söndag 15 november 2009

Jag är djävulen av Sonya Hartnett

Har precis fällt ihop pärmarna på en roman av Sonya Hartnett. Den heter: Jag är djävulen och skrevs 1996 men kom ut i Sverige år 2006. Vi hade till den här träffen valt Australien som tema och som skolbibliotekarie var valet lätt att hitta en bok av ovan nämnda författare. Hon fick Astrid Lindgrens pris alldeles nyligen och nu förstår jag varför.

Handlingen utspelas i ett förortsområde med villor och där bor en dysfunktionell familj bestående av en handikappad farfar och en kökstjänstgörande äldre kvinnlig släkting samt bokens huvudperson Kitten.
Det flyttar in en ungt par i huset bredvid. Kitten sitter och spanar i rummets fönster på deras inflyttning och beger sig sen ner till farfar som ligger helt stel i sjuksängen och väntar på att dö. De har en speciell relation, först nu kan Kitten slugt och djävulskt terrorisera gamlingen som inte kan försvara sig mer än halvhjärtat verbalt. Det visar sig att Kitten lämnats av sina bägge föräldrar hos farfadern som tillsammans med farmodern har sörjt för hans uppväxt men sedan hon dog var han helt i den gamles våld.

Det uppstår en relation mellan grannens unga fru och Kitten som ingen runt omkring tycker om och sedan bär det verkligen hän. Här har vi igen den verkliga diskussionen om ungdoms- och vuxenlitteraturens gränssättning. Det finns så fantastiskt mycket bra ungdomslitteratur som likaväl vänder sig till de vuxna. Den här boken är ett lysande ex. och vänder sig från alla mellan litteraturintresserade åttondeklassare till läsintresserade vuxna. Under bokens gång förstår läsaren att det verkligen inte står rätt till med Kitten, ett så sött namn på en så sjuk yngling. Är det omständigheterna som har format honom, föräldrarnas frånvaro eller finns det en djävul i oss som när som helst kan dyka upp?

Den verkligt intressanta diskussionen handlar om ansvar och eftersom jag samtidigt läser Ann Heberleins bok: Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar, så kan denna bok halta i det avseendet, den svaga grannkvinnan och den demoniska pojken, dömd av sin uppväxt men döm själva, dvs. läs boken och ta del av ett fantastiskt författarskap. Nu går jag och lånar nästa av henne.

lördag 14 november 2009

VI läser - godis för lässugna!


Jag har börjat prenumerera på en superbra tidskrift. Snygg och fylld med härliga reportage som har med läsning ur alla synvinklar att göra. Det är tidskriften VI - den gamla klassikern - som nu börjat ge ut VI läser. Den kommer ut med fyra nummer per år så man hinner verkligen längta. Lagom slant för mycket läsning.

Nu har jag tillbringat två dagar med senaste numret och som behandlar allt möjligt som författarintervjuer med t ex Kristina Lugn och Etgar Keret. Här finns reportage om spökskrivare, berömda författarcaféer i Europa, att skriva skönlitterärt om döda "riktiga" människor, bokcirklar, högläsning mm. Självklart massor med boktips - både tematiskt, från författare och andra läsare, analyser och krönikor - och sist men inte minst - ett härligt korsord, självklart i litteraturens tecken. I slutet finns samtliga boktips i det aktuella numret listade under olika rubriker.

Fyra nummer har hittills kommit ut. Finns också på facebook!
http://www.vilaser.se/

onsdag 11 november 2009

Johanna

Nu har jag läst alla fyra album i den s.k Johanna-sviten. Det är fyra seriealbum skrivna av Li Östberg och Peter Rochling och består av delarna Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk och Pusselbitar. Det samlade omdömet är Väl Godkänt men det finns bättre och det finns sämre delar i sviten. Alla handlar om kretsen runt Johanna, en gymnasietjej som söker sig själv men har svårt att hitta. Hon är otroligt egoistisk, vilket jag retar mig enormt mycket på, och jag försöker hela tiden tillrättavisa henne i huvudet samtidigt som jag läser. Av den anledningen tycker jag allra bäst om boken Skaparens folk som fokuserar på Klara, en f.d. flickvän till Johanna. Det är socialrealism med starkt fokus på homosexuella tjejer i en småstad och det är verkligen jättebra när det är som bäst men ibland går det i stå. Tecknarstilen är klar tusch typ Daniel Ahlgren och dem tycker jag jättemycket om. Det är det som gör att jag läser även den mindre bra boken som är den sista i serien, Pusselbitar. Det hade räckt med tre.

söndag 8 november 2009

Sorgesång av Siri Hustvedt

I vissa stunder i livet samlas tankarna på de som levat och de som fortfarande lever omkring mig. Trådarna söker sig inåt och bakåt och hakar fast vid släktingar och vänner i den tid som förflutit och knyter ihop sig med nutiden till en väv som drabbar en med en insikt om livets komplexitet. Minnena är kittet som håller fast det förflutna med nutiden.

Precis så känns det att läsa Siri Hustvedts bok Sorgesång. Bokens berättarjag, Erik, går efter fadern Lars Davidsens död igenom hans kvarlämnade anteckningar och brev tillsammans med systern, Inga. Fördolda hemligheter, en människas okända djup och tankar uppenbaras och fadern för sina barn tillbaka till sin ungdom som soldat under kriget, vidare till sin egen uppväxt och knyter så trådarna till Erik och Ingas farfar och farmor. Vidare, vidare, djupare och djupare.

Inga har dubbel sorg, hennes man, den kände författaren Max har också dött med hemligheter som brister i ljuset av mötet med nya människor. Ingas och Max dotter Sonia bär också en sorg - inte bara efter fadern - utan i skuggan av 11 september faller fortfarande människor som brinnande kometer till marken i hennes tankar och drömmar.

Erik, som är psykoterapeut, möter boken igenom sina patienter bara angivna med sina begynnelsebokstäver. Deras trauman och problem blandas med Eriks eget letande efter sitt eget jag. Så finns där Miranda, den unga jamaicanska kvinna som hyrt in sig i Eriks hus och som han blir förälskad i. Även hennes liv tråcklar sig fast med Eriks, bland annat genom den lilla dottern Eggy. Det är också Eggy som symboliskt med ett nystan knyter fast Erik med hans möbler och tillhörigheter i slutet på boken - en tydlig bild av livets oregelbundna virrvarr men med fasta punkter där vi obönhörligt sitter fast i livsväven.

Det här är en stor läsupplevelse men också en bok som man bör läsa sammanhängande över tid. Många trådar skall knytas ihop och det gäller att hålla isär alla skeenden och personer.

Jag blir djupt gripen av de sista sidorna som får mig att tänka på mitt eget liv - allt det som hänt och finns registrerat djupt inom en och där allt kan spelas upp - som på en teaterscen - med alla inblandade människor som på ett eller annat sätt berört mig i livet.



I boken görs en jämförelse med människan som en sekretär, taget ur filosofen Sören Kirkegaards bok Antingen eller. Sekretären med sina lönnlådor är som en människa med sitt dolda innehåll och inre röst. "Vi har alla hemliga fack [...] och för det mesta hittas de aldrig"
Författaren Siri Hustvedt bor i Brooklyn tillsammans med maken och författaren Paul Auster. Hon är född i USA men har norska rötter.

tisdag 27 oktober 2009

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Vilken himla bra bok detta är. Jag åker i raketfart tillbaka till 60-talets ungdomsår och tiden flyter plötsligt. Aase Berg har skrivit en poesibok som snarare är en kortroman i poetisk kostym för ungdomar men som med lika stor behållning kan läsas av vuxna.

Den som berättar för oss om livet är Tove, ca 16. Vi får följa henne från en sommar och fram till nästa års påsklov. Hon och hennes två kompisar Britta och Klara är tillsammans den trekroppade monsterödlan som allt kretsar kring. Om vänskapen - men också om vänskapens vedermödor, svek, utfrysningens mekanismer, avundsjuka. Under det knappa året får vi följa Toves väg in och ut i kärlek och bekräftelse, oförstående föräldrar, en urtråkig skola som suger allt och fasan för att hamna på vuxentåget jobbajobbajobba, och "rullarullarulla i de sega spåren (...) mot dödentunneln." Men här ryms också förtroligheten, snacket om livet, de första fyllorna, den vedervärdiga spegeln, sommarläger och skidresor och om det stora undret - kärleken.

Titeldikten handlar om de förutfattade meningar föräldrarna har om Märsta där Leon bor - han som ändrar allt - där

"är det lika råslummigt som
alla andra ställen
där de aldrig satt sin fot
men sett i reportagen
om gangsters
på Rapport:

huliganer
pyromaner
kleptomaner
narkomaner
kriminalfall
pitbullterrierägare
och människoätande människor.

Som taget om mitt älskade Ålidhem - stället där ingen kan bo för där bor ju bara ovanstående. Så jäkla fel!

Poesin är ofta på pricken - rå och slängd i käften, uppgiven och nyordsskapande men också otroligt känslig och sensuell - vacker, glödande;

"... jag följder tungans
mjukt sugande glidande
och glömmer bort
att grubbla över
hur man ska göra,
bara sjunker in i
kyssens köttmussla
och alla muskler
i ett starkare
och starkare
dåsigt och
pumpande
blodrött
slinger.

När höstterminen börjar har Tove redan gjort många erfarenheter och fler kommer snabbt och obönhörligt. Det är tufft att släppa taget och nalkas vuxenhetens inskränkthet och tråkliv - motståndet är starkt - ändå - plötsligt kan t o m ett förhållande mellan vilda vackra galna tonåringar fastna ..... strålen som förband henne med hennes älskade hotar att brista

"stark som en trädgren borde den vara -
men den är spröd som gammalt bröd,
torkar ihop till pulver
och går av
mellan mina fingrar

Jag har inte sett
det nya läget komma
men nu är det här
och jag blir rädd:

Jag ser att vårt liv
är exakt så tråkigt
som de vuxna jobbar på
att deras liv ska vara."

Jag kände så starkt för denna underbara bok - just för att jag åldern till trots - smärtsamt minns precis hur det kändes, hur jag tänkte och hur jag stred med allt, mot allt. En bok som många kommer att ta till sitt hjärta. Den sammanhållna berättelsen tror jag kan locka flera ovana poesiläsare att ta till sig boken och få ta del av ett nytt uttryck. Aase Berg har delat in boken i kapitel som löper längs höger- och vänstersidorna med namn som: Skärpningsuppdrag I: Bli fri, Ökenhöst och Kratern blommar. De ger en vägledning genom ett år av rosenblad och taggtråd. Och - den slutar underbart starkt och hoppfullt:

"Det är jag som bestämmer
över mitt liv.
Om det inte blir som jag vill
så ska jag vilja
att det blir
som det blir.

Vad som än händer."


söndag 18 oktober 2009

Råttfångerskan av Inger Frimansson

Urrk - jag öppnade kylskåpet på morgonen och stirrade förskräckt på en korv med risgrynsgröt som jag köpt till min son som ibland sover över och gillar denna tomtefrukost. Jag fick nästan kväljningar. Tänkte ta korven och slänga den i soporna när jag besinnade mig och tänkte att jag faktiskt befinner mig i den verkliga världen. Hela förnatten och morgonen har jag sträckläst en bok och befunnit mig i Inger Frimanssons universum av sjuka själar. Hon har en enastående förmåga att beskriva den till synes vanliga människans djupa mörker.

Här spelar gröten en viss roll tillsammans med råttor av alla storlekar.


Växelvis får vi följa kvinnorna Rose och Ingrid - två kvinnor som har det gemensamt att de älskar Titus - en förläggare som vid bokens inledning ligger dödssjuk på sjukhus. Rose är den kvinna han lämnat för att istället gifta sig med den runda bokhandlerksan Ingrid. Hans två döttrar har aldrig kunnat acceptera henne och minns mycket hellre faderns tidigare liv tillsammans med Rose och hennes son Tomas som hon ensam fostrat efter ett one-night-stand med en engelsman. Tomas befinner sig på en för ungdomar typisk rundresa i Asien på obestämd tid. Själv lever Rose ensam i en backstuga och frilansar som bl a lektör och korrekturläsare. Det är ett ensam liv men som tur är har hon sina råttor som är vilda och lever i husets källare.

Vi har själva haft råttor och att de är överlevare vet jag av erfarenhet - även att de är kloka och lätta att dressera men även att de är personligheter. Råttorna är de enda som kan komma under Rose skal av ensamhet. Men en dag knackar det på dörren och utanför står Ingrid - den förhatliga. Hon har ett budskap från Titus.

Detta är upptakten. Frimansson skriver om brott utan brottsutredare, hon skriver istället om det psykologiska förloppen som gör en vanlig människa till brottsling. En isande triller som samtidigt är som ett kammarspel med få men välbeskrivna miljöer. Inger Frimansson har skrivit om källare tidigare i När djävulen håller ljuset. Jag minns dessa källare själv från min barndom - luckan i golvet som doldes av en matta och där inunder mörker, mörker.

söndag 4 oktober 2009

Sonya Hartnett

Idag spelar min man distriktsmästerskap i snabbschack. Femtiominuterspartier. Därför dyker jag inte upp på Schmäck i eftermiddag. Alternativet är att dra med ungarna så det går bort.

Jag har läst 3 X Sonya Hartnett på tema Australien:
I skuggan av den randiga vargen
Satchel stannar kvar i det dammiga samhället. Hans syskon och vänner har flytt till andra mer framtidslovande ställen och bästa vännen (sist ut) försöker få Satchel med sig. Han stannar envist kvar. Hans fanatiskt religiöse pappa går honom på nerverna och kanske blir Satchel kvar tack vare sin mamma som är ledbruten efter år av slit på ålderdoms- och sjukhem (känner vi igen från norrländska glesbygden) och med vilken man mellan raderna kan ana en solidaritet från Satchels sida: de har ett ömsint förhållande. Satchel och bäste vännens syster, om vilken han inte brytt sig tidigare, ser ett djur alla trott varit utdött sedan länge och de börjar tillsammans forska i historien omkring detta djur.
En stillsam bok, vemodig, andas öken och sand och hetta.

Thursday´s child
Berättelsen utspelar sig under 30-talet under den stora depressionen och alla i familjen Flute gör det de kan för att bidra till överlevnad. Pappan anklagas för att vara lat och en smitare, men i sådana fall är han ändå en kärlekfull pappa, men med hemska krigsminnen. Mamman har i början av berättelsen fött ett barn.
Tin är annorlunda alla. När han inte längre kan hänga med sin mamma (hon tar hand om det nya barnet och kan inte längre fokusera bara på Tin) blir hans passion att gräva. Han gräver först gångar under huset (som blir underminerat) men blir alltmer isolerad och inte ens Harper, dottern och den som berättar historien, kan komma i kontakt med honom. Hon var tidigare det barn i familjen som stod honom närmast och kunde kommunicera med honom och gav honom mat. Under ett fruktansvärt oväder måste familjen lämna huset, med Tin i gångarna därunder, och när de kommer tillbaka är allt förstört och Tin borta. Däremot lever han kvar och blir till en legend på landsbygden.
Ytterligare en tät sammanhållen familj. Boken andas hopplöshet.

Pojken i soffan
Matilda har levt ett långt liv. En gång har hon upplevt kärleken. Sedan lärde hon sig att den inte gick att binda till sig, då förändras och kvävs den. Pojken i soffan som väntar på henne när hon kommer in med hunden överraskar henne för hon är inte beredd. För honom berättar hon sedan sagan om sig själv, om honom och alla andra.
Den här boken stannade länge i mitt hjärta - jag tänkte länge på många vackra meningar i den. Nu har jag glömt hur de exakt lät, men innebörden finns ändå kvar, t ex: När en människa dör. Var finns värmen från hennes hand som hon lagt mot sitt barns kind?
Innerlig och allmängiltig. En saga om kärleken i ett liv.

Om Sonya Hartnett från ALMA-kommitténs motivering.

tisdag 29 september 2009

Tusen år har jag funnits här av Mariolina Venezia


Vilken underbar bok detta är. Det är en fröjd att läsa inledningen. Sen blir det bara bättre och bättre. En bok i en anda av sydamerikansk berättarglädje a la Marquez eller Allende.

Allt tar sin början i Syditalien i slutet på 1800-talet - nämligen 1861 i den lilla byn Grottole och klockan är 3 på eftermiddagen. Då kommer en märkligt guldgul seg flod strömmande nedför Grottoles gränder. Är det åsnepiss? Är det ett mirakel? Häxkonster? De inledande sidorna lyser av berättarglädje när Grottoles invånare diskuterar fenomenet. Det som händer är egentligen att byns godsägare Don Francesco Falcones hushållerska och älskarinna föder ett barn så att oljekrusen i lagret spricker av hennes födsloskrik.

Så tar sig en historia sin början och vi får följa fyra generationer kvinnor fram till modern tid. En familjekrönika som rymmer så många släktingar så boken inleds tack och lov med ett familjeträd. Här finns historien om Roccino som vägrar bära skor i det militära och blir bandit, här finns sonen Oreste som blir fascist och förråder byborna men framför allt finns här alla historier om kvinnorna Concetta, Albina, Candida, Alba.

Läs och njut! Den här boken borde vara otroligt tacksam att göra ett filmmanus på för bilderna är så tydliga - men enbart bilder gör inte berättelsen rättvisa. Venezia skriver på en glödande prosa. Dessutom är detta en romandebut. Fantastiskt bra! Gripande men med stor portion humor.

söndag 6 september 2009

Bonjour Sagan

Francoise Sagans liv överträffar nästan hennes böcker. Det är väldigt länge sen jag läste hennes bok Bonjour tristess - letade i bokhyllan efter den men den måste ha förkommit eller kanske den tillhör de böcker jag rensat ut för länge sen - bokhyllans växande innebär tyvärr att jag måste "kill some darlings" för att få plats för nya. Nåväl - det är den enda bok jag läst av henne.

Hur som helst - lördag eftermiddag tillbringade jag i alla fall halvsjuk i soffan framför filmen Bonjour Sagan. Den handlar om hennes liv - från debuten som väldigt ung fram till hennes död. Porträttlikt och välspelat av en fransk skådelspelerska jag aldrig tidigare sett - Sylvie Testud.


Jag tycker filmen var väldigt intressant. Trots Sagans många gånger olyckliga liv så skildras hon med ömhet och respekt. Den skildrar Sagans svårigheter att leva i den vanliga världen med dess vardagligheter. Pengarna som den enorma uppmärksamheten och försäljningssiffrorna för med sig gör att Sagan kastar sig ut i ett dekadent och vilt uteliv med vänner och älskare, snabba bilar, sprit och spelande. Men den skildrar också hennes skrivande där hon stundtals känner att berömmelsen och skriverierna kring hennes person blir viktigare än orden hon präntar på papper. Mot slutet blir författandet mer ett brödskrivande för att hålla skulderna i schack.

Sagans liv är spännande och fyllt med möten av den tidens kända - både artister och politiker - men också fyllt av en allt mer tilltagande melankoli och drogberoende. Hon hinner med ett par giftermål i vilket det andra ger henne en son. Hon säger själv - "det är inte lätt att vara son till mig" och förhållandet till sonen blir fram till hennes död komplicerat. Efter äktenskapen lever hon samman med en kvinna som blir hennes stora kärlek. Trots uppmärksamhet, kultstatus och vänner inom kultureliten så blir Sagan alltmer ensam mot slutet.

Det är en gripande film om ett författarliv och om ett fascinerande människoöde. Den berörde mig verkligen.

torsdag 27 augusti 2009

Leopardens öga



Henning Mankell skrev denna mustiga och svårsmälta historia om hur Hans Olofsson, en ung norrlänning, kastar sig in i Afrika på sextitalet. I arton år har han nu varit där, men idag kramar ångesten hans hjärta. Han har trott på samarbete och solidaritet, men nu börjar han falla till föga för de vita människornas rasism och de svarta människornas hat. Han hittar sina vänner lemlästade en dag, han vet vem som gjort det och han vet att även han kommer att gå samma öde till mötes. Om han stannar på sin farm alltså. Eller ska han fly?

Detta är ett Afrika som ingen kan lita på, inte ens om man bott där ett halvt liv. Ett Afrika som alltid förändras, som är en enda stor kokande gryta med smaker, lukter, färger. Alla omöjliga att förena utan att avlägsna något annat.
Hans Olofssons eget hat som väller fram, hans rädsla genom porer som andas Afrika, blir andra gången jag läser boken mer påtaglig. Den första gången förlorade jag mig nämligen i en känsla för kontinenten och den lust att lära känna den närmare som boken gav mig. Den lusten finns emellertid kvar och ju mer jag läser, desto mer säker blir jag på det enda man kan vara säker på när det gäller Afrika: det blir aldrig som man hade tänkt när man väl är där.



Coetzee, JM: En författare som jag bara lyckats läsa en roman av, nämligen Onåd (2000). Det var däremot en roman som verkligen fick mig att förstå innebörden av apartheid i Sydafrika: en yttre resa från en trygg storstad ut på "landet" (som ligger i Östra Kapprovinsen), det ställe han lärt sig var tryggt under sin barndom, men vänner oavsett hudfärg. Plötsligt hot och inte alls tryggt, det finns ingen att lita på och särskilt de svarta som han tyckt vara jämlikar under apartheid: de behöver inte längre lyssna på honom eller bry sig om hans åsikter. Visst finns det de som tyckt om honom: men de som inte gjort det avlägsnar sig snabbt, eller gör uppror. Maktbalansen mellan svarta och vita är på väg att skifta. Samtidigt utspelas huvudpersonens inre resa: han har som medelålders universitetsprofessor haft en affär med en student och avslöjas.

Det är en bok om frågor inom oss. Är det möjligt med jämlikhet inom allt? Är det möjligt mellan svarta och vita där de vita haft makten i århundraden? (Är det möjligt mellan kvinnor och män där män haft makten i årtusenden?) Personligen tror jag det. Jag hoppas det. Och därför är svaret på min inre fråga: ja, jag kommer jag alltid att sträva mot jämlikheten på alla medvetna plan. För att, förhoppningsvis, som i boken slippa konfronteras med mina inre förutfattade meningar en dag.