustna relationer, sorg men också kärlek. Allt berättat på bastuns lavar med lyssnande kamrater som många gånger endast gör bara detta - lyssnar! Allt inramat med vackra bilder från finsk natur under alla årstider. Här finns också plats för både överraskningar och humor men till sist satt jag ändå med tårar i ögonen och hörde männen avslutningsvis sjunga visan om den lilla ekorrungen. Snyggt och sevärt. Filmen har gått upp på folkets bio men finns att hyra. Se den! Se trailern!

fredag 31 december 2010

Kalla fakta om is av Lena Sjöberg

"Tänk att jag kan gå på havet" uttryckte min då 5-årige son för många år sen när vi promenerade på Bottenvikens istak. En stormig vinternatt gick ett fartyg på grund i det isiga vattnet utanför vår sommarstuga, alla ombord omkom i det kalla vattnet. Is kan vara mäktigt och skrämmande men också vackert och magiskt. Till vardags skrapar vi våra bilrutor och mitt i sommaren lägger vi isbitar i saften. Is finns runt om oss utan att vi tänker på det!

Någon som tänkt mycket på is är Lena Sjöberg. I hennes spännande bok Kalla fakta om is får vi lära oss mycket om detta naturfenomen. Fruset vatten döljer många hemligheter och kan bilda de mest fantastiska formationer, låta och lysa i olika färger och utmana vår fantasi. I boken får vi lära oss hur istappar bildas, hur våra glaciärer rör sig, vilka djur och människor som lever på och nära isar och vilka upptäckare som gett sig iväg över Arktis och Antarktis isar för att nå jordens nordligaste och sydligaste punkt.

Visste ni att det finns isnålar, pannkaksis och t o m marängis? Att man kan köpa cd-skivor med is-musik, att isbjörnens hår är ihåliga och att världens största isglass skapade trafikkaos i New York. Det är många frågor som besvaras i boken. Vi får också lära oss om hur mycket vi kan lära av isen eftersom den bevarar allt som hänt tusentals år tillbaka i tiden inte bara på jorden utan även ute i rymden. Sen finns ju mycket roligt att göra med is, spela hockey och curling eller kanske göra ett lasersvärd med en ficklampa och en istapp eller laga ischoklad.
Nyttigt är också att veta hur tjock isen måste vara för att bära en människa och om olyckan är framme - hur man tar sig upp ur en isvak. Slutligen får vi veta lite om hur vi kan ta vara på vår miljö så inte isar och glaciärer smälter för fort. Isarna är helt enkelt jätteviktiga på vår jord.

Lena Sjöberg, vars underbara bok Tänk om augustnominerades i år, har gjort fina bilder som vilar i blåa, gröna och vita nyanser. På bokens framsida ser vi ett jätteisberg och ett litet fartyg. Kanske är det Titanic, som krockade med ett isberg 1912? Vad passar bättre att läsa en smällkall vinter som denna om inte den här boken och nästa gång du ser en "skräckis" på TV så vet du att när blodet fryser till is så är det ingen fara! Det är bara som man säger!

lördag 25 december 2010

Passionen av Jeanette Winterson

Alltid denna Jeanette Winterson. Varje bok jag öppnar av henne fängslar mig från första stund, det magiska luckorna man får titta in i, hennes målande språk som måste läsas högt så orden når öronen likaväl som ögonen, hennes karaktärer, som man alltid får ett sådant särskilt förhållande till. En författare värd sitt nobelpris. Hennes Fyrväktaren klassar jag som en av de bästa böcker jag läst!

I Passionen befinner vi oss i den Bonapartiska eran - avstamp i början av 1800-talet - i del ett och två närmare bestämt det för Sverige magiska året 1805. Den unge bondesonen Henri har anslutit sig till den franska armen under sin stora hjälte, som han hyser passionerad kärlek till - Napoleon Bonaparte. De befinner sig inledningsvis i Bologne men snart börjar den långa plågsamma marschen mot Ryssland, den ryska förlamande vintern, i sig ett effektivt vapen tillsammans med "den brända jordens taktik". Henri slipper de värsta slagfälten då hans uppdrag är att vara Napoleons egen kycklingslaktare. Icke desto mindre får han på nära håll uppleva en annan slakt, den av unga franska bondsöner. Döden i alla skepnader blir plågsamt närvarande i Henris dagliga liv. I Napoleons närhet finns också vännerna Patrick (skarpseende f d präst) och hästpojken Domino.

Samtidigt, i Venedig finns en ung och mycket märkvärdig ung kvinna, vacker dotter till en gondoljär. Att gondoljärer har särskilda hemligheter som ger dem magiska förmågor får vi veta, men att denna egenskap, nämligen att födas med simhud mellan tårna, bara ges till män genom en ritual av mödrarna innan födseln kommer på skam när Villanelle föds. Det är därför hon aldrig tar av sina kängor. Villanelle börjar vid spelborden när hon växer upp och lär sig hasardspelens alla knep och konster. Där lyfter en gift kvinna en dag kortet spader dam och Villanelle förlorar sitt hjärta.

Dessa två, Henri och Villanelle spinner sen Winterson en fantastisk historia kring. Villanelle kommer att hamna i Napoleons armé som vivandiére och tillsammans med Henri flyr de till fots genom ett fruset öst-Europa mot Venedig. Men där väntar nya överraskningar. Passionen är ett tveeggat svärd - den förleder och driver oss till oväntade handlingar.

Det magiska förhöjer hela tiden berättelsen och det understryks genom romanen genom berrättarens röst "Jag berättar sagor. Tro mig! " Jag måste verkligen nämna översättaren, Lena Fries-Gedin som lyckats så bra med den svenska översättningen. För er som vill lyssna på boken så är inläsaren Reine Brynolfson en mästerlig berättare.

torsdag 23 december 2010

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring

Det här är en bok som gör mig lycklig - fast den egentligen bär inom sig en stor sorg hos en liten kille. Jag blir också glad av att tänka på min lilla drakflicka Dragilla som så många barn hos oss har ett förhållande till - just för att hon kan prata. Att ha en pratande drake delar jag också med Nisse, huvudpersonen i Anna Ehrings fina bok Syltmackor och oturslivet.


I oturslivet kan en mamma dö fast hon har två barn, Nisse 11 och lillebror Nodi, 2. Det är ändå tur att pappa finns, om än arbetslös och lite vilsen i sin egen sorg så är det ändå en pappa som hela tiden är varm och kärleksfull och som verkligen försöker hålla ihop sin lilla familj, med viss hjälp av en robust farmor som rycker in nu och då. Men i oturslivet kan också pappor ställa till det för sig. Som om det inte räckte med mamma.

Nisse har en ödla som mamma gett honom en gång, en sån där geckoödla som kan spänna ut halskragen och skrämma vettet ur folk. Men Harry, som ödlan heter, är egentligen en drake och kan dessutom prata, och det gör den på ett mycket klokt, förnumstigt och väldigt roligt och slagfärdigt sätt.

Skolan är inte världens roligaste plats för Nisse, men där finns läraren Benke, kompisen Tage och några till som gör allt lättare. Bandet Drakhjärta bildas och genom boken skriver Nisse på en egen låt, en låt som förändras då oturslivet sakta vänder. Allt utspelar sig från höst till tiden efter jul och en snowboard och några trumpinnar är också ledtrådar till handlingen.

Syltmackorna då? Ja, vem gillar inte det? Harry och Nisse älskar dem och så fort något känns extra tungt så hjälper alltid varm choklad och syltmackor.

Anna Ehring är en ny och lovande bekantskap och den här boken utgör första delen i serien "Drakhjärta". Nästa del heter Kickflippar och farligheter och jag tror att vi där får veta mer hur det går för Nisse när snowboarden lagts på hyllan och pappas gamla rullbräda plockats fram när vår övergår till sommar.

söndag 19 december 2010

Den ensamma av Håkan Nesser


Den ensamma av Håkan Nesser är en långsamt berättad tegelsten som växer ju längre man läser och ju djupare in i karaktärernas historia man når. Två till synes självklara olycksfall, eller självmord, visar sig ha flera gemensamma nämnare. Samma plats, ett stup i skogen, men med 35 års mellanrum. Kan allt detta vara ett sammanträffande eller hör det ena ihop med det andra? Klart är i alla fall att offren en gång var ett par.


Vi får följa sex ungdomar som träffas under tidigt 70-tal. Teologstudenten Richard hans vän Tomas och dennes syster Maria, hennes vän Germund och så Gunilla och Anna. Richard gör först lumpen och träffar så Tomas men sen träffas alla vartefter i Uppsala och börjar bilda par. De startar också ett bussprojekt som tar dem ut i Öst-Europa där det vid 70-talet fortfarande råder ett hårt politiskt klimat och där de unga fråntas sin naitivitet och ställs inför mörka krafter.

Allt detta som händer de sex under de kommande åren får vi bitvis insikt i och när så det nya fallet från Gåsaklippan sker i september 2010 så kopplas kommissarie Gunnar Barbarotti in på fallet tillsammans med kollegan Eva Backman. Den polis som utredde det första "fallet" är nu död men hans utredning plockas nu fram och Barbarotti ställs inför två mystiska sammanträffanden. Men är det mord? Har brott begåtts? Själv drabbas även Gunnar Barbarotti av egna privata existensiella frågeställningar.

Det här är som sagt en historia som växer. Jag lyssnade till Nessers egen uppläsning och han läser bra men ibland kan dialogen kännas lite tröttsam och upprepande särskilt när frågor ofta replikeras med själva frågan. Detta kanske man tänker mindre på när man läser i stället för lyssnar. Men berättelsen vinner i längden och det blir riktigt spännande och man vill läsa nästa kapitel direkt - men det är en tjock bok och man får ha lite tålamod i början. Insprängd i texten finns också Marias (Sparvens) inlägg, i övrigt växlar berättelsen mellan personerna och mellan då och nu. Den är lika mycket en studie i människans natur som en deckare. Det vinner den på. Detta är Nessers fjärde bok om Barbarotti och min första deckare jag läst av honom. Kanske jag måste backa till den första. Jag blir onekligen nyfiken!

fredag 17 december 2010

Den tredje grottans hemlighet av P O Enquist

Det finns något av gammal hederlig äventyrshistoria över P O Enquists fortsättning på hans förra (och första) barnbok De tre grottornas berg, när nu fortsättningen, Den tredje grottans hemlighet, släppts under året.
Jag läser och kä
nner mig som en läshungrig tolvåring blandad med en vuxen läsare som älskar P O:s språk och sätt att skriva. Detta är "enquistliskt" litterärt på ett alldeles för honom typiskt vis.

Morfar, som är författare och heter P O, och som i Katarina Strömgårds bilder, är otroligt lik författaren P O, har tillsammans med sin Gunilla åter fått besök av alla barnbarnen. En ny expedition skall företas denna sommar för att söka spåren efter björnen och vargungen (som nu måste vara vuxen) från den tidigare berättelsen (som ju morfar redan skrivit om i sin förra bok). Men först måste allt följa den kronologiska händelseutvecklingen som börjar med morfars hund Mischas död. Varsamt förs Mischa över till andra sidan av veterinären och Marcus, en av de äldre barnbarnen. Så småningom kommer en ny valp till huset, Pelle, vilkens förmåga att stråla budskap uppfattas av ovanstående Marcus på ett mycket subtilt sätt. Marcus som har många gåvor, t ex att utföra enhandsapplåder.

Nåväl, alla barnbarn, kusiner som de ju egentligen är, är nu samlade i en by i den Värmländska trakten nära Norge och efter ett litet fiskeäventyr med båten på sjön Vällen upptäcker gruppen med morfar i spetsen ett övergivet tält som ger dem onda aningar, så pass att den värmländska polismakten måste inkallas för en närmare undersökning. Att detta fynd kommer att få konsekvenser för deras senare strapatsrika färd mot de tre grottornas berg anas inte i förstone. Men morfars förkärlek för kartor har en viss betydelse.

Det här är en spännande men också stundtals rolig berättelse med härlig gammal äventyrsbok-känsla. Vi dras in i en riktigt actionfylld historia med ryska maffian, droger och en natur som i sin värmländska vildhet vet att ta ställning för rätt sida av lagen i form av en björn, en varg och en svart snok. Och så hunden Pelle förstås.

Befriande fri från små moralkakor. Här finns en över hövan röksugen morfar som får säga helvete, trots att hans mamma i Hjoggböle i mycket unga år varnat honom för svordomarnas ödesdigra konsekvenser.

söndag 28 november 2010

Paradisets döttrar av Anna Westberg


Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

söndag 7 november 2010

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål ti
ll de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne
Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mo
t svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander