söndag 13 december 2009

Den Lindgrenska andan


Nej, jag menar inte Astrid den här gången, utan den oefterhärmeliga Barbro. Lindgren alltså, en av mina favoriter bland barnboksförfattarna. Jag glömmer aldrig när min då 8-åriga dotter fick mig att äntligen se tjusningen i Loranga, Mazarin och Dartanjang - något jag tyvärr missade som barn. Många omläsningar blev det när poletten väl trillat ner. Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är också riktiga höjdare. De säger som det är, utan att gulla till det.
Den Lindgrenska andan: att varken huka eller väja för vuxenvärldens förväntningar på hur en barnbok ska uppföra sig.

Vilka fler finns då som skriver i samma anda, om jag nu ska drista mig till att gå efter min egen definition? Jag har läst flera goda kandidater på sistone och jag ska här nämna ett par stycken: först och främst den strålande Den där Lisa som nyss recenserades här, av Vicky. Jämarns, vilken bra bok! Och så många svordomar - i en Hcg!
Nå, det var nu inte svordomarna i sig som gjorde den bra, men om man ska beskriva vad en tonårig, arg storasyrra säger, då blir det lätt så. Då kan man inte eufemismera till det och till exempel skriva jämarns.
För övrigt bor författaren, Moa-Lina Croall, i Umetrakten, lärde jag mig idag. Coolt!

Lite lättare i tonen kanske, eller skrivna för en aning yngre barn, är Frida Nilssons böcker om Hedvig och Max-Olov. Jag skrattar på var och varannan sida, för människor är generellt sett verkligen underbart fåniga och det vet Frida Nilsson hur man förmedlar.
Kuriosa: vår barnläseklubb Boktornet skrev till Frida när hennes Umebesök blev inställt pga sjukdom. Tillbaka kom ett underbart brev där hon berättade att det var hennes hund som blivit sjuk och att veterinärerna hade plockat ut en halvsmält handske ur magen på hundstackarn. Handsken förvarar Frida numera i en burk, för den luktar illa.
Barnen skrev omedelbart tillbaka och utsåg henne till hedersmedlem i klubben. Det förstår jag.

Många andra kandidater finns förstås, men det här kanske räcker för nu.

lördag 12 december 2009

Hunger - stark debutfilm av Steve McQueen

Filmen Hunger är en av de filmer som lämnat dokumentärfilmens verkliga bilder men ändå lyckats överföra verkligheten till en otroligt närgången och bra spelfilm.

Historien handlar om IRA-medlemmen Bobby Sands som tillsammans med 9 medfångar i Mazefängelset, Nord-Irland, hungerstrejkade sig till döds i maj 1981 i protest mot att de inte accepterades som politiska fångar. De vägrade också att bära fångkläder och gick därför nakna.

Filmen utspelar sig i stort innanför fängelsemurarna och i den inledande delen följer vi nära den hårda diciplinen och övergreppen mot fångarna. Det är nästan outhärdligt att se filmscener som känns så brutalt verkliga. I en mellandel av filmen följer ett längre samtal som Sands har med en präst och detta utgör filmens vändpunkt. Samtalet handlar om moral och martyrskap och vad man egentligen kan uppnå för politisk vinning med att dö för en politisk sakfråga. Men det handlar också om ansvar. Utöver att scenen utgör en välbehövlig vila från de mer våldsamma scenerna är den snyggt filmad som en avskalad teaterakt med blå cigarettrök som inramar de två som med ord försöker övertyga varandra om det de anser vara det rätta.

Filmen tar inte upp de långa historiska politiska förvecklingar som handlar om kampen för Nord-Irlands frihet - bara som en vag bakgrund hör vi uttalanden från Margaret Thatcher som var premiärminister vid den här tiden. Filmens avslutande del handlar om själva hungerstrejken. Det är nästan otroligt hur skådespelaren Michael Fassbender måste ha gått ned i vikt för att kunna övertyga i sin roll som Bobby Sands.

Det är en "tyst" film där den enda längre dialogen förs mellan prästen och Bobby. Känslomässig musik saknas likaså. Det är bilderna, en del frusna som stilleben, några scener utdragna och monotona, några symbolfyllda, några vackra, som utgör en stark och gripande bakgrund till denna skildring av en ung man som idag är hågkommen som hjälte och martyr.

Filmen skildrar också vakterna och hur både rädsla och makt samverkar till den brutalitet och avhumanisering som de genomgår men ger också en nyanserad bild av det våld som en del i vaktstyrkan inte klarar av. Flera av vakterna blev också mördade utanför fängelset. Man kommer osökt att tänka på hur människor i grupp kan bli en kollektiv våldsmaskin - inte bara fångvaktare utan även poliser, soldater, lynchmobbar m fl.

Frågor om moral och politisk övertygelse, etik och det rätta med att nå sina mål med endast sin kropp som vapen väcks i filmen och jag och min kompis diskuterade detta länge efter filmen. Det är med andra ord en film som man inte kan undgå att bli berörd och upprörd av.

Skådespelarinsatserna är fantastiska - i synnerhet Fassbender som Sands men även Stuart Graham som fångvaktaren Lohan. Filmen har fått stor uppmärksamhet och flera priser.

Den verklige Bobby Sands har en minnessida på Internet: http://www.bobbysandstrust.com/

onsdag 9 december 2009

Juno: Cool film utan floskler


De ska såklart vara Kanada till att producera en sådan här film - cool, jordnära och varm: Jag talar om Juno. Filmen kom för ett par år sen och jag hade sånär missat den, men den stod på film för ungdom på biblioteket och åkte med hem. En film att se med halvstora döttrar, tänkte jag. Och jag hade rätt, men bara delvis.

Juno (Ellen Page, suverän skådis) är 16 år och har ännu inte gått ut skolan. Hon bestämmer sig för att ha sex med Paulie Bleaker (Michael Cera, helt underbar han med) som råkar vara hennes bästa vän. Det blir barn. Hittills inget häpnadsväckande, alltså. Juno bestämmer sig för att vare sig göra abort eller behålla barnet - istället vill hon hitta de perfekta föräldrarna till det. Fortfarande inget chockerande nytt kanske, men det är fint, det är roligt, det är inte särskilt förutsägbart och det är framför allt väldigt mänskligt. En film som gör att man inte skäms över att vara människa, som ger hopp om framtiden. Är inte det något att värma sig med i vintermörkret?
Vad menar jag då med att det bara delvis är sant att det är en film att se med halvstora döttrar? Jo, att ingen borde vara för gammal för denna film, ungdomsklassningen till trots. Sista scenen, där Juno och Paulie sjunger tillsammans borde få våren att spira i det mest förhärdade vinterhjärta ...

tisdag 8 december 2009

Panik av Jeff Abbot

En av dessa nätter som slutar i vargtimmen - ni vet, när man inte kan somna om och ligger och stirrar i taket och tänker på allt möjligt som inte har med sömn att göra som t ex skolbiblioteksutveckling(04.37 typ), då tog jag i panik fram min mp3-spelare som jag laddat med några nya deckare. För att skingra tankarna och bli trött igen (att lyssna kan ju var så himla sövande) så tryckte jag på startknappen och började lyssna på Jeff Abbots åttonde bok - Panik.

När väckarklockan så småningom ringde och talade om att det var dags att stiga upp var det med en vredgad blick jag tittade på urtavlan och snozade en stund till - för boken var så otroligt spännande. Jag gillar verkligen böcker som suger tag i en på en enda gång och kastar läsaren in i handlingen.

Vet vi allt om vårt förflutna, våra föräldrar och deras liv? Det gör inte Evan Casher, en ung prisbelönt och oscarsnominerad dokumentärfilmare. Han väcks tidigt en morgon av sin mamma som bor en timmes bilresa bort (handlingen är förlagd till Texas) och som ber honom komma på en gång. Hon vill inte berätta varför men hon är så angelägen att han inser att det är något som är på gång, hans mamma är sig inte lik, så han drar iväg på en gång och lämnar bara ett meddelande till sin nyfunna flickvän.

När han kommer fram så finner han sin mamma brutalt mördad och i sin stora förtvivlan hinner han inte agera förrän han själv utsätts för ett mordförsök där han i sista sekunden räddas av någon för honom okänd. När polisen kommer till platsen så kan man definitivt inte andas ut - för boken har precis börjat. Nu händer allt slag i slag och snart befinner Evan sig i en mardröm där han plötsligt jagas av alla.

Vad var det för hemligheter hans mamma bar på? Var är hans pappa? Vem kan han överhuvud taget lita på? Flickvännen? CIA? FBI? Polisen? I panik försöker han förstå vad som händer och inser till slut att han är helt ensam om att fatta de rätta besluten.

Spännande och medryckande och inget man helst lägger ifrån sig för att stiga upp och gå till jobbet.

tisdag 1 december 2009

Det är jag som är Lisa av Moa-Lina Croall

Oh, vad jag känner för Lisa i Moa-Lina Croalls fina och nära bok om en stark flicka.

Lisa bor med sin pappa, sin storasyster Anna och farmor. Pappa jobbar jämt, ibland tar han med flickorna på bio, ibland gråter han på nätterna. Lisa gråter för att pappa gråter. Kanske är han ensam tänker hon. Precis som Lisa. En gång hade hon en kompis men nu känner hon sig ensammare än någonsin. Saknaden efter en kompis gör kanske inte lika ont som saknaden efter mamma, som är fotograf och jobbar utomlands och som kanske, kanske kommer hem till jul. Det är svårt att prata med någon om den saknaden. Anna saknar nog hon också, trots att hon är skolans populäraste. Det förstår man när Anna blir arg och skriker till mamma i telefonluren när hon ringer på knastrig linje från andra sidan jorden. Farmor kan man prata med - när hon är som vanligt - men ibland verkar hon helt virrig och kommer inte ens ihåg att Lisa är Lisa.

Men så en dag kommer en cirkus till stan och där finns Nova och allt förändras för Lisa.



Det här är en bok om vänskap och saknad och om den stora ensamheten som kan drabba en fast man bara är 10 år. Men det är också en bok om stor lycka. Under ett år får vi följa Lisa och hennes familj, hemma och i skolan. Hennes tankar på stort och smått i livet gör att man kommer Lisa inpå livet. På ett mycket direkt och varmt språk lever man sig lätt in i Lisas situation. Det är en stark och klok flicka och fast ens hjärta gråter när hon får känna på ord som svider och ligger kall under en gran och aldrig mer tänker gå hem så andas man ut när allting vänder och man får följa henne till skolan när en ny hösttermin börjar.



Den här tjejen vill jag veta mer om. Undrar om Moa-Lina tänker skriva en till. Hoppas!

lördag 28 november 2009

Waltz with Bashir

1982 invaderades Libanon av Israel (som ville få slut på de PLO-styrkor som opererade inifrån landet) och som alla krig förde det med sig oändlig smärta - i synnerhet för civilbefolkningen. Palestinska flyktingar sköts till döds i lägren Shatila och Sabra av kristna falangister med Israeliska soldater som stumma vittnen och som inte höjde ett finger för att förhindra blodbadet. Efter många politiska förvecklingar trodde man att de återstående palestinska flyktingarna hyste PLO-milis. Israel (Sharon) skyllde på falangisterna som ju var de som aktivt gått in i lägren men Israel hölls även de ansvariga för att indirekt orsakat massakern. Hundratals män, kvinnor och barn sköts till döds och protesterna hördes från hela världen.
I en animerad dokumentärfilm skildrar Ari Folman dagarna kring invasionen. Hans kompis Boaz som tjänstgjorde med Ari härjas av mardrömmar. Galna hundar jagar genom gatorna - detta är filmens inledning. Ari försöker sen med filmens hjälp söka svar och fylla i de luckor som hans minne har förträngt. Vad hände egentligen de där dagarna under invasionen? Varför minns han inget?

I mörka dova färger i mörk ockra, rött, kallt blått och svart får vi följa Aris sökande efter svar - hos forna soldatvänner men också via en terapeut. Det är en oerhört suggestiv film och den är - trots sin grymhet - en pamflett mot krig.

I en talande scen ser vi aningslösa pojkar i tanks sjungande köra in mot Beirut när plötsligt med ett litet ploff kamraten bredvid faller död ner av en välriktad kula. Kriget blir plötsligt brutal verklighet.
Filmens animerade scener går mot slutet över till dokumentära bilder från massakern. Animeringarna är snygga trots att de är något kantiga men de är fyllda med detaljer och i animeringen har man ju också fria händer att lägga in scener som i drömsekvenserna - där t ex en jättekvinna stiger upp ur havet. Även musiken är helt rätt och helheten är drabbande.

Snyggt, bra, starkt och gripande. Filmen har fått många priser och även nominerats till en Oscar för bästa utländska film.

onsdag 25 november 2009

Våtmarker



Nyckelord: sjukhus, självdestruktivitet, sexualitet, tonårsflickor, patienter, skilsmässobarn

Så står det när man söker denna bok på minabibliotek.se. Det stämmer ganska bra.

Helen råkar skära sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. För den manliga sjuksköterskan berättar hon om sitt omfattande sexliv - allt en artonårig kvinna inte "får" göra, det gör Helen. (Och har i flera års tid gjort.) Han blir chockad men kanske lite lockad.

Som läsare, inte särskilt pryd av sig heller, blir också jag chockad. Inte så mycket över Helens sexliv (som i sig inte är särdeles spektakulärt) utan över hennes förhållande till kroppen och dess utsöndringar. Hon snaskar på torkad sperma, snor, öronvax, flytningar mm och som läsare får jag flera gånger göra en paus för att inte må fysiskt illa. Detaljrikt beskrivs smaker och lukter och konsistenser som egentligen inte hör hemma inom området sex - ingen kräsmagad göre sig besvär. (Kroppsutsöndringar: det råkar helt enkelt vara så att många kommer från nederdelen av våra kroppsöppningar.)

Den berättelse som småningom utkristalliseras och som är en händelse från Helens barndom - den kommer lite i skymundan, i alla fall om man som jag faktiskt blir äcklad av beskrivningarna av vad hon gillar att stoppa i munnen. Det är en lite sorglig berättelse som inte i första hand har med sex att göra heller, utan om en traumatisk räddning av två till Helen närstående människor. Inte heller känns den som en "förklaring" till hennes beteende (som inte heller är direkt självdestruktivt). Hennes kropp är en maskin som hon väljer att använda (och det inte uteslutande till sex även om mycket kretsar omkring detta). Vid ett tillfälle är hon nära att dö, men lyckas ändå att genomföra sin plan.

I sanning spektakulär! Mycket välskriven. Frejdig och rolig ibland. Ingen bok jag glömmer i första taget. Den finns i pocket. Samt i tre ex på stadsbibblan, ett ex på Teg, i Bjurholm, i Robertsfors och i Vindeln.

söndag 22 november 2009

Djävulens märke av Magnus Nordin

Bra och välskriven skräck har alltid tilltalat mig och det är med stor behållning jag läst John Ajvide Lindqvists böcker och konstaterat att vi fått en bra författare i den genren även i Sverige. Det är svårt att skriva om det övernaturliga på ett spännande och trovärdigt sätt. Ett av knepen är att väva in fiktionen och bygga upp skräcken i det totalt vardagliga - att placera skräcken i vårt nutida samhälle. Nu har vi en till författare som är minst lika bra - Magnus Nordin. Hans senaste bok Djävulens märke kan lika gärna läsas av vuxna som av ungdomar. Likväl som jag sätter Låt den rätte komma in i händerna på ungdomar kommer jag att föreslå Djävulens märke till vuxna. Gränsen är ju ändå ofta så hårfin vad som är en ungdomsroman.

Djävulens märke utspelar sig i en niondeklass i en nedsliten skola i Stockholm. Jagberättaren heter Ella - övriga delars berättarperspektiv är den allseende berättarens. Ellas klasslärare är sjukskriven efter att hon förlorat både man och dotter i en drunkningsolycka och en vikarie anställs i hennes ställe. Hon heter Malin, har bl a undervisat i en amerikansk skola tidigare och lyckas nu få bukt med en annars ganska stökig klass med sin kloka pedagogik. Det enda märkliga med henne är henns konstiga blick som kan skifta mellan blått och grönt. Måhända är det ljuset eller kanske en ny sorts märkliga linser. Alla tycker om henne - inte minst skolans rektor Åsa - som innerst inne drömmer om att omvandla skolan till en friskola där hon mer övergripande kan styra och ställa över lärarkåren. Där skulle lärare som Malin behövas.

Vi får lära känna flera av eleverna och deras familjer närmare och även flera av lärarna - i synnerhet matteläraren Fredrik och Hanna - den lärare som Malin vikarierar för. Skolans värld skildras realistiskt och vi befinner oss verkligen mitt i nuet med flera språkliga nutidsmarkörer som känns trygga och välkända som Carola, Stieg Larsson och Barack Obama. Efter en tragisk händelse tar Malin med sin klass på en skolresa och sakta sakta växer obehaget och känslan av att något är väldigt mycket fel - inte bara hos Ella utan även hos läsaren.

I en gastkramande fortsättning stegras dramat, sammanvävd med historiska fakta och drömmar till det oväntade slutet strax innan sommarlovet skall ta sin början med betygsutdelning, Den blomstertid nu kommer och en förväntan inför friheten utanför Katarina Östras dörrar.
Jag sträckläste boken som sina 492 sidor och 3 delar till trots är lättläst. Nu håller jag tummarna att vi får träffa Magnus på våra skolor i vår så jag personligen får tacka honom för ännu en ruskig läsupplevelse.

Prinsessan och mördaren, Huset vid vägens slut m fl rekommenderas även varmt.
Läs, njut och rys!

tisdag 17 november 2009

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann

Oh, vilken bra bok det här är. Den är fullkomligt lysande och jag hoppas, hoppas att ungdomar läser den och känner igen sig så att de vet att allt det vardagligt märkliga, hemska och kittlande de själva är med om är både unikt och så enastående universellt. Jag minns i vart fall på pricken vissa saker som Tom, bokens huvudfigur, berättar. Till exempel att cykla hem genom mörkret och plötsligt känna rädslan slå klorna i en. Tom är en kille som är nära sina känslor och som vågar erkänna sina svagheter.

Cilla Naumann har skrivit en andra bok om bröderna Tom och Erik (Värsta brorsan). Tom har nu börjat högstadiet och i åtta kapitel (eller noveller om man så vill) berättar han om sådant som händer mitt i vardagen men som ändå ruskar om hans liv - ibland bara som en tankeställare - ibland med rädsla och äckel, ibland som den mest berusande lycka och pirr. Sällan har den första kyssan beskrivits så rakt och klart i ungdomslitteraturen. Uppbrottet från en vän som alltid, alltid funnits sätter en gräns mellan barn och ungdom. När Tom skickar en sten genom en ruta skickar han samtidigt ett vemodigt farväl till barndomens alla saftkalas och badsomrar. Inget blir sig längre likt. Vuxenvärlden skall vara trygg även om man vill prova sin styrka mot den men samtidigt visar sig även vuxenvärlden vara fylld av svek och skam. Då är det skönt att ha en storebror som finns där i mörkret och bereder plats - en Jonathan Lejonhjärta för en natt.

Jag skulle vilja läsa högt men samtidigt skall boken läsas i enskildhet för var och en - särskilt pojkar - som jag önskar få låna ut den till.

Kulor i hjärtat. Precist och genialt. En del saker i livet träffar en där man är som mest sårbar och oskyddad - men det härdar och gör en stark.

Boken är augustnominerad. Jag håller tummarna!

söndag 15 november 2009

Tema Australien - bokträff november

Vi var fyra stycken som träffades hos Vicky och fikade, tjuvstartade med isglögg och diskuterade böcker och filmer från Australien. Vi kom överens om att Australien är en spännande kontinent med ny historia, mycket speciell natur och fauna och med en urbefolkning, aboriginerna, vars öde kan jämställas med de nordamerikanska indianernas. Ett mångtusenårigt arv som inom loppet av några hundra år koloniseras av västerlänningar med förödande konsekvenser.

Vi minns TV-serier som Törnfåglarna och Mot alla vindar och filmer som Pianot och nu senast storfilmen Australia. Men härifrån kommer också Crocodile Dundee och Mad Max. Deras stora stjärnor är förstås den alltför snabbt bortryckta Heath Ledger och så klart Mel Gibson och Nicole Kidman. Men filmer som skildrar Australien i sin vagga finns också. Vi rekommenderar särskilt Rabbitproof fence (se tidigare blogginlägg) och filmer som 10 kanoter och Walkabout som nu kommer på DVD.












Vicky berättade om en stor upplevelse av den australiensiske författaren Markus Zusak som säkert flera läst - Boktjuven. En bok som är en fantastisk läsupplevelse. Den utspelar sig inte i Australien utan i Tyskland under andra världskriget (Zusak har tyskt påbrå på mödernet). Kort handlar den om en flicka, Liesel, som är nio år när boken börjar. Tiden är 1939 och Liesel åker inledningsvis tåg med sin mamma och lillebror. Barnen skall lämnas hos fosterföräldrar för föräldrarna är kommunister och som sådana inte önskvärda i det tyska riket. Men lillebror dör under tågresan och Liesel hamnar ensam på Himmelstrasse hos Rosa och Hans Hubermann. Där tar sedan historien sin början, kring detta utsatta barn och människorna runt henne, i ett Tyskland där soldaternas stövlar nu börjat trampa ut i Europa och judeförföljerserna trappas upp. Titeln är helt riktigt rätt - för Liesel stjäl böcker, ur bokbål och bibliotek och dessa delar hon sedan med andra. Litteraturens kraft är stor. Den första boken är dödgrävarens arbetsbok som hon noga gömmer när hon kommer till sitt nya hem.

Det är en mörk bok, sorglig men trots detta paradoxalt nog fylld med humor. Berättaren är också mycket speciell i denna bok. Det är Döden själv som för oss in i miljöerna, beskriver människor och företeelser med ett lakoniskt utifrånperspektiv och med små belysande inlägg här och där. Jag läste i en recension att alla skolelever i våra skolor borde läsa denna enastående bok, från 12-13 år. Jag håller med. Den är på många sätt en allåldersbok.

Vicky tipsade även om två ungdomsböcker och författare som hon gillar - Patricia Wrightson som skrivit mycket om bl a kulturkrocken med ursprungsbefolkningen i t ex Nargonen och stjärnorna om en föräldralös pojke som möter naturens besjälade stenar och träd. En dag möter han Nargonen. I Askvägen av Ivan Southall får vi följa några barn på ett spännande äventyr där deras hem drabbas av ett för Australien stort problem - skogsbränder.

Anna-Lena hade läst två böcker; Den första Red dog av Louis de Bernieres. Red dog var en hund som fanns på riktigt under 70-talet och som reste runt på västkusten bland människor helt enkelt genom att "lifta" och åka med i bilar och bussar. En smått anekdotisk bok berättar Anna-Lena. Genom att följa hundens äventyr får vi samtidigt en bra utblick över människor och miljöer, arbetarklass, i västra Australien. Även Vicky har läst denna lilla pärla bland böcker.



Vidare hade Anna-Lena läst en bok av en för oss andra helt ny bekantskap av australiensiska författare. Tim Winton har skrivit en bok som utspelar sig i ett fiskarsamhälle, även det på västkusten. Boken heter Glömskans musik och är en roman om några människor och deras inbördes relationer. I centrum står en kvinna, George, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en av fiskarna (änkling med 2 pojkar), hennes liv är grått och hon vakar på nätterna med vodkaflaskan som enda sällskap. Men så småningom inleder hon ett förhållande med en i byn av alla känd tjuvfiskare. En bok med ett stramt men målande och innerligt språk och en bra miljöbeskrivning.

Anna skriver om Sonya Hartnett (se hennes eget blogginlägg nedan) som i fjol fick Astrid Lindgren Award. Hennes böcker är ofta mörka men med ett magiskt språk. Hon skriver bl a om barn och unga som inte har det lätt i livet. Anna har läst Jag är djävulen.

Anna-Karin var så inne i sin Stepen King-serie Det mörka tornet så hon hade inte hunnit med Australien denna gång. Men eftersom hon nu var helt uppslukad av del två i denna eminenta och garanterat Kings bästa böcker nånsin så måste vi bara skriva om den också. Den här serien liknar inget annat menar Anna-Karin. Det är en blandning av fantasy, skräck, science fiction och äventyr. Hjälten heter Roland och handlingen utspelar sig i en parallellvärld till vår egen tid - en sorts västernmiljö där vårt moderna samhälle nu ligger i spillror i förfluten tid. Rolands uppdrag är att finna det mörka tornet. Serien består av sju delar och första delen heter Revolvermannen.